Under en lång tid skapades mycket av den svenska heraldiken inom sällskapsordnarna. Det var frimurare, timmermän och Par Bricole-medlemmar som uppmanades att aktivt använda sina vapen inom sällskapen. De adliga  använde förstås sina egna släktvapen men de flesta av de ofrälse saknade egna vapensköldar. De fick därför anta nya vapen. Eftersom dessa vapen endast användes inom ett sällskap, som dessutom var slutet, var vapnen ofta präglade av ordenssymbolik. Äldre ordensvapen passar därför sällan som släktvapen. På senare år har många ordnar försökt skapa en heraldisk tradition som gör det möjligt att använda vapnen både inom och utom sällskapen. Onödig ordenssymbolik förekommer därför sällan numera.

Anpassning till nutid. Många har fäder, farfäder eller farbröder som varit medlemmar i ett ordenssällskap. Deras vapen kan med fördel tas upp och användas som släktvapen. Det ska dock inte göras hur som helst. Många ordensvapen, speciellt de äldre, är heraldiskt undermåliga. Förutom att de är fyllda med ordenssymboler har de tinkturfel eller inkräktar på redan registrerade offentliga vapen. En anpassning som görs på ett seriöst sätt ger dock ett släktvapen som har historiska anor redan när det är nytt.

Rollspelen nästa. Sällskapsordnarna har på många sätt en modern mot-svarighet i dagens rollspelsföreningar. I flera av dessa är heraldiska vapen en naturlig del av verksamheten. Det gäller främst riddarsällskapen, reenactmentgrupper (lajvare) och Sällskapet för kreativ anakronism. Det är inte osannolikt att flera av dessa vapen snart kommer att omvandlas från rollspelsvapen till riktiga släktvapen.