Har du hört talas om medeltida ätter som likt en klan förde ett vapen som fördes vidare från far till son? Glöm det. Så enkel var inte svensk (nordisk) medeltida heraldik. Den var mycket mer fascinerande än så.

Sture-ätten, Vasarna och den mystiska Vinstorpa-ätten. Väl kända från historien och presenterade som en väl sammanhållen släktgrupp. När genealoger och heraldiker beskrivt dessa släkters historia känns det väldigt logiskt men tittar vi på människorna bakom sköldarna syns en mycket brokigare väv.

Det fanns inga ättevapen

1626 fick det nya Riddarhuset sin första förordning. Här var det tydligt att man ville få fram en genealogisk enkelhet och varje ätt fick därför var sitt nummer. Detta var möjligt eftersom man började på noll, med de förhållandevis få levande männen som utgjorde Sveriges adel.

Varje ätt tog sig ett namn (ett bruk som påbörjats på allvar under 1500-talets andra hälft) och deras vapen fastställdes i den form det hade just då. Och nyckelbegreppet är just ”den form det hade just då” eftersom alla mer talrika släkter har visat en stor variation när det kommer till hur släktvapnet ska se ut.

Riddarhusets förordning hade två syften, så som jag ser det. Det ena var att få en struktur rörande adelskapet och dess ekonomiska privilegier (den processen hade pågått sedan kung Gustavs dagar, därav alla genealogiska arbeten från 1550-talt och framåt), det andra var att skapa ordning på riksdagarna.
Sverige var ett ståndssamhälle och adeln dess främsta stånd. Men alla adelsmän kunde inte få rösta utan varje ätt fick utse en person (i regel huvudmannen) som fick representera ättens intressen.
Det fanns däremot inget intresse från varken statsmakt eller adeln själv att reglera det heraldiska vapnet; det förstår vi genom frånvaron av paragrafer som styr bruket av släktvapen.
Bruket med en ätt under ett namn med en sköld är alltså ett sätt att reglera närvaron vid riksdagarna, inte ett sätt att reglera heraldiken. Den senare bara följde med.

Anakronistiskt släktbegrepp

// Tillagt 23 november. //

Redan i de första landskapslagarna framgår det att både bror och syster ärver. Visserligen inte lika, men tillräckligt lika för att dotterns barn absolut inte vill bortse från sin morfar. Det ser man också i de matrynomikon-namn som flera män ur stormannaätter bär under 1200- och 1300-talen. Eller att än fler män för vapen som de ärvt via mödernet även i de fall som deras fäder både varit vapenbärande och haft framträdande positioner i samhället.

Tomas Småberg förklarar i ”Det stängda frälset” hur patron-klientskapet, där en kompetent man av (något) lägre börd knyts till en stormannaätt genom att han gifter sig med stormannens dotter. Det här kan också skett på lägre nivå i samhället, men det är betydligt svårare att uptäckta på grund av källorna.  Yngre Stenbocks-ätten liksom dess ursprung Drake av Intorp är båda grenar som nått sin position via mödernet och som helt klart varken har setts eller sett sig själva som en ”falsk” gren av det som en rättrådig heraldiker skulle kalla den adliga ätten XXX.

Än mer udda är Vinstorpa-ätten vars kvinnor i minst fyra, möjligen ännu fler, tillfällen har fört sin sköld vidare till barnen.

Kaj Janzon beskriver det hela rätt bra i citatet här nedan.

 

// OBS – Detta som kommer här nedan är från Kaj Janzons text, som jag tycker är en mycket bra sammanfattning om släktbegreppet. Det blir en not i min text som jag inte hann klart med på grund av liten olycklig ögonskada häromdagen.  Jag kommer strax att fixa till resten, med lite exempel som utvecklar det här begreppet mot en mer heraldisk . Ha tålamod i någon dag//

”Detta nya sätt att se på ätten kom med tiden att ses som det enda sätt att förhålla sig till en släkt. Det är där vi är idag, även om det nu börjar lösas upp igen. Ett av de mer anakronistiska begrepp som skapats då man försökt förklara medeltidens bruk av heraldiska vapen utifrån en teoretisk modell från senare tid, kombinerad med delvis ännu senare föreställningar om ett forntida ättsamhälle, är »ättevapnet«, alltså en vapenbild som förmenas utan att förändras ha ärvts från far till son generation efter generation enligt något slags strikt regelverk för hur det skulle gå till. Emellertid är indelningen i agnatiska ätter, såväl sådana som introducerats på Riddarhuset som icke introducerade ätter, i själva verket väsentligen en tidigmodern import från kontinenten. Den är tämligen främmande för det medeltida sättet att se på släktskap som i vårt land åtminstone sedan 1000-talet väsentligen är bilateral, dvs. att släkten inte redovisas utgående från en anfader, eller -moder (så kallad unilineär släkt), utan från den individ (»jag«) vars släkt skall redovisas och dennes mödernehärstamning är därvid lika väsentlig för redogörelsen av släktkretsen som fädernet.
Det släktskapssystem och det därtill knutna vapenbruk som gällde för det svenska medeltidsfrälset var således inte riddarhusordningens patrilineära ätt med dess evigt oföränderliga ättevapen utan ett mycket mer flexibelt bilateralt system, där släktkretsar (fränder) definierades efter varierande behov av olika individer vid olika tidpunkter.”

 

Källor

Kaj Janzon; Vapenlikhetsfällan (2017)