Jag brukar hävda att ett år på 1300-talet var lika långt som ett år idag. Jag är inte säker på att alla håller med om det.

Igår skrev jag om Nordens vapenbrev i Europeisk kontext och hänvisade huvudsakligen till Nils Bartholdys bok Adels- og våbenbrev utstedt af danske (unions-)konger indtil 1536.

Det är en bra bok på alla sätt och vis, men jag tänker ändå ta den som exempel på det som jag upplever vara ett problem inom den heraldiska vetenskapen: oförmågan att se tidens betydelse.

Heraldiska fakta ska presenteras korrekt

Ett annat problem är oviljan att problematisera heraldiska fakta. Om man konstaterar att en kung av Aragonien 1187 ger en by rätt att föra ett visst baner bör man inte foga in den kunskapen två rader under en mening om att de engelska vapenbreven från mitten av 1400-talet får en strukturell uppbyggnad som tydligt inspirerats av vapenbrev från det tyska språkområdet från andra halvan av 1300-talet. (sid 14) Vi rör oss här mellan 250 år.

För en läsare är det svårt att inte tro att dessa har direkta samband, men när man stannar upp och tänker efter så inser man det orimliga i att tyska vapenbrev 1380 svårligen kan vara den direkta förlagan till engelska dito från 1450, såvida det inte finns en direkt koppling mellan tyska hovet och det engelska under 1440-talet. En lämplig sådan skulle kunna vara någon av de tre vapenkungarna i England, men jag ser inget som tyder på att Roger Legh, William Tyndale, John Smert eller William Burges hade kontakter mer Tyskland. Däremot rikligt med kontakter med olika delar av Frankrike.

Utan att mena det kan en sån här otydlighet med tidsangivelserna e sken av händelseförlopp som inte alls ägt rum utan där orsaken står att finna någon helt annanstans.