Trivia
Visst du att:
Kungen av Neapel föreskrev att den härold som hade den starkaste rösten skulle inviga en tornering med att tre gånger skrika ”Or oyez, or oyez”.
Det är alltså rollen som ceremoniofficiant som är häroldens primära uppgift ännu på 1300-talet.
Trivia
Visste du att:
Under 1300-talet blev riddarståndet på kontinenten allt mer slutet.
För att avancera från väpnare till riddare krävdes det att man hade deltagit i en tornering och i ett fältslag. För att få deltaga i en tornering var man dessutom tvungen att ha fyra adliga anor (farfar, farmor, morfar och mormor).
Ännu i mitten av 1300-talet dubbades paris borgmästare av den franske kungen. Därefter upphörde det för borgmästaren var inte fin nog.
Eric Erfors på Expressen skriver krönikan ”Kungen borde sluta sälja ost” klokt om hovleverantörer, kungens uppgift som neutral statschef och vad som är lämpligt i en demokratisk stat.
Att reklamen med hovleverantörer fungerar vet jag av personlig erfarenhet genom vänner som argumenterat för en produkt just med det argumentet. Om jag jag har såna vänner finns de säkert på fler håll i samhället och då bör man ta lite allvarligare på företeelsen än att vifta bort den med att det är en fin gammal tradition. För det handlar, och har alltid handlat, om reklam för enskilda näringsidkare.
Tydligen minskade kungen antalet hovleverantörer från 3000 till 130. Bland annat försvann en lots som med båt skjutsade gamle koungen mellan öarna i Stockholms skärgård. Det kan verka kuriöst, men jag har nog hellre denne lots som hovleverantör än patrontillverkaren Norma.
De flesta hovleverantörer är förstås storföretag. Därför är det intressant att hovet låter denna mycket speciella reklam även tillkomma såna företag som Sporrong AB, Atelier Borgila AB, Nordiska Flaggfabriken AB och Lars Kjellander Ordensateljé som gör heraldiska utsmyckningar, smycken och medaljer och verkar i en smal bransch där påfallande många kunder är rojalister.
Där om någonstans kan man verkligen fundera på det lämpliga i att låta leverantören gratis få använda sig av hovet som garant för att en vara/tjänst håller förmodad högre kvalitet än konkurrenternas.
En statschef ska vara neutral och jag köper inte argumentet att staten kan belöna någon, för i grunden är det en person som väljer en vara och gynnar någon som han (kungen) har affärer med. Det är inte staten som agerar.
Att man som heraldiker kan tycka om att se statsvapnet är inte heller ett argument, även om det är en lustig kommentar 🙂
Här är en lista på alla nuvarande hovleverantörer.
Här undrar jag varför har kungen och prinsarna Stenströms skjortor (Oscar Jacobson) och inte Eton som kunglig hovleverantör? Två klassiska skjortmärken med bas i Borås där den ene tveklöst har högre stil- och kvalitetskänsla än den andre även om hovet får det att se ut som tvärtom.
Ska man få en medalj för att man har fått en medalj? Jag undrar efter att ha läst Phaleristicas inlägg ”Fler medaljer till olympier?”
Bloggen Phaleristica skriver insiktsfullt om hur man i många länder både medaljerar och ger ordnar till idrottsmän eller hela idrottslag efter en framgång. Svenska VM-laget fick medaljen ”För berömliga gärningar” efter VM-silvret 1958 (men tydligen inte efter bronset 1950 eller OS-guldet 1948). Portugals EM-lag fick orden landets förtjänstorden nu i år.
För mig som liberalost känns det här väldigt underligt. Jag tycker inte att det är konstigt att man ger en framgångsrik idrottare medalj efter en lång framgångsok karriär, men däremot är det obegripligt att man ger den efter en enstaka händelse där man som stat ger någon medalj eller orden för att denne har fått en medalj. Det är ju som att staten ska ge någon ekonomisk ersättning för att denne så framgångsrikt har fått ekonomisk ersättning.
Jag tror att det här endast kan förstås ideologiskt (även om jag vet att många heraldiker och faleristiker avskyr att ses som styrda av ideologier; de är ju opolitiska gudbevars).
I en liberal värld, och hit räknar jag såväl libertiner som socialdemokrater, ska staten endast garantera individens suveränitet.
I en konservativ värld, och hit räknar jag såväl kommunister som monarkister, fyller individen sin roll först som medlem av ett kollektiv (må så vara en institution, en familj eller ett fackförbund) varför varje individuell prestation också är en prestation av kollektivet. I den världen är det helt naturligt att en stat kan ge en medalj eller orden till enskilda personer eftersom givaren då känner att mottagarens prestation faller tillbaka på just givaren. ”De” vann inte guld, ”vi” vann guld.
Bloggen Phaleristicas blandar med sitt inlägg ”Fler medaljer till olympier? ihop statens belöning till framgångsrika medborgare med statens belöning för en enskild insats som personen redan blivit belönad för bara för att mottagarna kategoriseras som idrottare. men bör skilja på dessa två former av belöningar om systemet ska få legitimitet.
För mig är det helt naturligt att man belönar en framgångsrik idrottare på samma sätt som man belönar andra personer i samhället. Motivet till belöningen bör bara inte vara personens framgång i just medaljligan utan ha ett högre syfte, som personens förmåga att inspirera andra genom sina insatser eller liknande.
Statens verksamhet ska inte bygga på tur och känslor utan vara något mer genomtänkt.
Den är riktigt bra!
Även om jag inte håller med i alla åsikter så håller jag dess faktapresentation, attityd och förmåga till värderingar högt.
För att hålla ordning på släktvapen och andra vapensköldar behövs vapenböcker. I svensk historia finns ett fåtal publicerade som mest rör adelsvapen.
En heraldiker behöver en fullständig vapenbok som visar samtliga vapen inom sitt kulturområde. Det är inte relevant om vapnet tillhör en grevlig släkt eller en förening – alla vapen ska vara unika.
Men som organisation kan man tänka annorlunda. Svenska Heraldiska Föreningen har en vapenbok, matrikeln, som sedan 2003 visar de vapen som förs av föreningens medlemmar.
Både Riddarhuset och Ointroducerad adels förening har sina egna vapenböcker kompletterade med genealogiska uppgifter (eller tvärtom, beroende på läsarens intresse). Riddarhusets Adelskalender har utkommit sedan sent 1800-tal, numera vart tredje år.
Innan Riddarhuset började med sin adelskalender stödde de med jämna mellanrum utgivningar av vapenböcker, utan genealogiska uppgifter. Här har du listan på de som finns.
Du kan läsa mer om Keysers vapenbok på Jens Christian Berlins blogg vapenbok.se. Om övriga finns inte så mycket dokumenterat.
Den kunnige noterar att fram till Stiernstedt och Klingspors vapenbok från 1857 gjordes ingen vapenbok av en heraldiker utan av förläggare och tryckare.
Trivia
Visste du att:
Den mytologiska Draculas namn betyder ungefär ”drakens son”. Namnet kommer från att hans far var riddare av den ungerska drakorden. Drakorden blev med tiden ärftlig och igenkänns därför att en drake ringlar sig runt skölden.
Jag får fler och fler kollegor i Vapenbildens redaktion. Nu har Elias Sonnek och Eduardo Pazikas kompletterat gruppen som tidigare rymde mig, Pontus Rosenqvist, Marcus Karlsson och Stefan Bede.
Det gör mig glad att få arbeta ihop med så många kunniga heraldiker och jag tycker att det är viktigt att visa på att det finns många fler än de som dyker upp på kongresser eller liknande.
Heraldiken lider som så många andra av en viss titelsjuka, där en titel misstas för kompetens. Populärt är att använda en titel som inte ens har med ämnet heraldik att göra. Nu menar jag inte at folk med titlar inte kan, men däremot att personer utan titlar kan vara väl så kunniga. Speciellt i ett ämne som heraldik där i princip ingen i Sverige har formell akademisk examen (det finns en handfull som faktiskt kan sägas ha den formella heraldiska kompetensen, men de brukar inte prata så högt om det). Just därför vill jag gärna lyfta upp de som annars inte lyfts upp.
Vi sitter och funderar på om Vapenbildens redaktion och webbredaktionen ska gå ihop på något sätt, eller om det är bäst att hålla dem isär. Inget är helt givet.
Fördelen är ju att det blir en stark grupp som gör allt och som därför föråt att producera. Nackdelen är att det blir en stark grupp som styr allt som skrivs om heraldik i Sverige och att avvikande röster får svårt att göra sig hörda. Inte för att det blir censur men för att det inte kommer att finnas plats för andra.
Det är inte lätt att vara en ideell förening.
När Johan III var kung ägde en statskupp nästan rum i Sverige. Hur inblandad var riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna i denna?
På 1570-talet ägdes Årås av riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna, en nära släkting till Kristina Gyllenstierna, gift med Sten Sture d.y.
Vid denna tid satt Johan III på Sveriges tron. Han ville återinföra den katolska läran, medan hans bror Erik XIV var motståndare till detta. Under Johans första tid vid makten var förhållandet till adeln gott, och kungen visade sin tacksamhet genom att bevilja adeln en rad privilegier.
När Johan senare ville återställa den starka kungamakten från faderns tid växte motsättningarna.
En vårdag 1575 i Årås sammansvor sig Erik Gyllenstierna och kyrkoherden i närbelägna Böne socken Mauritz Erasmii (Rasmusson) mot kung Johan III. Gyllenstierna skulle rent av själv kunna tänka sig att bli kung. Åtminstone var det ett rykte som spreds och kyrkoherden utpekades som anstiftaren. Ryktet nådde ända till kungen som genast krävde räfst och rättarting.
Kyrkoherden kallades till tingsrätten, vittnen förhördes och dom föll. Dödsstraff för stämpling till högförräderi blev domslutet. Han fördes till Vadstena för tortyr och ytterligare förhör, men inget nytt kom fram. Efter en tid avrättades han i sin hembygd.
Flera hade vittnat mot kyrkoherden, men det finns ändå skäl att tro att det fanns andra i bakgrunden som hade intresse av att ljuset föll på denne. Kanske hade Gyllenstierna ändå ett finger i syltburken. Omöjligt att ge ett svar på frågan, men missnöjet var stort bland högadeln, nu när arvmonarkin hade införts. Många ätter kände sig åsidosatta.
Och, tänk (kontrafaktisk historieskrivning) om Erik Gyllenstierna verkligen blivit kung, med Årås som residens.
Trivia
Visste du att:
En engelsk härold hade alltid en kort vit stav med sig som ämbetstecken. De engelska härolderna ingick i marskalkens stab. Marskalken hade en lång vit stav som ämbetstecken.
Bruket är känt från Tudortiden.
Karlkrönikan i Sverige nämner att Karl Knutsson Bonde fick en stav av kung Erik av Pommern när han 1436 utsågs till marsk av Sverige.
Arbete är i sin slutfas. Vapenbilden nr 107 kommer strax att tryckas.
Vi i redaktionen har funderat en hel del på hur vi ska få ihop det. Det handlar som vanligt om att blanda så att fler smaker tillgodoses samtidigt och använda det material spm finns på bästa sätt och få in allt ihop på de 24 sidor som vi har denna gång.
SVK har 8 sidor i varje februari- och septembernummer.
Denna gång blir det en bra artikel om härolden Simon, som jag haft med på min blogg. Och det blir en fortsättning på Vapenskolan. Och en artikel om 1200-talets svenska heraldik. Och lite annat smått och gott.
Tyvärr blir det en hel del som inte kommer med. Fördelen med det är att vi faktiskt har material till nästa nummer, men behöver såklart mer. Hör gärna av dig till vapenbilden@heraldik.se om du har några idéer.