Trivia
Visste du att:
Den mytologiska Draculas namn betyder ungefär ”drakens son”. Namnet kommer från att hans far var riddare av den ungerska drakorden. Drakorden blev med tiden ärftlig och igenkänns därför att en drake ringlar sig runt skölden.
Vapenbildens redaktion växer
Jag får fler och fler kollegor i Vapenbildens redaktion. Nu har Elias Sonnek och Eduardo Pazikas kompletterat gruppen som tidigare rymde mig, Pontus Rosenqvist, Marcus Karlsson och Stefan Bede.
Det gör mig glad att få arbeta ihop med så många kunniga heraldiker och jag tycker att det är viktigt att visa på att det finns många fler än de som dyker upp på kongresser eller liknande.
Heraldiken lider som så många andra av en viss titelsjuka, där en titel misstas för kompetens. Populärt är att använda en titel som inte ens har med ämnet heraldik att göra. Nu menar jag inte at folk med titlar inte kan, men däremot att personer utan titlar kan vara väl så kunniga. Speciellt i ett ämne som heraldik där i princip ingen i Sverige har formell akademisk examen (det finns en handfull som faktiskt kan sägas ha den formella heraldiska kompetensen, men de brukar inte prata så högt om det). Just därför vill jag gärna lyfta upp de som annars inte lyfts upp.
Vi sitter och funderar på om Vapenbildens redaktion och webbredaktionen ska gå ihop på något sätt, eller om det är bäst att hålla dem isär. Inget är helt givet.
Fördelen är ju att det blir en stark grupp som gör allt och som därför föråt att producera. Nackdelen är att det blir en stark grupp som styr allt som skrivs om heraldik i Sverige och att avvikande röster får svårt att göra sig hörda. Inte för att det blir censur men för att det inte kommer att finnas plats för andra.
Det är inte lätt att vara en ideell förening.
Den okända kuppen
När Johan III var kung ägde en statskupp nästan rum i Sverige. Hur inblandad var riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna i denna?
På 1570-talet ägdes Årås av riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna, en nära släkting till Kristina Gyllenstierna, gift med Sten Sture d.y.
Vid denna tid satt Johan III på Sveriges tron. Han ville återinföra den katolska läran, medan hans bror Erik XIV var motståndare till detta. Under Johans första tid vid makten var förhållandet till adeln gott, och kungen visade sin tacksamhet genom att bevilja adeln en rad privilegier.
När Johan senare ville återställa den starka kungamakten från faderns tid växte motsättningarna.
En vårdag 1575 i Årås sammansvor sig Erik Gyllenstierna och kyrkoherden i närbelägna Böne socken Mauritz Erasmii (Rasmusson) mot kung Johan III. Gyllenstierna skulle rent av själv kunna tänka sig att bli kung. Åtminstone var det ett rykte som spreds och kyrkoherden utpekades som anstiftaren. Ryktet nådde ända till kungen som genast krävde räfst och rättarting.
Kyrkoherden kallades till tingsrätten, vittnen förhördes och dom föll. Dödsstraff för stämpling till högförräderi blev domslutet. Han fördes till Vadstena för tortyr och ytterligare förhör, men inget nytt kom fram. Efter en tid avrättades han i sin hembygd.
Flera hade vittnat mot kyrkoherden, men det finns ändå skäl att tro att det fanns andra i bakgrunden som hade intresse av att ljuset föll på denne. Kanske hade Gyllenstierna ändå ett finger i syltburken. Omöjligt att ge ett svar på frågan, men missnöjet var stort bland högadeln, nu när arvmonarkin hade införts. Många ätter kände sig åsidosatta.
Och, tänk (kontrafaktisk historieskrivning) om Erik Gyllenstierna verkligen blivit kung, med Årås som residens.
Källor
- Fridolf Ödberg. Om kyrkoherden Herr Mauritz Rasmussons i Böne sammansvärjning mot konung Johan III år 1575. Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift, I: 6–7, 1893.
- Sven Grananders bearbetning: Herr Maurits i Böne – ett justitiemord? 1995.
Häroldens vita stav
Trivia
Visste du att:
En engelsk härold hade alltid en kort vit stav med sig som ämbetstecken. De engelska härolderna ingick i marskalkens stab. Marskalken hade en lång vit stav som ämbetstecken.
Bruket är känt från Tudortiden.
Karlkrönikan i Sverige nämner att Karl Knutsson Bonde fick en stav av kung Erik av Pommern när han 1436 utsågs till marsk av Sverige.
Redaktionens dilemma – VB #107
Arbete är i sin slutfas. Vapenbilden nr 107 kommer strax att tryckas.
Vi i redaktionen har funderat en hel del på hur vi ska få ihop det. Det handlar som vanligt om att blanda så att fler smaker tillgodoses samtidigt och använda det material spm finns på bästa sätt och få in allt ihop på de 24 sidor som vi har denna gång.
SVK har 8 sidor i varje februari- och septembernummer.
Denna gång blir det en bra artikel om härolden Simon, som jag haft med på min blogg. Och det blir en fortsättning på Vapenskolan. Och en artikel om 1200-talets svenska heraldik. Och lite annat smått och gott.
Tyvärr blir det en hel del som inte kommer med. Fördelen med det är att vi faktiskt har material till nästa nummer, men behöver såklart mer. Hör gärna av dig till vapenbilden@heraldik.se om du har några idéer.
Med rocken käckt på svaj
Trivia
Visste du att:
En pursivant i Frankrike och England bar alltid sin tabard (vapenrock) vriden ett kvarts varv.
Nu är det full fart i Skottland
Den internationella heraldiska kongressen pågår för fullt i Skottland och visst hade det varit roligt att få vara där.
Nu är den igång, den 32 internationella genealogiska och heraldiska kongressen. Denna gång, igen, i Skottland. Att skottarna arrangerar den så ofta numera beror främst på att de har en myndighet som både har resurser i form av personal och pengar samt att de har intresse av att arrangera kongresserna.
Jag hoppas verkligen att vi svenskar snart får möjlighet att arrangera igen. Vi gjorde det 1992 och 1960 så det är på tiden. Men jag är tveksam till om intresset finns hos dem som bör driva frågan.
Läs om alla kongresser här.
Årets kongress
Innehållet är spännande och påfallande många skandinaver är i farten. Det märks att e n ny generation har kommit in på den heraldiska banan. Från Sverige föreläser Henric Åsklund, Göran Mörner, Claus Berntsen, Martin Sunnqvist och Henrik Klackenberg. Dessutom finns Ronny Andersen och Kaare Seeberg Sidtselrud bland föreläsarna.
Självklart är det en stor spridning på ämnesområden. Du kan se dem här.
Vad som ändå är lite förvånande är att man inte lyckas få in föreläsningar om den heraldiska konsten. Det har jag saknat. Och självklart saknar jag lite om den heraldiska organisationsstrukturen, härolderna. Den beskrivs sällan. Med det finns så mycket annat.
2018 är det dags igen. Kanske ska jag åka då.
Engelska, inte franska, ska gälla
Av någon anledning fortsätter arrangörsakademin att tro att franska är ett huvudspråk på kongresserna. Det är det inte. Faktum är att jag har hört mer ryska än franska mellan föreläsningarna och att tyskan är större än franskan. Dock är engelskan helt outstanding.
För kongressernas seriositet är det en klar nackdel att ledningen – som uppenbarligen (tro mig, jag har hört dem) inte behärskar engelska – fortsätter att hävda franskans överhöghet. Det är nog ett skäl till att verksamheten inte slår igenom.
Det är faktiskt så hopplöst att om man från Svenska Heraldiska Föreningens sida skickade brev på engelska fick man fram till för några år sedan inte ens ett svar.
Inget genealogiskt
Jag anser att ”genealogical” numera bara är ett ord utan innehåll när det kommer till denna kongress. Jovisst, 15 av de 35 föredragen handlade om genealogi men med tanke på att ämnet är så offentligt mycket större än heraldik är det i stort sett inget. Redan 1992, min första erfarenhet från essä kongresser, var det genealogiska undantryckt och föga uppmärksammat av kongressen som sådan och nu senast i Oslo såg jag knappt någon släktforskare (jo, de fanns, men de gjorde inte mycket väsen av sig).
Nu gör det inte så mycket eftersom det finns gott om genealogiska kongresser och evenemang men få heraldiska.
Kung Hans och hans riddare
Mellan 1278 och 1400 är 177 svensk riddare kända. Det är alltså personer med roddartitel (”herr” alternativt ”miles” i brev).
Fram till 1627 känner vi till totalt 560 män med titeln riddare så det var inte en vanlig titel och man höll verkligen på den. Speciellt under 1400-talet. Men det finns ett undantag.
Det sägs att dagen när kung Hans kröntes 1497 fanns endast en enda riddare i Sverige, Sten Sture. Vi har inte full koll på den uppgiften, men den är fullt tänkbar. Eftersom endast en kung eller drottning fick utdela ett riddarslag och Sveriges riksledning hade legat i fejd med unionskungen sedan 1471 hade de inte blivit tillfälle för någon att dubbas till riddare, säger historikerna.
Vid kröning dubbades det
Den dubbning som kung Hans genomförde på sin kröning var därför efterlängtad av många. Någon har sagt att mer än 100 män slogs till riddare den dagen (jag är osäker, det låter mycket) och dessutom tre barn under tio år.
Själv undrar jag mer varför inte nåon av de svenska stormän som stödde unionen någon gång under dessa 25 år hade haft vägarna förbi ett kungligt riddarevenemang. Men det kanske inte dubbades några danskar eller norrmän heller. Det är något jag faktiskt inte tagit reda på.
Riddarslaget innebar ännu vid denna tid att man på något sätt uttryckte sin trohet till den monark som utdelat värdigheten. Med tanke på hur historien utvecklades kort efter 1497 så verkar detta redan i samtiden mer ha varit en romantisk myt än ett rättsligt bindande kontrakt.
Tre barn som växer upp
Barnen var Sten Sture dy samt Erik och Eskil Gyllenstierna, Kristina Gyllenstiernas äldre bröder. Och det är stor ironi, för just dessa tre pojkar kom under 1510-talet att bli de ledande mot den danske unionskungen, söner som de var till de största jordägarna i Sverige.
Alla var döda 1520. Hade de inte avrättats vid Stockholms blodbad utan vunnit slaget skulle de tveklöst ha varit 1500-talets mest betydande trio och hyllade som nationalhjältar av historien. Nu blev det lillpojken Gustav Vasa som förde den kampen till ett slut.
För övrigt nämns inga härolder i några källor som rör denna, eller några andra kröningar, under nordisk medeltid.
Sköldens utveckling och heraldiken
En bild av sköldens utveckling.
Har alla sköldar heraldiska bilder?
Nej. Bara en viss typ av sköld.
Se bilden här ovan. Den visar hur skölden har utvecklats från tidig medeltid fram till modern tid. man kan såklart göra bilden än mer detaljerad, men den här förklarar mer än väl det man behöver veta.
När heraldiker pratar om sköldar kan man tro att det handlar om alla typer av sköldar. Så är det inte. Vi utgår från den typ som hr kallas ”Kite shared shield”, den normandiska skölden. Den om kring 1200 att utvecklas år tre håll: mot Ecu, mot tarte/pavese och mot Tartsche. Av dessa är det egentligen bara den första som har burit heraldiska bilder.
Heraldik finns på Pavese-skäldar (som stod som skydd för ex bågskyttar) med syftet var inte att ge identifikation utan mer utsmyckning och tillhörighet. Även tartsche-skölden har ofta undvikit enbart heraldiska motiv och istället varit en form av festsköld. Det finns minst en sådan på Livrustkammaren i Stockholm, för släkten Björnram. Tartscheskölden verkar mest ha använts vid tornerspel och viss typ av ryttarattacker.
Notera att Ecu-skölden upphör i början av 1400-talet. det beror på att rustningarna då blivit så heltäckande att skändar inte längre behövs. Då försvinner också heraldiken från slagfältet och all identifikation flyttas över till fanorna (där den till största delen redan fanns).
Birger Brosas vapensköld
Hade Birger Brosa Sveriges första heraldiska vapen?
Det finns en bild av Jarlen Birger Brosa (död 1202) sigill där en sköld som antyder en lilja finns med. Men om det är det första heraldiska vapnet är osäkert. Det är till och med osäkert om det är en lilja. Det kan vara ett streck.
Med tanke på att han avled 1202, att hans bröder, barn och syskonbarn konsekvent använder andra vapen samt att ingen svensk, norrman eller dansk (förutom danske kungen) inom 25år kommer att ha ett vapen och att i princip inte någon utanför området sydöstra England, Normandie och västra Brabant hade vapensköldar vid den här tiden bör man vara mer skeptisk är svenska heraldiker normalt är.
Faktum är att det bland tyska furstar kring 1190 endast förekom heraldiska vapen bland dem som bodde väster om Rhen medan de som bodde öster därom inte hade heraldiska sigill. Att den danske kungen hade ett vapen beror såklart på att han, som ende nordbo, kan anses tillhöra den tysk-romerske kejsarens hovsfär.
Heraldiska vapen vid den här tiden var dessutom kopplade till militär suveränitet. En sån riddare som William Marshal hade själv inget heraldiskt vapen förrän han blev earl av Pembroke. Då hade han ändå redan dubbat två engelska kungar till riddare.
Men det kan ju vara så att det är en korrekt vapensköld. Det kan ju vara så att vår tolkning av bilden är rätt och inte bara ett önsketänkande.