Släktbegreppet är av största betydelse för vapenrätten. Flertalet skribenter tar emellertid inte upp begreppet. Det agnatiska släktbegreppet är underförstått.
De senaste decennierna har diskussionen blivit mer varierad och som en följd av detta har den teoretiska heraldiken fått två huvudgrupper, en som är liberal och en som är mer konservativ än föregående generationer eftersom den inte ser undantag utan strikt håller sig till en given regel.
Per Andersson, som företräder det agnatiska släktbegreppet som det enda giltiga inom heraldiken. I ”Heraldiska vapen i Sverige” kommer han in på dessa frågor.
”Antagande, förvärv och förande av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen.” [s 22].
”Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”.
Den här meningen är intressant på flera sätt, om Anderssons övriga idéer tas med. Den innebär att en dotter, gift med en man som har ett eget vapen, faktiskt inte längre har rätt att föra sitt eget vapen i sin grundform, medan hennes svägerska, som saknar ett eget vapen, har rätt att föra sin svärfars vapen. Och en dotterdotter har absolut inga av de rättigheter som tillkommer hennes ogifta faster.
Ändå avstår han från att förespråka briseringar inom vapenbruket.
”Brisering, som innebär förändringar av ett vapen … företrädesvis för att utmärka en viss gren av en [agnatisk] släkt, är föga utbredd inom svensk heraldik.” [s 14].
Det betyder att det inte är möjligt att ens föra en variant av morfaderns vapen.
Casimir Sparre Lindhe har givit ut två böcker om heraldik där han främst behandlar vapenkonst. Men något om vapenrätt och släkt kommer han ändå in på, här från ”Heraldica hodierna” (1995).
”Släktvapen komponeras och används flitigt enligt släktprinciper. Om ett barn i obruten manslinje härstammar från släktens stamfader, kallas detta för agnatisk succession.” [s 8].
”Släktskap på manslinjen är ett ättebegrepp, som betyder släkt på fädernet i rakt nedstigande led, från far till son, farbror, farfar och sondotter.” [s 8].
”Rätten att använda släktnamnet tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”. [s 8].
”Motsatsen är kognatisk succession – härstamning från kvinnor (sidolinjen)”, [s 8].
Här rör Lindhe till det ordentligt när han inte tar hänsyn till namnlagen från 1982 och upphöjer namnlagen från 1901 till det evigt sanna. Släktnamnet ärvs numera inte alls på det sättet och gjorde inte heller det 1995. Kognatisk är inte heller kvinnolinje utan mans- och kvinnolinje. Tveksamt om man idag kommer undan med att kalla kvinnolinje för sidolinje eftersom det betyder att mannen per definition är norm.
”Den som redan har ett godtagbart släktvapen (adligt eller borgerligt) bör naturligtvis använda detta oförändrat och utan tillägg av nya emblem”. [s 28].
”Ibland fogade man dessutom till vapnet en ny liten detalj – ett särskilt bitecken – ett tillägg av små figurer för att redovisa samhörighet mellan olika ättegrenar, yngre börd, sidolinje eller adoption”. [s 8].
Detta bruk förekommer inte alls inom den adliga heraldiken från 1626. Före det året, och kontinuerligt sedan medeltid när det gäller ofrälse vapen har vapen briserats lite hur som helst utan något egentligt system.