Från sigill till vapen och sigill med monogram. Det var huvudartiklarna i Våpenbilden 102 från Norsk Heradisk Forening.
Nyss kom ytterligare 32 heraldiska sidor från Norsk Heraldisk Forening och tidningen blir bara bättre och bättre. Innehållet är givande och trycket nu tidigare än någonsin.
I det här numret var det en givande artikel om monogramsigill av Hans Cappelen som belyser den period i heraldikens historia som var dess svagaste, 1800-talet.
Liljans historia tas även den upp i en artikel av Björg Idun Sörbo. Den florentinska liljan tas förstås också upp men bara i dess egenskap av symbol för staden Florens. Därför kan det vara värt att minnas att samma lilja var väl spridd i hela Europa redan under 1100-talet. Bland annat finns den på en dopfunt i den lilla lilla socknen Knätte utanför Ulricehamn från just 1100-talet.
Kanske passerade en florentinsk köpman denna kyrka och tog med sig symbolen hem till Toscana? Nä, knappats troligt, men sagt därför att vi gärna okritiskt för fram motsatta idéströmningar.
Men jag saknar närheten
Våpenbrevet är en trivsam och lärorik skrift som jag läser med stor behållning. Men jag saknar relationen med föreningen. Det finns nästan aldrig foton på de aktiva och aldrig rapporteras det från några evenemang. Det är något jag skulle uppskatta att läsa mer om.
Ack Värmeland du sköna, så härligt att se att ni också har ett heraldiskt sällskap. Visserligen tillsammans med Närke och Dalsland, men ändå. Det kommer att blir bra det där.
Mina gamla vänner Fredrik Höglund och Martin Asker har tillsammans med Freï von Fräähsen zu Lorenzburg äntligen gjort slag i saken och bildat ett heraldiskt sällskap.
Visserligen kan jag bli lite förskräckt över verksamhetsområdet. Min erfarenhet är att det är svårt nog att nå utanför Göteborg respektive Borås respektive Lund, men det är absolut värt ett försök. Bättre den sträng som brast ….
Ett ädelt syfte
Sällskapets syfte är att verka i norra Götaland, om uttrycket tillåts, och att samarbeta nära med Skandinaviska Heraldiska Sällskapet. Nu saknar jag visserligen samarbetet med Svenska Heraldiska Föreningen, men det kommer väl det också.
Värmländska Heraldiska Sällskapet ska främja intresset för och studier av samt sprida kunskap om heraldik och närbesläktade ämnen.
Sällskapet har sitt säte i Karlstad och ska ha Värmland, Dalsland och Närke som verksamhetsfält.
Sällskapet ska ansöka om att bli en lokalavdelning till Skandinaviska Heraldiska Sällskapet (Societas Heraldica Scandinavica) och planerar att ha sin första större sammankomst i Karlstad under våren 2018.
Och här är styrelsen
Fredrik Höglund, ordförande
Freï von Fräähsen zu Lorenzburg, sekreterare
Martin C E Asker, kassör
Till sist vill jag välkomna dig som har anknytning till detta område att bli medlem. Kontakta gärna fredrik@heraldik.seför att få veta mer.
St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Licens: Wikipedia Commons
Mitt i Storkyrkan står en av renässansens förnämsta skulpturer, alla kategorier: Sankt Göran och draken. Men varför valde Sten Sture dä just denna symbol?
St Göran var en av de främsta symbolerna för svensk självständighet från omkring 1440 till 1500, under Karl Knutsson Bonde och Sten Sture dä. Och för att verkligen visa svensk självständighet valde Sten Sture dä att låta framställa St Göran som den som slår ihjäl den stora ondskan – Dansken (eller möjligen bara dess kungahus och elit).
Den här framställda synen på dansken kan knappt ha underlättat framtida diplomatiska förbindelser mellan länderna och kan vara en del i förklaringen till de tämligen oförsonliga strider om just ingenting alls som präglade den senare Sture-tiden och som avslutades med Stocholms blodbad.
Men historien börjar långt tidigare
Sankt Göran (St George) är en urkristen symbol, känd från 400-talet men troligen bygger den på en historia, och kanske händelser, från 300-talets första hälft. Och den är tidigt känd i hela kristenheten för berättelsen översattes till latin ungefär samtidigt som den är upptecknad av etiopierna.
Ursprungligen låg berättelsens fokus på Görans martyrskap och så som det var utformat med en pinad kropp kom Göran att bli de spetälskas helgon. Därför finns det runt om i Europa hospital till hans ära.
Men eftersom redan den första berättelsen nämner att han var officer i den romerska armén kom han efterhand också att allt mer bli soldaternas helgon, speciellt de som slåss mot ondskan.
Draken tar plats
Fram till 1000-talet avbildas St Göran främst som en lidande martyr men sedan kommer draken in och Göran blir riddare. Draken nämns visserligen redan i en berättelse från 500-talet men avbildas alltså inte och under en kort period innan draken – som symbol för all ondska – tar plats slåss Göran mot människor. Och allt detta sker vid Medelhavets östra sida.
Drakens ankomst passade de strax därefter uppdykande korsriddarna. De tar snabbt till sig detta helgon och gör det till sitt. Den äldsta västeuropeiska pompösa framställningen dateras till 1135 och finns i katedralen i Ferrera i norra Italien. Kyrkan är helgad åt St Göran (Svanberg, 20f).
Heraldikern kan notera att man här, som i princip all 1100-talskonst, låter ryttaren vända sin sköld bort från betraktaren. ett tydligt tecken på att det inte fanns något väsentligt att visa upp, dvs heraldiska vapen fanns inte/var inte relevanta vid denna tid.
Dopfunt från Martorp i Västergötland. Foto: Bengans historiesida
Faktum är att St Göran även fanns i Sverige på 1100-talet. Han finns på en dopfunt i Vättlösa kyrka, på en annan i martorp (båda i Västergötland). Han finns också i kyrkmålningar i Uppland, ex i Vendels kyrka och han finns, i en östkyrklig version, i Källunge kyrka på Gotland. Ett altare invigdes till St Görans ära i Lunds domkyrka 1125 (Svanberg, 29ff). Kulten var alltså väl utvecklad på svensk landsbygd ungefär samtidigt som den kom till övriga delar av Europa – om nu någon läsare var kvar i tron att svenskarna låg generationer efter sina kontinentala grannar.
Kung Karl lyfter Sankt Göran
Men kulten är svag. Även om det går att slå fast att St Göran är ett etablerat helgon så ska man nog vara väldigt försiktig med att jämföra den med hur kulten såg ut i England. Speciellt som man där under 1300-talet lyckades slå ihop St George med Kung Arthur och på så sätt få fram Strumpebandsorden – föregångaren till alla våra moderna riddarordnar.
Kanske var det impulserna från England, kanske var det hans allmänna känsla för det vi idag kallar propaganda (eller varumärkesbyggande), men det är med Karl Knutsson Bonde som omvandlade St Göran till något mycket större.
Denne mycket förmögne man ägnade många ungdomsår till att resa runt i Europa för att lära sig mer om styre och krigsföring. När han kom hem till Sverige blev han tämligen snabbt utsedd till marsk (år 1436) och redan 1438 åkallar han St Göran i strid. Det sker med orden ”Sancte Örjan den riddare värd / att hjälpa honom i den färd” (Karlskrönikan). 1452 är St Göran med igen, denna gång på fälttåget mot Skåne. Ett av baneren visar då Riddare Örjan medan de andra visar St Erik, St Olof respektive Tre kronor. Huvudbaneret visade jungfru Maria. Citatet lyder ”sancti örians belete man ther i seer ”(Karlskrönikan, s 294f. http://spraakdata.gu.se/ktext/karl.html)
Under Karls tid växer även våra St Göran-gillen fram. 1443 i Stockholm, 1460 i Uppsala och sedan också i Strängnäs, Visby, Väserår och Stora Kopparberg, och det är därför St Göran blev bergsmännens skyddspatron (Svanberg 30f). Det är lätt att se att dessa områden stämmer väl överens med Sturepartiets främsta maktbas.
Spår i heraldiken
70 år av st Göran-kult som dessutom sammanfaller med heraldikens storhetsperiod inom området varumärkesbyggande – gav det någon effekt på vapensköldarna i Sverige?
Nej, inte vad jag kan se. Inget adelsbrev antyder något i denna riktning och det gör inte heller sigillen som bevarats.
Vi vet ju att det funnits vissa baner, men dessa verkar inte ha varit personliga utan representera något större.
Precis som vi idag verkar man då ha skilt på vad som är en partisymbol och vad som passar för en person.
Det sker inte ofta, men ibland finner heraldiken sin väg in i poesin. En av de få dikter jag känner till är Wilhelm von Brauns dikt ”Riddarhuset” från 1841.
Riddarhuset (1841)
Det ståndar ett hus uti Stockholms stad
Med gyllne latin på röda väggar,
Och inne, där sitta på bänkars rad
Det utspädda fullblodets ätteläggar.
Från tak ned till golf hänga taflor små.
På dem springa oxar och svin och björnar,
På dem krypa insekter äfvenså,
Och där flyga korpar och glupska örnar.
Hu! alla slags vilddjur med öppet gap
Den häpne plebejen så djupt förfära!
De äro ju skogarnas ridderskap:
De lefva af rof och af krigisk ära.
Och allt hvad som landet har ädelt ser
På kräken, som luffa bland segerfanor.
Då vidgas dem bröstet, stolt munnen ler;
De känna igen sina höga anor.
Men tyst! En Demostenes stiger opp
Och slår sig för bröstet, hvars ordnar klinga.
Han yrkar på »anslag», med säkert hopp,
Ty »skatterna äro ju nästan inga».
Järvar och örnar i Värmland. Om det har Fredrik Höglund skrivit ett bra inlägg på sin blogg som jag vill göra reklam för.
På ett snärtigt och kunnigt sätt berättar han allt väsentligt som finns att veta om historien bakom Värmlands landskapsvapen. Därför lämnar jag över ordet till honom.
Att ett vapen är en klassisk symbol är nog alla som läser den här bloggen väl medvetna om, men hur avgränsar man egentligen ett heraldiskt vapen från vapenliknande bilder?
2001 kom min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige”. Redan i inledningen försökte vi definiera vad ett heraldiskt vapen är. Det lät så här: ”Ett vapen består av ett sköldemärke, som återges på skölden, och en hjälmprydnad, som sätts ovanpå hjälmen. … Man utgår alltid ifrån att ett vapen åtminstone i tanken ska kunna användas på det sättet. Men vapnet behöver inte nödvändigtvis sköld och hjälm för att ändå kännas igen som ett sådant. Ett vapen är i grund och botten en bild som är utformad i enlighet med det heraldiska bildspråket och kännetecknas av nedanstående egenskaper vad gäller funktion, innehåll och stil.”
Bildens funktion
Bilden har inom heraldiken två funktioner. Dels är den dekorativ, dels är den ett tecken som identifierar sin ägare. Därför måste den kunna särskiljas från andra bilder.Och därför ska en komposition sträva efter originalitet i sin kompositionen.
Bilden ska vara enkel och tydlig
Heraldiken premierar enkelheten. Bilden ska kunna beskrivas så enkelt att alla kan förstå hur den ska ritas/tecknas/avbildas.Någon expertkunskap ska alltså inte behövas. Till exempel är lilla riksvapnet enligt lagtexten en blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en – en bild och symbol som visar heraldikens enkla tydlighet på alla sätt.
I vapnet strävar man också efter en stark kontrast mellan de tinkturerna, tinkturregeln. Det betyder att man växlar mellan färg och metall så att en röd björn inte ligger på ett fått fält, och att ett rött fält inte heller ligger mot ett blått fält.
Glöm inte heller att färgerna ska vara så klara och tydliga som möjligt med hänsyn taget till det material som används.
Göteborgs Heraldiska Sällskap
Bilden ska vara stiliserad
Heraldiken är inte naturalistisk. Tvärtom, den visar en extremt falsk bild av naturen eftersom varje avbildning ska vara stiliserad och förstärka motivets mest framträdande attribut. Bilden av en ros eller ett lejon är därför inte en naturtrogen avbildning utan en ikon för dem.
Framställningen är samtidigt traditionell. Det går inte för sig att stilisera en heraldisk ros hur som helst utan framställningen ska följa den heraldiska traditionen. Det är det som gör det lite krångligt att vara heraldisk konstnär för det är mycket att hålla ordning på.
Bilden ska även ha en tydlig siluett. Man behöver inte gå så långt så att man säger att motivet måste kunna kännas igen i en svartvit siluett men näst intill.
Eftersträva alltid tydlighet och slagkraftighet i alla framställningar.
Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen? Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.
Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.
Den grevliga Skarsholmsättens vapen
Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Känt från 1200-talet
Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.
Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.
Nya tidens hjärtan
Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.
Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.
Kuriosa
Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.
Ted Talk har fått ett fantastiskt genomslag bland den välbeställda klassen i Västeuropa. Nästan som att man kan tro att det som sägs där är väldigt viktigt. Men jag har vissa synpunkter.
Nu tänker jag begränsa mig till synpunkter på ett inslag som handlar om flaggor, och egentligen handlar det inte ens om det inslaget. Nej, det här inlägget handlar mer om att jag tycker att vi allt mer gör icke-experter till experter endast på den grund att de gör sig bra i korta filmade inslag. Och eftersom flertalet följer experternas auktoritet (varför tittar du annars på Ted Talk) får dessa ”experter”
Ett inslag om flaggor
Det var i mars 2015 som Roman Mars höll ett Ted Talk om flaggor med titeln ”Why city flags may be the worst-designed thing you’ve ever noticed”
Fram till idag har det setts nästan fem miljoner gånger av, gissar jag, drygt hälften olika personer (nördar har en tendens att se om ett inslag mer än en gång, har jag närko på mig själv).
Om just det här inslaget har jag inget att säga mer än att det var ett rätt kul inslag men det hade väldigt lite att göra med heraldik och flaggor och knappt något att göra med kunskap. Det har mest att göra med att skapa en stämning av ”titta vad vi är bra, låt oss nu skämma ut dem som inte är lika bra”. Och för all del, i en humorsketch funkar den attityden bra även om jag är lite mer tveksam i Ted Talk-sammanhang.
Så följs Ted Talk upp
I Ted Talks presenteras Roman Mars som en flaggentusiast, inget mer. Men hela Ted Talks idé, som de inte försnillar ett chans att påpeka, är att de för fram experternas kunskap på enkelt sätt till oss vanliga människor. Alltså anser ted Talk att Roman Mars är en expert. Därför är det intressant att han som enda källa till sin kunskap för fram boken
Därför har jag tittat lite på efterspelet till hans föreläsning. På Ted Talks hemsida tar Roman Mars i juli 2015 upp tankar och flaggor som kommit in sedan hans Ted Talk. Här nämner han alldeles i början en bok av Ted Kaye som heter: Good flags, bad flags: How to create a great flag.
Ted Kayes har tydligen listat upp fem regler som Roman nämner. Det är inget fel i Kayes regelverk men det som är bekymret är att Roman Mars tar upp denna Kaye som den som har skapat dessa regler och som därför är upphovsmannen bakom dem, när dessa regler har varit vägledande för heraldiken och flaggkunskapen i över 800 år. 800 år är en nästan ofattbart lång tid så visst finns det under denna tid både flaggor och författare som avviker från den smala vägen, men merparten av flaggorna gör det inte.
Och här kommer då min poäng. Om vi väljer att som enda källa till något tar det som presenteras på det mest lättsmälta sätt, vad händer då om personen har fel? Om hen har missuppfattat sin källa eller om hen valt just den källa som företräder en avvikande mening (=felaktig, för att denna person har missuppfattat ämnet). När det kommer till flaggor finns det alltså ett enda föredrag på Ted Talk och jag gissar att det gäller för de flesta ämnen.
Läs mer här: https://ideas.ted.com/7-fantastic-flags-that-break-every-design-rule/
Med detta sagt – titta gärna på Roman Mars men var lite fundersam till Ted Talks och hur väl dess föreläsare egentligen kan sitt ämne.
Och när du läst klart – vilket fel gör Romas Mars (och Ted Kaye) enligt Europeisk heraldisk/flaggtradition.
Om du har ett gammalt föremål med ett heraldiskt vapen – får du då använda det?
Det var i korthet en fråga jag fick häromdagen. Det gällde då både en vapenring och en vacker klocka som var utsmyckade med ett adligt vapen och har tillhört ägarens anfader, men inte på far-till-far-linjen.
Min frågeställare är alltså inte adlig.
Mitt svar är enkelt:
Visst får du använda din gamla släktings vapen, både klockan och ringen.
Men att använda föremålen är inte detsamma som att äga vapnet. Det är viktigt att skilja på det jag kallar dekorationsvapen och identifikationsvapen. Det första är inte mer än ett vackert föremål medan det andra är den heraldiska motsvarigheten till ditt namn.
Så om du har ett gammalt föremål med dina släktingars vapensköld; använd dem gärna. Det är ju trots allt en del av ditt arv. Men var ärlig och låtsas inte som att det är ditt eget vapen och gör för allt i världen inte nya föremål med denna vapensköld som grund.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
