Flagga, Vapensköld

Den svenska amiralitetens flagga

Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel. 

Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.

Endast flottans män har svensk flagga

Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.

Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.

Kluriga blasoneringar

Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.

Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.

Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder:
”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)

Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder:
Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)

I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.

Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.

Historia

Om nationalromantikens arv i våra friluftsmuseer

Stengärdsgatan, där Borås högskola senare byggdes. Borde en sådan miljö ha sparats?
Foto: Alf Svantesson.

Hur påverkar museerna vår syn på historien?
Vad väljs ut och vilka konsekvenser får det?

Den frågan och lite till ställde jag mig i en artikel i tidskriften Fässingen för några år sedan.  Nu publicerar jag den även här under rubriken ”Bevara det som gått förlorat”.

Fokus ligger på nationalromantiken och deras naturmuseer, framför allt Ramnaparken i Borås. Men här finns även tankar om museiverksamheten idag.

Här finns ingen heraldik, men analysen här kan med fördel även användas för att förstå vår tids bild av heraldiken förr.

 

 

Vapensköld

I den heraldiska trädgården

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Liljor från 1300-talet är identiska med de idag.

Blommor i skölden, hur ska man rita dem?

Som du vet är skölden tvådimensionell och hjälmprydnaden tredimensionell. När du ritar en sköld måste du alltså bestämma dig för vad som är föremålets framsida respektive vad som är dess sidor. När det gäller etablerade bilder är det inte så svårt. Vi vet att en människa avbildas framifrån medan djur i regel avbildas från sidan, i profil.

Hur ritas ett föremål

Tillverkade föremål är lite svårare att hantera eftersom de inte har någon given sida att visa upp. För transportfordon har seden utvecklats att man ritar dem i profil. Dock inte flygplan som avbildas underifrån så man ofta ser dem på himlen. För flertalet verktyg gäller samma sak men det finns även de som ridas på annat sätt. En heraldisk konstnär bör därför lägga lite tid på att läsa in sig på från vilken vinkel ett föremål i regel avbildas och först därefter börja fundera på hur föremålet ska stiliseras.

Rosen von Rosensteins vapensköld
Rosor i  Rosen von Rosensteins vapen

 

Hur ritas en blomma

När det kommer till växter gäller i stort sett samma sak. Träd avbildas alltid i profil och helst med så få blad som är möjligt. Det är alltså bladets form snarare än trädets som anger vilket träd det är. Undantaget är barrträd, troligen därför att trädets form avviker ganska mycket från art till art.

Blommor är svårare och här kan inget bestämt sägas. Några avbildas från en sida andra sett uppifrån. Ytterligare några har en i förväg bestämd form som avviker från blommans egentliga utseende. Hit hör förstås liljan och rosen, men man bör också tänka på näckrosens och nässlornas blad. För att göra det hela ännu mer förvirrande så avbildas en (1) ljungblomma sett uppifrån (se Svenljunga) medan ett knippe avbildas från sidan.

Ibland har jag hört heraldiker säga att en blomma ska avbildas rakt framifrån och inte i profil, men jag förstår inte vad de menar. Vad exakt är framifrån på en blomma? Riskerna för feltolkning är allt för stort för att man ka kunna säga något sånt.

Lingon i familjen Albins vapen

Heraldiken före botaniken

Heraldik är inte botanik. Heraldiken avbildar inte världen som den ser ut. Påminner den om något så är det Platons skuggvärld. Aristoteles har väldigt lite plats i en heraldikers hjärtan. Tänk därför bort hur blomman faktiskt ser ut och fokusera på hur du ritar den så att alla känner igen idén bakom föremålet. Med det menar jag att du ska rita ett föremål stiliserat på det sätt som bäst motsvarar hur föremålet uppfattas i din kultur. Den fria konstnären har ingen plats i heraldiken.

Heraldikens välkända blomster är det bara att slå upp i närmaste vapenbok. Svårare kan det vara när det kommer till blomster som är okända för våra vapenböcker. Som ledamot i Svenska vapenkollegiet har jag de senaste åren stött på aklejan, kaprifolen och lingon som fick var sin tolkning. Aklejan ses uppifrån, kaprifolen från sidan och lingonen visar bären i en klunga.

I just fallet kaprifol uppkommer ytterligare en aspekt där man som heraldiker bör sätta heraldiken framför botaniken. Kaprifolens blomma är i sig mest lik en pistill och det som vi uppfattar som en krona är formellt en blomkrona. Men här får man alltså inte falla i fällan att vara en besserwisser utan språkkänsla. Gör det lätt för dig. Bildsök din blomma på internet och välj gärna ett par olika ord. Just kaprifolblomma respektive kaprifolbomkrona är ett bra exempel där det första bör ge dig bilder på det andra, medan det andra, formella begreppet, knappt förekommer alls.

Men, och det finns alltid detta men, ditt val kan kritiseras. Är du först ut med att avbilda ett föremål heraldiskt kan andra heraldiker komma att kritisera dig. En del kanske för att de inte vill ha några nyheter, andra därför att de tycker att din tolkning inte är den bästa och att du genom att framhärda i den förstör för kommande heraldiker.
Mitt råd är då att vara öppen. Målar du en bild, var öppen för att ändra den ifall andra föreslår ett alternativ. Skriver du en blasonering, var inte för definitiv utan ge möjlighet till tolkning. Glöm inte att heraldiken inte är bilder utan bara är ord. Det är som vanligt så att blasoneringen trumfar din bild.

Vapensköld

Efterlysning – Hur använder du ditt vapen

sigill och lack
Sigill är ett klassiskt sätt att använda ett heraldiskt vapen.

Hur använder du egentligen ditt vapen?

En spännande fråga kom in. Hur ska man använda sitt heraldiska vapen?
Jag har ju själv både exlibris, korsflagga och sigill (som du kan se här ovan), men vad har du?

Om du använder ditt vapen på ett vackert sätt och vill dela med dig genom en bild får du gärna skicka in det till mig på:
jesper@heraldik.se

Vapensköld

Våpenbrevet nr 102

Från sigill till vapen och sigill med monogram. Det var huvudartiklarna i Våpenbilden 102 från Norsk Heradisk Forening. 

Nyss kom ytterligare 32 heraldiska sidor från Norsk Heraldisk Forening och tidningen blir bara bättre och bättre. Innehållet är givande och trycket nu tidigare än någonsin.

I det här numret var det en givande artikel om monogramsigill av Hans Cappelen som belyser den period i heraldikens historia som var dess svagaste, 1800-talet.

Liljans historia tas även den upp i en artikel av Björg Idun Sörbo. Den florentinska liljan tas förstås också upp men bara i dess egenskap av symbol för staden Florens. Därför kan det vara värt att minnas att samma lilja var väl spridd i hela Europa redan under 1100-talet. Bland annat finns den på en dopfunt i den lilla lilla socknen Knätte utanför Ulricehamn från just 1100-talet.
Kanske passerade en florentinsk köpman denna kyrka och tog med sig symbolen hem till Toscana? Nä, knappats troligt, men sagt därför att vi gärna okritiskt för fram motsatta idéströmningar.

Men jag saknar närheten

Våpenbrevet är en trivsam och lärorik skrift som jag läser med stor behållning. Men jag saknar relationen med föreningen. Det finns nästan aldrig foton på de aktiva och aldrig rapporteras det från några evenemang. Det är något jag skulle uppskatta att läsa mer om.

Du hittar föreningens hemsida här.

Svenska Heraldiska Föreningen

Grattis Värmland – till ert heraldiska sällskap

Ack Värmeland du sköna, så härligt att se att ni också har ett heraldiskt sällskap. Visserligen tillsammans med Närke och Dalsland, men ändå. Det kommer att blir bra det där.

Mina gamla vänner Fredrik Höglund och Martin Asker har tillsammans med Freï von Fräähsen zu Lorenzburg äntligen gjort slag i saken och bildat ett heraldiskt sällskap.

Visserligen kan jag bli lite förskräckt över verksamhetsområdet. Min erfarenhet är att det är svårt nog att nå utanför Göteborg respektive Borås respektive Lund, men det är absolut värt ett försök. Bättre den sträng som brast ….

Ett ädelt syfte

Sällskapets syfte är att verka i norra Götaland, om uttrycket tillåts, och att samarbeta nära med Skandinaviska Heraldiska Sällskapet. Nu saknar jag visserligen samarbetet med Svenska Heraldiska Föreningen, men det kommer väl det också.

  • Värmländska Heraldiska Sällskapet ska främja intresset för och studier av samt sprida kunskap om heraldik och närbesläktade ämnen.
  • Sällskapet har sitt säte i Karlstad och ska ha Värmland, Dalsland och Närke som verksamhetsfält.
  • Sällskapet ska ansöka om att bli en lokalavdelning till Skandinaviska Heraldiska Sällskapet (Societas Heraldica Scandinavica) och planerar att ha sin första större sammankomst i Karlstad under våren 2018.

Och här är styrelsen

  • Fredrik Höglund, ordförande
  • Freï von Fräähsen zu Lorenzburg, sekreterare
  • Martin C E Asker, kassör

Till sist vill jag välkomna dig som har anknytning till detta område att bli medlem. Kontakta gärna fredrik@heraldik.se för att få veta mer.

Stiftelsedag

Denna förening grundades den 28 december 2017

Historia, Nationalism

Sankt Göran och Sturarna

St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Licens: Wikipedia Commons

Mitt i Storkyrkan står en av renässansens förnämsta skulpturer, alla kategorier: Sankt Göran och draken. Men varför valde Sten Sture dä just denna symbol?

St Göran var en av de främsta symbolerna för svensk självständighet från omkring 1440 till 1500, under Karl Knutsson Bonde och Sten Sture dä. Och för att verkligen visa svensk självständighet valde Sten Sture dä att låta framställa St Göran som den som slår ihjäl den stora ondskan – Dansken (eller möjligen bara dess kungahus och elit).
Den här framställda synen på dansken kan knappt ha underlättat framtida diplomatiska förbindelser mellan länderna och kan vara en del i förklaringen till de tämligen oförsonliga strider om just ingenting alls som präglade den senare Sture-tiden och som avslutades med Stocholms blodbad.

Men historien börjar långt tidigare

Sankt Göran (St George) är en urkristen symbol, känd från 400-talet men troligen bygger den på en historia, och kanske händelser, från 300-talets första hälft. Och den är tidigt känd i hela kristenheten för berättelsen översattes till latin ungefär samtidigt som den är upptecknad av etiopierna.

Ursprungligen låg berättelsens fokus på Görans martyrskap och så som det var utformat med en pinad kropp kom Göran att bli de spetälskas helgon. Därför finns det runt om i Europa hospital till hans ära.
Men eftersom redan den första berättelsen nämner att han var officer i den romerska armén kom han efterhand också att allt mer bli soldaternas helgon, speciellt de som slåss mot ondskan.

Draken tar plats

Fram till 1000-talet avbildas St Göran främst som en lidande martyr men sedan kommer draken in och Göran blir riddare. Draken nämns visserligen redan i en berättelse från 500-talet men avbildas alltså inte och under en kort period innan draken – som symbol för all ondska – tar plats slåss Göran mot människor. Och allt detta sker vid Medelhavets östra sida.

Drakens ankomst passade de strax därefter uppdykande korsriddarna. De tar snabbt till sig detta helgon och gör det till sitt. Den äldsta västeuropeiska pompösa framställningen dateras till 1135 och finns i katedralen i Ferrera i norra Italien. Kyrkan är helgad åt St Göran (Svanberg, 20f).
Heraldikern kan notera att man här, som i princip all 1100-talskonst, låter ryttaren vända sin sköld bort från betraktaren. ett tydligt tecken på att det inte fanns något väsentligt att visa upp, dvs heraldiska vapen fanns inte/var inte relevanta vid denna tid.

Dopfunt från Martorp i Västergötland. Foto: Bengans historiesida

Faktum är att St Göran även fanns i Sverige på 1100-talet. Han finns på en dopfunt i Vättlösa kyrka, på en annan i martorp (båda i Västergötland). Han finns också i kyrkmålningar i Uppland, ex i Vendels kyrka och han finns, i en östkyrklig version, i Källunge kyrka på Gotland. Ett altare invigdes till St Görans ära i Lunds domkyrka 1125 (Svanberg, 29ff). Kulten var alltså väl utvecklad på svensk landsbygd ungefär samtidigt som den kom till övriga delar av Europa – om nu någon läsare var kvar i tron att svenskarna låg generationer efter sina kontinentala grannar.

Kung Karl lyfter Sankt Göran

Men kulten är svag. Även om det går att slå fast att St Göran är ett etablerat helgon så ska man nog vara väldigt försiktig med att jämföra den med hur kulten såg ut i England. Speciellt som man där under 1300-talet lyckades slå ihop St George med Kung Arthur och på så sätt få fram Strumpebandsorden – föregångaren till alla våra moderna riddarordnar.

Kanske var det impulserna från England, kanske var det hans allmänna känsla för det vi idag kallar propaganda (eller varumärkesbyggande), men det är med Karl Knutsson Bonde som omvandlade St Göran till något mycket större.
Denne mycket förmögne man ägnade många ungdomsår till att resa runt i Europa för att lära sig mer om styre och krigsföring. När han kom hem till Sverige blev han tämligen snabbt utsedd till marsk (år 1436) och redan 1438 åkallar han St Göran i strid. Det sker med orden ”Sancte Örjan den riddare värd / att hjälpa honom i den färd” (Karlskrönikan). 1452 är St Göran med igen, denna gång på fälttåget mot Skåne. Ett av baneren visar då Riddare Örjan medan de andra visar St Erik, St Olof respektive Tre kronor. Huvudbaneret visade jungfru Maria. Citatet lyder ”sancti örians belete man ther i seer ”(Karlskrönikan, s 294f. http://spraakdata.gu.se/ktext/karl.html)

Under Karls tid växer även våra St Göran-gillen fram. 1443 i Stockholm, 1460 i Uppsala och sedan också i Strängnäs, Visby, Väserår och Stora Kopparberg, och det är därför St Göran blev bergsmännens skyddspatron (Svanberg 30f). Det är lätt att se att dessa områden stämmer väl överens med Sturepartiets främsta maktbas.

Spår i heraldiken

70 år av st Göran-kult som dessutom sammanfaller med heraldikens storhetsperiod inom området varumärkesbyggande – gav det någon effekt på vapensköldarna i Sverige?

Nej, inte vad jag kan se. Inget adelsbrev antyder något i denna riktning och det gör inte heller sigillen som bevarats.
Vi vet ju att det funnits vissa baner, men dessa verkar inte ha varit personliga utan representera något större.

Precis som vi idag verkar man då ha skilt på vad som är en partisymbol och vad som passar för en person.

Historia

Dikt om Riddarhuset

Det sker inte ofta, men ibland finner heraldiken sin väg in i poesin. En  av de få dikter jag känner till är Wilhelm von Brauns dikt ”Riddarhuset” från 1841. 

Riddarhuset (1841)

Det ståndar ett hus uti Stockholms stad
Med gyllne latin på röda väggar,
Och inne, där sitta på bänkars rad
Det utspädda fullblodets ätteläggar.

Från tak ned till golf hänga taflor små.
På dem springa oxar och svin och björnar,
På dem krypa insekter äfvenså,
Och där flyga korpar och glupska örnar.

Hu! alla slags vilddjur med öppet gap
Den häpne plebejen så djupt förfära!
De äro ju skogarnas ridderskap:
De lefva af rof och af krigisk ära.

Och allt hvad som landet har ädelt ser
På kräken, som luffa bland segerfanor.
Då vidgas dem bröstet, stolt munnen ler;
De känna igen sina höga anor.

Men tyst! En Demostenes stiger opp
Och slår sig för bröstet, hvars ordnar klinga.
Han yrkar på »anslag», med säkert hopp,
Ty »skatterna äro ju nästan inga».

 

Läs mer av Wilhelm von Braun i ”Projekt Runeberg”

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia