Tre vapen i flatestil. Förslag till nytt norskt kommunvapen men här bara med i egenskap av stilideal.
Med modernismen kom en ny heraldisk stil som förenklade utförandet och där estetiken värderas mer efter funktion än dekoration.
1900-talets arkitektur har stävat efter en ny stil fri från äldre tiders konstnärliga uttryck. Även konsthantverket har följt efter och jag tror att vi ska se den heraldiska utvecklingen på samma sätt.
Övergripande kan vi kalla denna stil för modernism, där funktionalism, minimalism och brutalism är underordnade stilar. Det intressanta här är inte stilarnas namn utan vad som karaktäriserar modernismen som sådan.
Vad är då typiskt för denna stil? Jag tror att vi kan enas om att dess ledande idéer är följande:
Föremålets användbarhet (funktion) spelar en framträdande roll
Enkelhet i utsmyckning
Färgeffekter
Geometriska former som utgår från andra principer än de rent klassiska (ofta för att vi både kan räkna och rita bättre idag)
För att ett nyskapat heraldiskt vapen ska kunna godtagas ur både ett estetiskt och ett praktiskt perspektiv ska kunna godkännas måste det uppfylla dessa principer.
Min uppfattning är att konflikter inom dagens heraldik ofta rör sig kring dessa punkter, där framförallt den skandinaviska skolan håller hårt på modernismens principer (även när dess företrädare hävdar motsatsen) och det motsatta kan ses hos britterna. Med fallande acceptans för heraldikerna däremellan.
Nya stiltrender kan förändra heraldiken
Det kan vara så att modernismen har nåts väg ände, för jag anar att två nya riktningar under 2000-talet förändrat spelplanen. Dels har vi vurmen för det gamla, som kan ta sig uttryck i medeltids- eller 30-talslajv (när-farfar-var-ung-stilen), dels har vi industristilen eller shabby chic.
Jag ser i mina kontakter att det är den första av dessa är det som motiverar många att ta sig ett vapen. Men jag ser också att deras syn på heraldiken mer påverkas av den andra stilriktningen. Med det menar jag att man blandar stilar, lägger till det som inte behöver finnas och rensar bort det som behöver vara kvar. Som bild och idé kan dessa vapen vara underbara skapelser, men som heraldiska sköldar fungerar de inte alls så bra som modernismen.
Nu är det dags igen. På lördag är det svenska flaggans dag (och nationaldag, men det är ju mindre intressant för en heraldiker) och för att fira den och dess föregångare så kommer här reprisen på min artikel om den svenska flaggans historia.
1476 gifte sig ärkehertig Maximilian med hertiginnan Maria av Burgund. Det kom att förvandla Europas militärväsen och slutligen ta död på den höviske riddaren.
Låt mig börja från början. Ärkehertig Maximilian fick med sitt äktenskap kontroll över ett av Europas rikaste områden. Till det hade han redan kontrollen över en stor del av det tysk-romerska rikets militära makt. När han 1486 dessutom utsågs till Tysk-romersk kung (krönt till kejsare år 1508) kom hans makt att bli än större. Men han hade fiender.
Kejsare Maximilians vapen med den tysk-romerska dubbelörnen. På bröstet hertigdömet Österrike och hertigdömet Burgund, som båda var hans. Ordenskedjan är Gyllene skinnets orden.
Landsknektarnas tid
Hans första tid som kejsare präglas därför av en rad krig. Under dessa utvecklade Maximilian en ny taktik för infanteriet där pikenerarna formaredes i kvadrater för att effektivt stå emot rytteri. Dessutom, och minst lika viktigt, kunde han genom sina resurser från Burgund betala sina soldater väldigt bra vilket gjorde det eftertraktat att vara soldat i hans tjänst. Soldaterna hade bättre län en en genomsnittlig hantverkare (men utan dennes utgifter) och lydde under en egen lag. De blev i både sina egna och samtidens ögon en stat i staten; en orden. Och de kallades landsknektar.
Eftersom många sökte kunde Maximilians officerare välja ut de bästa. Oftast bondsöner eller yngre män från städernas menlighet, men här fanns även borgarsöner, frälsemän och även grevar. Det var en blandad skara som skar igenom den gamla världens uppdelning.
Den gamla frälseklassens förakt för folket (för det är ett tydligt förakt av ett slag som är nästan okänt idag, det ska vi vara väldigt medvetna om när vi romantiserar medeltiden) fick här en motreaktion i landsknektarnas förakt för den höviska kulturen.
Nya kläder utmanar
Visuellt syns det genom deras val av kläder. Varje tid har sina sociala koder och inom varje kod finns en hierarki. Vi såg det på 1700-talets hovklädsel och peruker som ersattes av franska revolutionens långbyxor. Vi ser det i 1900-talets kostymer (där ett visst märke anses förnämare än ett annat, utan att en extremt höga majoriteten inte kan avgöra kvalitet och där snittet är underordnat. Priset är det som avgör) där kostymen utmanas av jeanskulturen, som i sig har en annan hierarki.
Under senmedeltiden fanns andra koder. Den franske historikern Michel Pastoureau visar att den medeltida människan delade in mönster i tre huvudkategorier: enfärgade (som bars av ärbara människor), randiga (som betecknade skamlighet/skamligt beteende) och de brokig och mångfärgade (som uttryckte synd och nästan djävulskhet). Brokig betyder här uppskuren.
Landsknektarna kom medvetet med brokiga kläder i många färger i en tid då alla andra höll sig undan denna klädstil. Det väckte stor bestörtning. Folk ville lagstifta bort detta mode. Men Maximilian ville ha sina landsknektar så under tidigt 1500-tal slog den tyska riksdagen fast att: ”en krigsman, som har tjänst och är på krigståg … …, den må till sitt utseende klä sig som det passar honom”. Därmed hade man från absolut högsta ort sagt att den gamla ordningen inte längre gällde. Därefter kunde man se förmögna borgare och adelsmän ta efter den här stilen om än i civil tappning. (Skoog, s 124)
Första omnämnandet av denna stil i Sverige finns för övrigt i en rådsstadga från 1489, där riksrådet fastslår att den här kulturen förbjuds. Det handlade då om svenska svenner (lågfrälsemän och dess jämlikar, men inte landsknektar) hade en opassande livsstil med ”wthugom klaedom” som var ”Gudi til stoor Waanheder” och inte svensk till sitt sätt. (Skoog, s 125)
Tyska landsknektar i Sverige är tidigast kända från riksföreståndare Sten Sture dä krigståg mot Ryssland, där knektarna åtminstone fanns på Viborg 1495-96.
Heraldiska konsekvenser
För heraldiken kom denna militära förändring att få stora konsekvenser och vi ser dem fortfarande. De gamla feodala baneren som representerade en borgherre med hans folk ersattes nu av helt andra baner som angav en stridsenhet oberoende av en bestämd region och släkt. När den militära kopplingen mellan feodalherre och soldat upphörde fanns det ingen anledning för soldaten att svära trohet till herren och dennes vapensköld. Det är också vid denna tid som vapenfanorna som vi vill se dem försvann från slagfältet. Vapensköldarna var då redan borta sedan 50 år.
Litteratur
Martin Skoog; Wie die huren auff ein kirshweich: Landsknektarnas diffusion och reception i Sverige cirka 1489-1530* (Antologin Politiska rum), 2014
* Martins Skoogs text är innehållsrik och inte alls så krånglig som titeln antyder. Och därför måste jag säga att det är oerhört barnsligt att som forskare skriva en sån här titel. Enda syftet är att verka förmer än en läsare som inte är historiker. Helt poänglöst och motverkar sitt syfte, för hur ska en som är intresserad av militärhistoria kring år 1500 förstå att det är titeln ”som en hora på en kyrkfest/Wie die huren auff ein kirshweich” som leder oss dit.
Vapensköld på Eks kyrka utanför Mariestad. Foto: Jesper Wasling.
Vad är det för vapensköld som någon har gjort på Eks kyrka? Och när kan det ha gjorts?
Den här frågan med bild kom till mig nyss och den gåtan lockade mig.
När jag först tittade på skölden blev jag fundersam för den är ovanlig. Mycket ovanlig.
Om du tittar upptill på skölden så ser du att sköldformen bildar en spets och från den två mjuka rundade linjer ner mot ytterkanten. Det är en sköldform som kommer på kontinenten under 1400-talets andra hälft. Det gör också den asymmetriska linjen på sköldens vänstra sida. Den är däremot väldigt ovanlig i Sverige.
Och tiden sekelskiftet 1500 stämmer inte alls med kyrkans tillkomst. Först tänkte jag därför att det var ett vapen som hade gjorts betydligt senare av okänd anledning, kanske i samband med renoveringen på 1700-talet.
Inte en förfalskning
Men på den tiden gjorde man inte så här bra förfalskningar av äldre tiders sköldformer så jag började titta runt lite mer. En tanke var – vilka gods finns i området?
Här hittade jag Stora Ek (Ek under medeltiden).
Den första ägaren av detta gods är en Erik Torgilsson/Tyrgilsson som är känd 1455-77. Han finns med i Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen III, sida 902, under Arvid Jensen. Och det vapen som Erik förde var en bjälke, precis som det som finns på bilden. Jag ser det alltså inte som en delning i två fält utan som en smal bjälke.
Men Eriks vapen kan det inte vara, för då är han en av de tidigaste i Europa med en sån här sköldform. Det verkar osannolikt. Hoppas vi däremot fram en generation och tänker oss någon form av kyrkorenovering som bekostats av en rik knös så är det inte omöjligt att denne knös var en i övrigt okänd ”Torgil Eriksson”.
För den här skölden med en spets upptill är ovanlig. Jag har tittat lite och om man bortser från de sista 150 åren så förekommer den mest kring sekelskiftet 1500 och några decennier framåt. Åtminstone norr om alperna.
Det är också en heraldiskt intressant period eftersom man i det tyskspråkiga området (dit hör vi) då slutade att slaviskt följa den aktuella stridsskölden när man avbildade heraldiska vapen. Skälet var såklart att skölden i sig då försvann från slagfältet. Det blev alltså fritt att avbilda ett heraldiskt vapen lite som man ville.
Därför vill jag inte placera sköldens tillkomst till före sekelskiftet 1500, men möjligen till något decennium efter. Dock före reformationen, för därefter sjönk frälsemännens intresse att investera i kyrkor.
Eks kyrka utanför Mariestad. Teckning av Johan Peringskiöld (Kungl. Biblioteket) ur Monumenta Sveo-Gothorum: Monumenta per Westrogothiam, Scaniam, Hallandiam, Blekingiam
Men den kan förstås vara inknackad senare och det är ju möjligt att det är en ren fantasisköld som av en händelse liknar väpnare Erik Torgilssons sköld. Så helt säker vågar jag inte vara.
Ovan Andreas Bischoffs vapen från hans vapenbrev, utfärdat 1511. Nedan von Kellers vapen från omkring 1500. Den här bilden ger en uppfattning varifrån spetsen kommer; att det egentligen inte var en spets utan effekten av en vinkling av skölden. Samma effekt kan ses på stenskulpturer från samma tid.
Utanför Sundsvall ligger Njurunda. Känt för att Henrik Zetterberg och jag växte upp där.
Njurunda är också känt för att socknen har formen av en njure, därav namnet (falskt, men en bra historia) och för att den hade den största landsortskyrkan norr om Uppsala (vilket jag inte vet något om, men stor är den).
Här ska jag däremot prata om kommunvapnet.
Socknen har haft ett sigill med tjurhuvudunder lång tid. Det äldsta är känt från tidigt 1600-tal- Men själva kommunvapnet skapades av Sundsvalls stadsarkitekt, tillika heraldikern, Hans Schlyter på 1950-talet. Vapnet registrerades av kungl. Majestät 1961. När Njurunda efter kommunsammanslagningen 1974 kom att bli en del av Sundsvall försvann inte vapnet för den nya storkommunen fortsatte att använda sig av Njurunda och de andra gamla kringkommunernas vapen i offentliga sammanhang.
Men hur var egentligen bilden av vapnet i Njurunda. Användes det till vardags?
Här är jag lite osäker för jag flyttade trots allt från Njurunda när jag var femton och jag hade så inget heraldiskt intresse. Men jag har minnesbilder av hur idrottsföreningarna var och jag har en pappa som då var ordförande i hembygdsföreningen.
Klubbmärket för Njurunda SK, med ortens tjur
Tjuren fanns
Den stora idrottsklubben var Njurunda sportklubb (NSK) med Henrik Zetterberg och Fredrik Modin som främsta profiler. Och klubben har självklart tjuren som symbol, men inte kommunens färger. Övriga idrottsföreningar var inte lika flitiga med att använda tjuren och inte heller någon annan förening. Inte ens hembygdsföreningen eller kyrkan. Skolan använde inte heller tjuren.
Däremot har jag sett flera böcker med tjuren på framsidan så i de sammanhangen var den populär.
Det var några tankar om Njurundas tjur och hur man använder ett kommunvapen även om man inte är en stad.
Bakom af Jochnicks vapen ses vad som beskrivs som ”den svenska armens flagga”.
af Kleen, Uhr, af Ström. 75 adliga ätter har fått prefixet af. Det började med af Trolle 1758.
af. Ett litet oansenligt ord som signalerar så mycket makt och social prestige. af är det lilla prefixet (namnpartikeln) som från 1758 och drygt 100 år framåt gavs till 75 adliga ätter.
af, som sedan 1906 stavas av, var en vanlig beteckning för att säga att någon kom från en viss plats. Det var först på 1700-talet som det blev en liten förskjutning där denna förled började antyda att personen kom från en finare plats. Därifrån var steget inte långt till att någon ville ta in det i sitt namn. Och det blev alltså af Trolle.
Pompa för status
1700-talet var för adeln en period av mycket pynt. Vapensköldarna blev mer komplicerade. Vapenmantlar infördes istället för vanliga hjälmtäcken, man ville få till en särskild adlig hjälm och rent utav förbjuda ofrälse att använda heraldiska vapen. Allt detta som ett försvar för de adliga privilegierna som var hotade från alla håll: från mer meriterade ofrälse lärda män, från rika handelsmän och från kunniga officerare.
Införandet av prefixet af bör alltså ses mot denna bakgrund, inte som en oskyldigt litet ord som vilket som helst.
Släkten af Trolle med vapentält.
Att det var just af Trolle som var först är extra talande, för när schoutbynachten (konteramiralen) Georg Herman Trolle (1680–1765) adlas med namnet af Trolle gör han det med hänvisning till att han härstammade från den danska adliga ätten Trolle. För den härstamningen finns förstås inga bevis men för den som ville markera sin adliga status var det förstås lockande att dra på lite extra. af Trolles vapen har förstås både vapenmantel och svenska örlogsfanor, för att verkligen markera statusen.
Så här i coronatider kan det vara värt att uppmärksamma läkare som adlats genom tiderna. Här den spännande familjen Rudbeck som alla har fisken ruda i vapnet.
Det rör sig om ett 40-tal personer som adlades för sina medicinska kunskaper. Den främsta av dem är lärdomssläkten Rudbeckius. Från denna släkt har flera adliga släkter kommit: Rudebeck, Rudbeck, Rudbeck och von Rudbeck. Nu ska det sägas att alla adlade från denna familj inte var läkare.
Adliga släkten Rudbecks nr 1252 vapensköld
Kom från Danmark
Släkten har sitt ursprung i Danmark där de under 1500-talet hade gården Rudbeck, varifrån de tog sitt namn. Det var Johan Pedersson Rudbeck som både tog släktnamnet och flyttade till Sverige under sent 1500-tal. Dog tyvärr i pesten i Örebro 1603. Hans son Johannes Johannis Rudbeckius d. ä yngste son var assessorn Paul Rudbeck som adlades under namnet Rudebeck, nr 872. Så här i ett historiskt perspektiv var det såklart ett underligt val eftersom faders betydelse för svenska samhället vida överstiger sonens.
Vapensköld för adliga släkten Rudbeck nr 1366
Johannes Johannis Rudbeckius dy var son till fadern med samma namn och bror till Paul. Han var superintendent (biskop) i Narva och kunde som sådan inte adlas. Därför adlades istället hans son Daniel under namnet Rudbeck nr 1366. Eller om det var hans ”förfalskade” (kan ha varit god tro) genealogi som visades adliga anor. Daniel hade inga egna barn och slöt själv sin släkt.
Vapensköld för adliga släkten Rudbeck nr 1637
Olof Rudbeck dä var ytterligare en son i brödraskaran, och det är här det medicinska kommer in. Denne lärdomsgigant för sin tid (man kan fundera vad han hade gjort idag) bidrog stort till den medicinska utvecklingen under 1600-talet. Kanske den viktigaste personen i svenskt 1600-tal. I vilket fall i topp tre, men adlades inte för det.
Det gjorde istället hans son Olof Rudbeck dy, under namnet Rudbeck 1637. Deras vapen innehåller såklart fisken ruda, men här har de vänt den upp och ner i hjälmprydnaden. Annars är det identiskt med Rudbeck nr 1366.
Jesper utanför Krabberup för några år sedan. Foto: Michaela Mutka-Wasling.
18 maj är det heraldisk utflykt till Krabberup utanför Helsingborg. Ett gemensamt evenemang mellan Svenska heraldiska föreningen och Heraldiska sällskapet i Norden.
Friherre Per Gyllenstierna, som är styrelseledamot i Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen, guidar i slott och arkiv.
Slotts- och domkyrkoarkitekt Mats Edström håller därefter ett föredrag om heraldik och byggnadstradition. Han
kommer att tala om Krapperups spektakulära stjärnor och andra exempel på heraldisk utsmyckning av
skånska slott och borgar.
Svenska Heraldiska Föreningens ordförandeklubba med platta, snidad av Thorleif Aiff. Foto: Jesper Wasling.
28 mars är det högtidsdag för alla svenska heraldiker. Då håller Svenska Heraldiska Föreningen årsmöte i Göteborg.
Årsmötet (eller stämman) börjar klockan 13.00 på Göteborgs stadsmuseum (skyltar kommer att visa vägen) och håller på i ett par timmar. Det kommer att delas ut medaljer och i samband med det håller några av mottagarna ett föredrag i ett heraldiskt ämne. De brukar vara väldigt intressanta och bra (speciellt mitt, om jag får säga det själv)
Dessutom kommer Magnus Bäckmark att berätta om det imponerande bokverket Riddarhusets vapensköldar.
Efter stämman är alla välkomna på middag. Anmälan måste ske i förväg liksom betalning och du som är medlem får ett subventionerat pris. Men du behöver inte vara medlem för att vara med på middagen.
Osäker på hur du ska bära dina ordnar och medaljer? Lugn. Kungahuset har svaret.
Jag är lite sen på bollen, för redan förra året kom den senaste upplagan av ”Att bära ordnar och utmärkelsetecken” som är hovets formella rekommendationer. Den första utgåvan kom 2010 så detta är bara en uppdatering. Det är ingen mossigskrift. Tvärtom tycker jag att de har en väldigt nykter och modern syn på hur ordnar och medaljer kan och bör bäras.
Riddarordnar och sällskapsordnar
Det är bra att hovet utan omsvep gör skillnad på sällskapsordnar och motsvarande sammanslutningar och officiella riddarordnar. De förras gradband och dekorationer bärs självklart aldrig utanför respektive sällskapsordnars egna sammankomster medan de senares lika självklart hör hemma på bröstet på en kunglig sammankomst.
Kunglig Majestät gjorde redan vid instiftande en tydlig åtskillnad mellan sällskapsordnarna och riddarordnar av officiell karaktär. Denna åtskillnad äger fortfarande bestånd. Samma regler gäller nu som på 1700-talet.
Frack eller kavaj
Samhället förändras och med det vad som anses vara en högtidsdräkt. Jo, vi vet alla att en frack eller hembygdsdräkt är de formella högtidsdräkterna, men för många är dessa dräkter irrelevanta såvida man inte går på middag i Par Bricole. Men just det är kanske inte det som får en att tänka på högtider.
Därför både ser man och accepteras det att ordensdekorationer bärs till till smoking eller svart kostym vid vissa tillfällen. Då tillämpas samma regler som för högtidsdräkt eller uniform, dock med vissa inskränkningar. Min förutsägelse är att dessa inskränkningar innan 2030 är ett minne blott även de. Men än så länge är det bra att läs denna skrift för att hålla koll på dessa och en del andra regler.
