Järngaller framför ett fönster. Det blir ju en genomgående porticullis (fällgaller).
Har du sett så mycket heraldik det finns omkring oss?
Jag tänker då inte så mycket på heraldiska vapen i dess olika former utan på det som kan och bör inspirera en god heraldiker.
Det lär finnas ett franskt ordstäv som säger att ”den som inte har ett vapen, han för ett lejon”. Alltså att lejonet är så mycket schablon att det knappt är att räkna som ett heraldiskt motiv längre.
Vill du undvika schabloner och klichéer kan du istället låta dig inspireras av det som finns omkring oss. Träna på att se din omgivning som en sann heraldiker.
Järnväg. Kan verkligen en vanlig järnväg vra inspiration till ett vapen?
Jovisst. Någon klok person såg detta och skapade Töreboda kommuns vapen. Det finns inte så mycket att säga om kommunen Töreboda, men det är en centralpunkt för järnvägstrafiken, så mycket är säkert.
Töreboda kommun. Teckning: Lokal_Profil, Wikipedia
Det här huset är ju rena julafton för den heraldiker som är uppväxt här. Arkitekturen är fylld av motiv som man kan använda sig av.
Det här vara bara några exempel på hur man kan tänka om man vill lämna flora och fauna och se att även häroldsbilder kan vara ”föremål” och symboler.
Heraldisk utsmyckning på fasaden till Borås rådhus från tidigt 1900-tal. Foto: Jesper Wasling.
Se dig omkring i en stad. Det är inte ofta du ser ett heraldiskt vapen som inte är stadens eller statens, eller hur?
Men varför är så? Heraldik förekommer ju på äldre byggnader så varför inte på nyare?
Kanske har det med en viss förordning från 1800-talet att göra. I en kung skrivelse (=från regeringen) från den 14 augusti 1885 sägs det att ”intet vapen må anbringas å offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan efter riksheraldikerns hörande.”
Min erfarenhet från den offentliga sektorn och hur man ser på myndighetsbeslut är att när regler tas för att få ordning på en företeelse som man anser är trevig men vildvuxen så tenderar den att försvinna. Reglerna som är till för att göra något ordningsamt tolkas som att det blir ett förbud eftersom det presenteras som just ett förbud – som i skrivelsen här ovan.
Kanske kanske får vi tillbaka privatheraldiken och annan privat symbolisk utsmyckning på våra fasader i framtiden, men jag är skeptisk.
Dagens statsheraldiker har inget med offentliga heraldiska utsmyckningar att göra, såvida inte byggherren så önskar.
Statsheraldikern är för övrigt positiv till dylika utsmyckningar så tveka inte att höra av er till dem för att veta hur ni gör det bästa och snyggast.
Vapenskölden ovanför ingången till Riksdagshuset. Foto: Jesper Wasling.
Lite elakt tycks samhället bestå av två grupper: de som inte vill se någon tjusning i det gamla – allt nytt är bra (modernister) och de som inte vill se någon tjusning i det nya – allt gammalt är bra (konservativa). Jag tycker mig se att polariseringen mellan dessa två har ökat så här kommer ett inlägg i mitten om varför båda har fel.
När jag här folk prata om äldre tider så verkar det som om alla äldre tider pågick samtidigt och att de skiljer sig från dagen på ett markant sätt. Se exempelvis nya nobelhuset på Blasieholmen som tydligen inte skulle passa in därför att det är ny arkitektur, trots att husen där idag kommer från tre olika sekler som skiljer sig lika mycket ifrån varandra som de skiljer sig från det kommande huset. Ogenomtänkta exempel på varför det nya skulle vara bättre än det gamla är så många att du säkert kan komma på något själv.
Problemet med konservatismen är att den alltid tycks glömma att det gamla en gång var nytt och att dåtidens konservativa då förfasade sig över det nya som dagens konservativa håller så högt. Dagens konservativa är därför per definition modernister, men omoderna sådana.
Riksdagshuset som exempel
Jag har ofta mött heraldiker som hyllar det svenska riksdagshuset för sin pompösa och vackra framtoning. Heraldiken är klar och tydlig. Detta enligt personer som jag nog skulle klassificera som konservativa. Så vad tyckte då samtiden?
Av en händelse finns det i Personhistorisk tidskrift 1900:2 en artikel om just detta riksdagshus. Det är G.W.G som skriver om det planerade huset i artikeln ”Riksvapnet öfver hufvudingången till Riksdagshuset”, främst då om den planerad framställningen av riksvapnet.
G.W.G är minst sagt upprörd över att man i skisserna bygger på den karolinska stilen i stället för att gå tillbaka till äldre tider. Oklart vilka, för 1200-talet skiljer sig radikalt från 1400-talet. Han ondgör sig även för att man inte tagit hänsyn till heraldisk sedvänja och att man gör kronorna för stora och annat för smått och plottrigt.
Till sist avslutar G.W.G med en förhoppning om att den envishet och historielöshet som präglar byggherrarna ska övervinnas av framtida kunskaper på det att. ”… det noga tillses att en nyare tids fodran på undvikande af heraldiska osmakligheter iakttagas af de konstnärer som erhållit Riksdagens uppdrag.”
Och han avslutar elegant på detta vis:
”Några få år kunna, på grund af ökad kunskap, i hög grad förändra de i dag rådande åsigterna i dylika frågor; varning kan t ex. hemtas från den staty, som Stockholm rest åt sin grundläggare på en tid då heraldikens studium var försummat; Birger Jarls sköld är försedd med en vapenbild, som är (kritikerlöst) kopierad från Dahlbergs ”Suecia”, men dock nu tack vare våra illustrerade nyare historieböcker, måste förefalla äfven äldre skolgossar löjlig. Dahlbergs ”Suecia” innehåller ej få varningar för efterföljare att ej förqväfva heraldikens blygsamma fodringar genom att helt inhölja dem i konstnärskapets rika mantelveck.”
Sveriges kungars residens under senmedeltiden visar tydligt på var deras maktcentrum låg. Men de visar också på hur idealet för ett kungligt liv skulle se ut. Både vilken rikedom som förväntades visas upp och vilken rikedom som faktiskt fanns.
Vasakonungarnas renässansslott är praktfulla byggnader som på alla vis ger en bild av en suverän furstes makt och myndighet. Också de medeltida kungarna hade sina palats, om än inte lika påkostade.
Det första kungliga borgen i Sverige var Näs på Visingsö. Resterna finns fortfarande kvar, även om stora delar av det nu har rasat ner i Vättern. Det byggdes under 1100-talet av den sverkerska ätten.
Andra borgar och fästen som byggdes upp under 1100-talet var Lödöse, Nyköping och Stockholm. Byggherren var kung Knut Eriksson (1167-1196). I Lödöse förlades Sveriges första myntsmedja vars mynt faktiskt användes som betalningsmedel.
Palats i tegel
Under 1200-talet växte ytterligare palats fram på flera håll i Sverige. I Kungslena finns grunderna efter ett stenhus som kan ha funnits så tidigt som 1200-tales början (där slaget vid Lena lär ha stått 1210). Andra anläggningar som inte var befästa, men ändå kungliga palats var Vadstena (byggd av kung Valdemar) och Alsnö hus i Mälaren. Båda byggdes av tegel, det nya materialet som också användes i Uppsala domkyrka från samma tid. Erikskrönikan[1] beskriver just hur kungarna och hertigarna ständigt flyttar sig mellan dessa orter och flertalet av de bevarade dokumenten är skrivna här.
Nordens riken förenas under en regent när Kalmarunionen bildas 1397. Det gör att det kungliga hovet mer sällan är i Sverige och därför inte har ett lika stort behov av palats i landet. I stället väljer kungamakten att bygga borgar som används för skatteindrivning och militärförläggningar.
Gotisk utsmyckning
Den nya form av gotiska arkitektur som nu framkommer medför andra former av skulpturala utsmyckningar. Riktigt förnämnt var det att låta avbila sig själv i kyrkovalven. Så finns sådana huvudsmyckningar i Varnhems klosterkyrka som sannolikt föreställer bröderna Birgersson av Folkungaätten.
Även stormannaätter följde efter modet. Ett sånt exempel är Vingätten från Södra Ving i Ulricehamn.
Under 1300-talet och 1400-talet blir de importerade föremålen i slotten allt vanligare, men en jämförelse med engelska inventarielister visar att det är först kring 1600 som svenska slott visar den mängd inventarier som de engelska har två hundra år tidigare.
