1476 gifte sig ärkehertig Maximilian med hertiginnan Maria av Burgund.  Det kom att förvandla Europas militärväsen och slutligen ta död på den höviske riddaren.

Låt  mig börja från början. Ärkehertig Maximilian fick med sitt äktenskap kontroll över ett av Europas rikaste områden. Till det hade han redan kontrollen över en stor del av det tysk-romerska rikets militära makt. När han 1486 dessutom utsågs till Tysk-romersk kung (krönt till kejsare år 1508) kom hans makt att bli än större.  Men han hade fiender.

Landsknektarnas tid

Hans första tid som kejsare präglas därför av en rad krig. Under dessa utvecklade Maximilian en ny taktik för infanteriet där pikenerarna formaredes i kvadrater för att effektivt stå emot rytteri. Dessutom, och minst lika viktigt, kunde han genom sina resurser från Burgund betala sina soldater väldigt bra vilket gjorde det eftertraktat att vara soldat i hans tjänst. Soldaterna hade bättre län en en genomsnittlig hantverkare (men utan dennes utgifter) och lydde under en egen lag. De blev i både sina egna och samtidens  ögon en stat i staten; en orden.  Och de kallades landsknektar.

Eftersom många sökte kunde Maximilians officerare välja ut de bästa. Oftast bondsöner eller yngre män från städernas menlighet, men här fanns även borgarsöner, frälsemän och även grevar. Det var en blandad skara som skar igenom den gamla världens uppdelning.
Den gamla frälseklassens förakt för folket (för det är ett tydligt förakt av ett slag som är nästan okänt idag, det ska vi vara väldigt medvetna om när vi romantiserar medeltiden) fick här en motreaktion i landsknektarnas förakt för den höviska kulturen.

Nya kläder utmanar

Visuellt syns det genom deras val av kläder.  Varje tid har sina sociala koder och inom varje kod finns en hierarki. Vi såg det på 1700-talets hovklädsel och peruker som ersattes av franska revolutionens långbyxor. Vi ser det i 1900-talets kostymer (där ett visst märke anses förnämare än ett annat, utan att en extremt höga majoriteten inte kan avgöra kvalitet och där snittet är underordnat. Priset är det som avgör) där kostymen utmanas av jeanskulturen, som i sig har en annan hierarki.

Under senmedeltiden fanns andra koder.  Den franske historikern Michel Pastoureau visar att den medeltida människan delade in mönster i tre huvudkategorier: enfärgade (som bars av ärbara människor), randiga (som betecknade skamlighet/skamligt beteende) och de brokig och mångfärgade (som uttryckte synd och nästan djävulskhet). Brokig betyder här uppskuren.

Landsknektarna kom medvetet med brokiga kläder i många färger i en tid då alla andra höll sig undan denna klädstil. Det väckte stor bestörtning. Folk ville lagstifta bort detta mode. Men Maximilian ville ha sina landsknektar så under tidigt 1500-tal slog den tyska riksdagen fast att: ”en krigsman, som har tjänst och är på krigståg … …, den må till sitt utseende klä sig som det passar honom”. Därmed hade man från absolut högsta ort sagt att den gamla ordningen inte längre gällde. Därefter kunde man se förmögna borgare och adelsmän ta efter den här stilen om än i civil tappning. (Skoog, s 124)

Första omnämnandet av denna stil i Sverige finns för övrigt i en rådsstadga från 1489, där riksrådet fastslår att den här kulturen förbjuds. Det handlade då om svenska svenner (lågfrälsemän och dess jämlikar, men inte landsknektar) hade en opassande livsstil med ”wthugom klaedom”  som var ”Gudi til stoor Waanheder” och inte svensk till sitt sätt. (Skoog, s 125)

Tyska landsknektar i Sverige är tidigast kända från riksföreståndare Sten Sture dä krigståg mot Ryssland, där knektarna åtminstone fanns på Viborg 1495-96.

Heraldiska konsekvenser

För heraldiken kom denna militära förändring att få stora konsekvenser och vi ser dem fortfarande. De gamla feodala baneren som representerade en borgherre med hans folk ersattes nu av helt andra baner som angav en stridsenhet oberoende av en bestämd region och släkt. När den militära kopplingen mellan feodalherre och soldat upphörde fanns det ingen anledning för soldaten att svära trohet till herren och dennes vapensköld. Det är också vid denna tid som vapenfanorna som vi vill se dem försvann från slagfältet. Vapensköldarna var då redan borta sedan 50 år.

Litteratur

• Martin Skoog; Wie die huren auff ein kirshweich: Landsknektarnas diffusion och reception i Sverige cirka 1489-1530* (Antologin Politiska rum), 2014

* Martins Skoogs text är innehållsrik och inte alls så krånglig som titeln antyder. Och därför måste jag säga att det är oerhört barnsligt att som forskare skriva en sån här titel. Enda syftet är att verka förmer än en läsare som inte är historiker. Helt poänglöst och motverkar sitt syfte, för hur ska en som är intresserad av militärhistoria kring år 1500 förstå att det är titeln ”som en hora på en kyrkfest/Wie die huren auff ein kirshweich” som leder oss dit.