De västgötska liljestenarna och tidig heraldik. Finns det något samband?
En liljesten är en medeltida, romansk gravsten som framför allt finns i Västergötland och Skara stift. Omkring 300 stenar finns bevarade i det här området. På andra platser rör det sig totalt om en handfull stenar.
Palmblad eller liljor?
Stenarna känns lätt igen. De är trapetsformade sandstenshällar som antagligen fungerat som lockstenar över gravar.
Namnet har hällarna fått efter sin växtornamentik. Om det verkligen ska vara liljor är tveksamt. Forskare brukar numera anse att ornamenten visar stiliserade palmblad än liljor.
Samtida med stavkorshällarna
Liljestenarna är troligtvis samtida med en annan typ av gravstenar, de så kallade stavkorshällarna, som också de är vanligast i Västergötland.
Stavkorshällarna påminner till storlek och material om liljestenarna men är grafiskt renare. Bladornamentik saknas helt. Istället är det en stav som toppas av ett kors och som står på en grund
Sedan finns såklart mellanting som just är mellanting där både ornamentik och stavkors finns med.
Det finns inte två liljestenar som är lika. Därför har alla försök att typologiskt dela in dem i kategorier misslyckas, även om flera försök gjorts. Bland annat av mig, men jag gav upp ganska fort.
Oklar datering
Någon exakt datering har man ännu inte kunnat göra, men den troligaste dateringen är till 1100-tal och tidigt 1200-tal.
Det finns andra alternativ, som att de skulle ha sin inspiration från Ryssland eller Bysantium (och då under tidsperioden 900-1100), men om så skulle vara fallet tycker jag att det är konstigt att motiven nästan helt saknas i de områden som ligger nära ursprungslandet men vara väldigt koncentrerade i just Götaland.
Nä, i det här fallet får man nog säga att stenarna för svenskt vidkommande måste vara en västgötsk kulturyttring.
Därför är det viktigt att veta att dessa stenar har sin tydliga motsvarighet i England och Skottland, som hade goda förbindelser med Västergötland under den här tiden. Här fanns liljestenar och stavkorshällar från 1000-tal och in i 1500-talet.
Dåligt undersökta
En enda grav med tillhörande liljesten och stavkorshäll med tillhörande grav är arkeologiskt undersökt. Graven fanns vid Grolanda kyrka och innehöll bland annat ett silvermynt från tidigt 1200-tal.
På ett fåtal stenarna finns inskrifter och i Skara domkyrka står det BENEDICTUS ELECTUS på en av dem. Denna brukar sättas i samband med biskop Bengt den gode som verkade under andra halvan av 1100-talet – ett samband som dock får betraktas som en kvalificerad gissning. Liljestensornamentik finns även på flera dopfuntar från 1200-talet. Detta gäller även den lite enklare varianten av liljestenar som ligger nära stavkorshällarna i utseende. I Västergötland – troligtvis på 1200-talet – blev liljestensornamentiken extremt populär och utvecklades kvalitativt. Här förekommer liljestenar och stavkorshällar oftast i samband med romanska stenkyrkor, framför allt i de kyrkliga centralorterna Skara, Husaby och Falköping.
En intressant detalj är att båda dessa stenar nästan helt saknasi områden där skattebönder dominerade under senare delen av medeltiden (och därför troligen även under äldre tider). De är dessutom vanligare i kyrkor med västtorn, något som brukar tyda på ett stormannainflytande.
Av det kan man dra slutsatsen att en liljesten var något exklusivt.
Men heraldiken då?
Finns det någon koppling mellan liljestenar och heraldiken? Njae, inte direkt. Utom ett undantag, och det är ett väldigt intressant undantag. Lagman Folke.
Lagman Folke var en av de första i Sverige att använda ett heraldiskt vapen. Vapnet visar en liljestav och från den ett utkommande lejon.
Detta lejons kan symbolisera kristendomen på något sätt, men det kan också vara en referens till kung Erik och den erikska ätten. vad går inte att säga. Tyvärr har Folke inga kända barn eller andra släktingar så vi vet inte hur hans vapen har utvecklats. Det finns källor som säger att Folke var son till Eskil Magnusson av Bjälbo-ätten, men det ser jag som osannolikt eftersom de var verksamma ungefär samtidigt men de nämns inte tillsammans.
Man får i 1200-talets svenska historieskrivning vara försiktig med att anse att alla mäktiga män hörde till Bjälbo-ätten bara för att de blev kungliga 50 år senare.
Min åsikt är att Folkes vapen är en övergångsbild mellan två symbolspråk. Tyvärr är underlaget från 1200-talets första hälft så svagt att inga analyser utom en kan göras.