Armémuseum digitaliserar sina fanor. Nu finns fyra volymer med danska och ryska fälttecken publicerade på deras hemsida.
Och jag hämtar min information från Armémuseum.
Det var 1677 som Karl XI beslöt att låta avbilda alla fanor och standar som Sverige vunnit som troféer i krig. Syftet var att bevara minnet av dessa segertecken för eftervärlden även om själva föremålen skulle förstöras av ålder.
Konstnären Olof Hoffman fick uppdraget att måla och det var en uppgift som upptog resten av hans liv, fram till hans död 1709. Av hans hand skapades bilder av tusentals fanor och standar som då förvarades i Arsenalen.
Två hundra år senare befann sig hela trofésamlingen tillfälligt i Nordiska Museet medan Riddarholmskyrkan, där de normalt förvarades, renoverades. Krigsarkivarien Johannes Petrelli passade då på att inventera hela samlingen och anlitade ett flertal konstnärer för att avbilda de fanor som tillkommit efter Olof Hoffmans död eller som Petrelli ansåg hade blivit felaktigt avbildade. Avbildningarna är inbundna i 30 volymer vilka tillhör Krigsarkivets samlingar men finns deponerade i Armémuseums arkiv. Det är dess som nu digitaliseras och görs tillgängliga för alla intresserade.
Olof Hoffman (c:a 1640-1709) skapade förutom dessa bilder även utkast till ett flertal regementsfanor och altarprydnader.
Hur skapar vi intresse för heraldik? En fråga för fler än Thomas Falk. Foto: Jesper Wasling.
Teori och praktik förenades när heraldiska konstnärer möttes i Göteborg i helgen.
För andra gången någonsin, i världshistorien (tror jag, men säker kan jag inte vara) ordnades ett heraldiskt konstnärsseminarium där allt fokus låg på hur man
Denna gång var jag bara deltagare så jag kan kosta på mig lite synpunkter om arrangemanget som sådant.
Det har annonserats i vapenbilden, det har stått på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, i sociala medier (både Facebook och Instagram) och det har gått ut mejl till personer som skulle kunna vara intresserade av att komma och dessutom bor inom pendelavstånd.
Ändå kom det bara en handfull personer. Det är fruktansvärt synd. Men ändå – och nu kommer många att bli irriterade på mig – talande för hur intresset för heraldik egentligen ser ut. Eller ska jag säga, vad man egentligen är intresserad av när det handlar om heraldik.
Varje enskild person har förstås vid varje enskilt tillfälle sina skäl att inte komma, men jag noterar att antalet som kommer när det pratas om kungar och adelsmäns vapen är betydligt fler än som visar intresse för det heraldiska hantverket eller idéerna bakom kommunala eller borgerliga vapen. Att vanliga medlemmar inte närvarar kan jag förstå men det är förvånansvärt många etablerade heraldiker som avstår så fort det går utanför deras bekvämlighetszon.
Det här är inget nytt. Jag noterade detsamma redan på 90-talet och jag ser att de tyngre seminarierna i Lund har lika svårt att locka besökare. Detsamma hör jag från vännerna i stockholmsbaserade Heraldiska samfundet.
Varför? Jag själv, som är helt ointresserad av kungliga vapen (det är som att kalla sig musikintresserad och lägga all sin energi på melodifestivalen – alla bidrag låter likadant och är skrivna med samma mall) förstår inte riktigt varför man inte lockas av att lyssna när konstnärer som Davor Zovko, Thomas Falk eller nye Björn Fridén berättar hur de resonerar kring sin vapenkonst. Det är otroligt inspirerande att få höra när de berättar om hur ett arrangemang påverkar framförandet men också innehållet i stycket, för att fortsätta med musikliknelserna.
Men ge er inte, alla ni som försöker fördjupa kunskapen om heraldik.
Leonard Jägerskiöld Nilsson lärde oss med Fotbollens heraldik att sport och vapensköldar hör ihop. Nu följs det upp med en ny intressant avhandling om fotboll och historia som kan lära heraldiker mycket om bruket av vapensköldar och andra symboler.
Katarzyna Herd har i sin avhandling We can make new history here – Rituals of producing history in Swedish football clubs grottat ner sig i frågan ur man producerar historia med hjälp av ritualer. Visserligen handlar avhandlingen om hur fyra fotbollsklubbar i modern tid använder symboliska handlingar och ritualer för att skapa en ny historia, men samma tänkesätt kan med lätthet studeras i ordenssällskap (sällskap likväl som statsordnar), släktföreningar eller varför inte staters propaganda.
Av det skälet är Katarzyna Herds avhandling något som jag tycker heraldiker borde studera med stort intresse (den finns i fulltext i länken här ovan).
Men läs även Fredrik Persson-Lahusens recension av densammai Aftonbladet 25/11. Den ger ett viktigt komplement till avhandlingen genom att visa på hur viktigt det är att komplettera teorierna med en gedigen grund av baskunskap.
Med det är inte min sak här att recensera vare sig den ena eller en andra utan jag nöjer mig med att referera till dem båda.
Herds avhandling tar upp klubbarna AIK, Djurgården, Helsingborg och Malmö FF. Men visst kunde hon tagit med de andra tre topplagen i Maratontabellen/SM-guldstabellen: IFK Norrköping, IFK Göteborg och, såklart, Elfsborg (som också, tillsammans med Örgryte, toppar listan på flest SM-guld). De hade varit intressanta jämförelseobjekt genom at de inte är från de tre storstäderna. Så för att balansera Herds avhandling toppar jag den här sidan med Elfsborgs logga.
Rättelse 2019-08-14
Jag hade skrivit fel och vänt på omnämnandet av Helsingborg och IFK Göteborg. Nu är de på rätt plats i förhållande till varandra och övriga lag.
Kom till Göteborg på lördag 1 december. Möt heraldiska konstnärer och massor av andra. Till och med jag är på plats.
Det är dags för det andra konstnärsseminariet för heraldiker. Alla är välkomna. Även du som inte är medlem.
Vi kommer bara att prata om hur man gör en sköld. Det blir inget teoretiskt alls, mer än teorin bakom hur man håller en pensel, blandar färg eller hanterar ett ritprogram på datorn.
I Norge förnyas ständigt heraldiken. Nu är det ett nytt fylke som ska få ett nytt vapen och det sker efter en tävling.
Fylkena Vestfold och Telemark slås nu ihop och tar då ett nytt gemensamt vapen istället för att slå ihop sina två gamla. Det är en idé som fler skulle kunna försöka sig på eftersom det livar upp den offentliga heraldiken.
För att få fram det bästa tänkbara vapnet har man haft en tävling och det gav 250 förslag. Imponerande. Flertalet verkar även ha haft en heraldisk kvalitet, låt gå att vissa tinkturregler och motiv kan ha behövts justeras för att få till ett korrekt vapen.
Till slut återstår nu tre vapen som alla har en bra komposition, även om jag inser att vissa kan bli lite svåra att blasonera. Man ser även hur moderniteten slår igenom. Dels finns här den historieromantiska versionen av lejonet (Judealøve med fane) där man efterliknat ett lejon i 1100-talsstil, dels finns båten sedd framifrån, ett sätt att rita bådar som ses oftare numera än sammantaget i heraldikens 800-iga historia. Men det fungerar så det är inget fel i sak. Akantusbladen på var sida av båten är däremot värre att få till i en blasonering eftersom de tycks tolkas väldigt olik av olika konstnärer – har jag noterat i egenskap av granskare av inkomna förslag till Svenska Vapenkollegiet.
Hur som helst – här är ett gott exempel på hur man kan involvera befolkningen i framtagandet av nya heraldiska vapen och på köpet både få bra förslag och större acceptans för den heraldiska bilden.
St Göran och draken i Storkyrkan i Stockholm. Foto: Wikipedia
Har du hört talas om medeltida ätter som likt en klan förde ett vapen som fördes vidare från far till son? Glöm det. Så enkel var inte svensk (nordisk) medeltida heraldik. Den var mycket mer fascinerande än så.
Sture-ätten, Vasarna och den mystiska Vinstorpa-ätten. Väl kända från historien och presenterade som en väl sammanhållen släktgrupp. När genealoger och heraldiker beskrivt dessa släkters historia känns det väldigt logiskt men tittar vi på människorna bakom sköldarna syns en mycket brokigare väv.
Det fanns inga ättevapen
1626 fick det nya Riddarhuset sin första förordning. Här var det tydligt att man ville få fram en genealogisk enkelhet och varje ätt fick därför var sitt nummer. Detta var möjligt eftersom man började på noll, med de förhållandevis få levande männen som utgjorde Sveriges adel.
Varje ätt tog sig ett namn (ett bruk som påbörjats på allvar under 1500-talets andra hälft) och deras vapen fastställdes i den form det hade just då. Och nyckelbegreppet är just ”den form det hade just då” eftersom alla mer talrika släkter har visat en stor variation när det kommer till hur släktvapnet ska se ut.
Riddarhusets förordning hade två syften, så som jag ser det. Det ena var att få en struktur rörande adelskapet och dess ekonomiska privilegier (den processen hade pågått sedan kung Gustavs dagar, därav alla genealogiska arbeten från 1550-talt och framåt), det andra var att skapa ordning på riksdagarna.
Sverige var ett ståndssamhälle och adeln dess främsta stånd. Men alla adelsmän kunde inte få rösta utan varje ätt fick utse en person (i regel huvudmannen) som fick representera ättens intressen.
Det fanns däremot inget intresse från varken statsmakt eller adeln själv att reglera det heraldiska vapnet; det förstår vi genom frånvaron av paragrafer som styr bruket av släktvapen.
Bruket med en ätt under ett namn med en sköld är alltså ett sätt att reglera närvaron vid riksdagarna, inte ett sätt att reglera heraldiken. Den senare bara följde med.
Anakronistiskt släktbegrepp
// Tillagt 23 november. //
Redan i de första landskapslagarna framgår det att både bror och syster ärver. Visserligen inte lika, men tillräckligt lika för att dotterns barn absolut inte vill bortse från sin morfar. Det ser man också i de matrynomikon-namn som flera män ur stormannaätter bär under 1200- och 1300-talen. Eller att än fler män för vapen som de ärvt via mödernet även i de fall som deras fäder både varit vapenbärande och haft framträdande positioner i samhället.
Tomas Småberg förklarar i ”Det stängda frälset” hur patron-klientskapet, där en kompetent man av (något) lägre börd knyts till en stormannaätt genom att han gifter sig med stormannens dotter. Det här kan också skett på lägre nivå i samhället, men det är betydligt svårare att uptäckta på grund av källorna. Yngre Stenbocks-ätten liksom dess ursprung Drake av Intorp är båda grenar som nått sin position via mödernet och som helt klart varken har setts eller sett sig själva som en ”falsk” gren av det som en rättrådig heraldiker skulle kalla den adliga ätten XXX.
Bild: Wappenwiki
Än mer udda är Vinstorpa-ätten vars kvinnor i minst fyra, möjligen ännu fler, tillfällen har fört sin sköld vidare till barnen.
Kaj Janzon beskriver det hela rätt bra i citatet här nedan.
// OBS – Detta som kommer här nedan är från Kaj Janzons text, som jag tycker är en mycket bra sammanfattning om släktbegreppet. Det blir en not i min text som jag inte hann klart med på grund av liten olycklig ögonskada häromdagen. Jag kommer strax att fixa till resten, med lite exempel som utvecklar det här begreppet mot en mer heraldisk . Ha tålamod i någon dag//
”Detta nya sätt att se på ätten kom med tiden att ses som det enda sätt att förhålla sig till en släkt. Det är där vi är idag, även om det nu börjar lösas upp igen. Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är »ättevapnet«, alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ (»jag«) vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.
Det släktskapssystem och det därtill knutna vapenbruk som gällde för det svenska medeltidsfrälset var således inte riddarhusordningens patrilineära ätt med dess evigt oföränderliga ättevapen utan ett mycket mer flexibelt bilateralt system, där släktkretsar (fränder) definierades efter varierande behov av olika individer vid olika tidpunkter.”
Härolder som proklamerar fred, det hör väl bara medeltiden till. Skulle man kunna tro, men så sent som 1919 var det faktiskt en engelsk härold som proklamerade freden i Versailles.
Det är härolden York, Gordon Ambrose Lee, som i korsningen Charing Cross läser upp fredstraktaten från Versailles och intill honom sitter en vapenkung. Bilden är tagen 2 juli 1919 då fredstraktatet skrevs under, inte från november 1818 då kriget tog slut. Freden i Versailles skrevs under 28 juni.
Detta är inte det enda framträdande härolderna gjorde utan runt om i London vilket Oswald Barron skrev om i tidningen Country Life (juli-numret 1919). Denne Oswald blev senare Maltravers Herald Extraordinary.
Dagens tips. Ladda ner fyra böcker om engelska medeltida vapensköldar.
Det är Oapen (Open access publishing in European networks) som har digitaliserat fyra volymer av ”Dictionary of British Arms”. Jag kan direkt säga att det här inte blir några kioskvältare. Det är ett par tusen sidor med text men inga bilder. Däremot är det lätt att söka eftersom det är text.
Så hämta hem dessa böcker och låt dem bli en bas i ditt nya digitala bibliotek.
Statyer som föreställer kungar och krigshjältar är i Sverige framförallt ett 1800-talsfenomen, men det finns några spår bakåt i tiden. Och ytterst få från 1900-talet.
Idag ser vi bara statyer av samtida ledare och forntida hjältar i odemokratiska stater där makten offentligt behöver manifestera sin legitimitet. Men har du tänkt på att våra kungabilder har fyllt samma syfte som Stalins och Maos imposanta porträtt? Eller gör de?
Frihetstiden var startpunkten
Det är lätt att föreställa sig att offentliga statyer är något som vi haft sedan urminnes tider, men deras historia är inte så lång. Den första kungastatyn i Sveriges offentlighet var en byst som föreställde Fredrik I. Den ställdes upp i Kungsträdgården under somrarna på 1760-talet och som längst fram till 1774. Den finns idag på slottet.
Nu är den offentliga kungastatyn inte särskilt uråldrig någon annanstans heller. De första i Frankrike kom till på Ludvig XIVs initiativ. Ett tjugotal statyer gjordes och placerades ut i Paris och på väl utvalda platser runt om i Frankrike.
Det fanns planer på motsvarande projekt i Sverige redan under stormaktstiden, bland annat av Jean de la Vallée, men inget kom till stånd.
Det fanns andra projekt som påbörjades under frihetstiden men inte slutfördes då. Som statyerna över industrimannen Jonas Alströmer (inte den här ovan, i Alingsås, utan den i Stockholm), över borgarståndets mångårige talman Thomas Plomgren (vars barn adlades för hans förtjänster) samt grundlagsmännen Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz, vars arbete lade grunden för frihetstiden. En bakgrund till dessa val kan kanske förstås utifrån de argument om nyttan av offentliga monument som riksrådet Carl Fredrik Scheffer och arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz regelbundet framförde. Bland annat var det temat i Adelcrantz presidietal i Vetenskapsakademin 1757, där han betonade att Stockholm var den enda stad i Europa ”hvarest ingen Stod blifvit uprest, dess namnkunnoge Konungar til åminnelse” (Adelcrantz, Carl Fredrik; Tal om de fria konsternas värde …, 1757). Enligt dessa två var det främst kungarna som skulle kommas ihåg, så en viss oenighet fanns tydligen mellan initiativtagarna och de som sedan gjorde om förslaget till konkret handling.
Gustavianska perioden
Nu tar kungastatyerna fart på allvar, om än inte så många. Den mest kända är Gustav Vasa som då och än idag står framför Riddarhuset. Den invigdes långt in i den gustavianska eran men initiativet togs faktiskt redan under frihetstiden.
Att det var just Gustav Vasa som stod i centrum kan förstås genom insikten om vad han kunde symbolisera. För adeln var han den främste ur deras led som stod upp i kris och blev Sveriges rättmätige kung. Det betydde att kungarna och adeln var ett och samma stånd. Det är också därför Vasa-vapnet i sin förkungliga version finns i Riddarhussalen på Riddarhuset
För Gustav III och monarkerna var samme Gustav kungen som förenade monarken och folket, och genom att lägga beslag på den tolkningen kunde Gustav III sidstäppa adelns anspråk.
Sedan fanns det självklart en tredje tolkning av Gustav Vasa, som bland annat boktryckaren Lars Wennberg förde fram. Här var Gustav den samlande personen för svensk allmoge eftersom det var bönderna (utan stöd av vare sig adel eller kungamakt) som befriade Sverige från det ok som Danske kungen lagt på landet. Och denna rörelse hade Gustav enat, vilket då gjorde honom till folkets främste företrädare, men inte till vare sig adelsman eller kung av Guds nåde.
1800-talets kungavurm
Frihetstiden må ha haft en svag kungamakt, men 1800-talets får ändå sägas vara svagare för förutom Karl XIV Johan eftersom hela samhället tappade tron på kungen som företeelse. Och kanske är det just därför som det är detta århundrade som mer än något annat offentligt hyllar kungligheterna, gärna sittandes till häst för att visa på deras mannamod.
Vilket för oss heraldiker gör denna tids offentliga konst extra intressant, för det innebar att det fanns många skäl och mycket utrymme att få in en heraldisk sköld.
Så mer om det i ett kommande inlägg.
Dagens offentlighet
Som en avstickare. Dagens offentliga statyer är i regel abstrakta och motiveras med att de ger människor inspiration. De kom fram på allvar under 60-talet och passar väl in i vår individualistiska och välmående värld där alla har resurser att utveckla sig själva.
Det motiv som dominerade dessförinnan var lekande barn och livsglada ungdomar. Det är en typ av statyer som kommer efter 1:a världskriget och är som starkast efter det andra. Helt klart är det livet och ungdomen som framhävs eftersom den mogna människan inte bara en gång utan två gjort sitt bästa för att på det mest djuriska sätt mörda sina grannar. Att då sätta upp en staty som hyllar den person som lät bomber falla över barn var nog i magstarkaste laget för de flesta västeuropéer.
Innan barnen tog plats var det påfallande många vetenskapsmän, konstnärer och djur som tog plats i offentligheten. Samt bilder från forntida historier. Dessa hör nationalromantiken till.
I ingen av dessa motiv passar den heraldiska bilden in så därför förekommer heraldik väldigt mycket mer sällan – fram till nutid, då vi har kommit fram till varumärkets gyllene era. Nu plockas det heraldiska vapnet fram i tid och otid. Nästan så att en heraldiker ibland kan tycka att det är väl bra.
Den som sett Lerums kommunlogga börjar lätt att fundera på: Hur tänkte de här? För som varumärkesbild är den inte speciellt lyckad och som kommunrepresentation direkt usel. Dessutom har de med några färgglada trådar raderat sin historia.
Det finns i Sverige en bild av att kommuner egentligen inte håller på med myndighetsutövning. Kommunen är som vilket företa som helst eller rentutav
och så kan man tänka, som tips till den undersökande journalisten, att man som kommun bör fundera dels på hur man kommunicerar sitt varumärke, dels på var.
Som platsvarumärke funkar det här väl hyfsat. Lite glatt och anspråkslöst, bra för att promota badhuset och teatern.
Som den logga som för evigt ska stå på ditt betyg, på ditt avslag på bygglovet och försörjningsstödet känns det väl något sämre, typ: ”hej vad vi är glada och käcka. Och du, med glatt humör säger vi att du inte får några pengar så ut och fråga släkt och vänner om du får låna några hundringar för att köpa vinterjacka till barnen”
Lerums kommunvapen
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
I Norge förnyas ständigt heraldiken. Nu är det ett nytt fylke som ska få ett nytt vapen och det sker efter en tävling.
