En historiematerialistisk diskussion om heraldikens förändring till följd av maktförskjutningar och hur det påverkar synen på (framför allt) kvinnligt vapenbruk. Gäller på ett sätt även ofrälse vapenbruk.  

Länge var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var därför viktig. Heraldiken blev snabbt den visuella bekräftelse på jordinnehav vilket förklarar varför  furstarnas vapen redan under medeltiden övergick till att bli regionens vapen. Måhända inte formellt, men symboliskt och kulturellt.

Ännu fram till industrialismen byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna. Men från mitten av 1700-talet förändras samhället så att ägande av lösöre får allt större betydelse. Med lösöre avses här ägande i bank eller industriverksamhet, senare också i tjänsteverksamhet.

Utövande av makt i ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom förutsätter kontrollen av det offentliga rummet. Den som inte kan utöva makt förvisas till periferin. Just detta hände kvinnan från mitten av 1700-talet. Därför blir det viktigt att knyta kvinnan till hemmet och som knuten till hemmet anses hon vara oförmögen att delta i den styrande processen.

Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att ……

Kvinnan är ett undantag

Samtidigt som kvinnan tvingas bort från det offentliga rummet och förvisas till det privata förändras det kvinnliga heraldiska vapnet. Fram till 1700-talet har ingen pratat om damvapen eller kvinnlig heraldik. Då har heraldiska vapen ändå funnits i 500 år.
Bara ordet damvapen säger läsaren att kvinnan är ett undantag från normen. Underförstått blir mannen heraldikens rättesnöre.

Det här besynnerliga cirkelresonemanget har sedan 1700-talet återupprepats i vapenhandbok efter vapenhandbok fram till alldeles nyligen. Jag tror att ”Heraldiken i Sverige” är den första svenska heraldiska bok som inte gör skillnad på kvinnliga och manliga vapen, men med hänsyn till tidigare böcker i ämnet nämns ändå damvapen.

Numera är det få i Norden som hävda att kvinnor inte kan föra ett vapen på samma sätt som en man, men det krävs inte många minuters läsande på engelsktalande forum för att se att det här är långt ifrån självklart ens bland mycket framträdande heraldiker.
Därför känner jag att det här måste upprepas gång på gång.

Släktnamnet – en jämförelse

Det har gjorts många liknelser för att bevisa att det inte finns någon komplikation mellan könen inom heraldiken. Könen är som mötande trafik: de måste hålla sig i var sin fil för att inte krocka.

Men hur vackra dessa liknelser ändå är missar de målet. Heraldiken är ett identifikationsmärke för individen, släkten eller en korporation. De enda liknelser som finns är våra namn och våra logotyper. Eftersom logotypen endast berör korporationer och juridiska personer återstår endast att likna heraldiken vid namnet, närmast då släktnamnet.

Jag gör här en åtskillnad mellan släktnamn och efternamn där det förra är unikt för en viss grupp medan den andra är en mer allmän benämning, ex Andersson eller Lindkvist.

Släktnamn är idag skyddade av namnlagen så att ingen som ej är släkt med tidigare bärare äger rätt att anta ett unikt släktnamn. Är det tänkt, men ibland går nya namn som är identiska med gamla igenom ändå.
Däremot säger lagen uttryckligen, genom sin könsneutrala skrivelse, att alla oavsett kön äger rätt till släktnamnet och får därför föra det vidare. När denna lag kom 1982 var det en stor diskussion om just detta som på sikt skulle urholka släktbegreppet, men om det hörs numera inget. Självklart ska dotterdottern få heta samma sak som sonsonen om hon vill.

Det här är fundamentet i en jämställd värld, att ingen ska tvingas in i en roll på grund av hens bakgrund. Det finns ingen anledning för heraldiken att vara motståndare till denna jämlikhet, allra minst genom att hänvisa till traditioner som tillkom 500 år efter heraldiken självt och som alltså därför är just brott mot traditionen. Man skulle därför lätt kunna argumentera för att den som vill göra heraldisk åtskillnad mellan könen är en traditionsbrytare och att vi nu återgår till hur det var från början.

De ofrälse utan vapen

Men hur var det med de andra, som nästan-nämndes i ingressen?
Jo, här syftar jag på ofrälse, speciellt ofrälse med dålig ekonomi och utan högre utbildning som effektivt stoppas från att ta heraldiska vapen där det ännu finns avlönade härolder, dvs i England och i Skottland.

Med olika hänvisningar till oförvitligt leverne och med avgifter på över 50 000 kronor för ett vapen går det inte med bästa vilja i världen att säga att heraldiken är öppen för alla. Det tycker jag är en skam och bara det gör att brittisk heraldik bör tas med en stor nypa salt i dagens demokratiska värld. Så även de heraldiker och härolder där som stödjer denna ordning.