De svenska frälsebrevens uppkomst måste sökas i Albrecht av Mecklenburgs administration eftersom det äldsta kända brevet är från 1378. Det var kanske inte det första men när det är tillkommit så långt in i Albrechts regeringstid så är det osannolikt att Magnus Eriksson är upphovsman till frälsebrevet.
Inget tecken finns på att vapen utdelades med brevet. Troligen fanns det ännu inget intresse från kungamakten att hålla ordning på vapnen. Dessutom ansågs vapen inte vara ett adligt privilegium.
Frälsebrev som fenomen är inte mycket äldre. De första är från Tysk-Romerska riket och introduceras på 1350-talet. Breven visar på att adelskapet håller på att förvandlas från ett personligt band mellan herre och vasall till ett juridiskt avtal mellan riksstyre och medborgare. Det är förstås ännu långt kvar till den processen är klar, men själva förekomsten av frälsebrev gör det tydligt att nationalstaten är på väg och att feodalismen kommer att fasas ut.
Unionens brev
Vapenbrev, alltså en vapensköld som förlänas tillsammans med frälsebrevet, är kända från Erik av Pommerns tid som unionskung. Det första svenska är känt från 1420 och två år tidigare hade första delats ut till en dansk frälseman. Inga norrmän förlänades frälsebrev under hela unionstiden.
Även de nordiska frälsebreven, med eller utan vapensköld, ska alltså ses som ett sätt att centralisera den statliga administrationen.
Ett tydligt tecken på detta är hur den enda kända härolden under Erik av Pommern titulerar sig. I ett brev år 1423 till magistraten i Danzig undertecknar härolden Simon med orden ”herold över tre riken”. Han var troligen Erik XIII:s första unionshärold med ansvar för den samlade nordiska heraldiken. Jämför med införandet av vapenbrev.
Min personliga gissning är att han som härold hade någon form av kontrollansvar över det nordiska frälset. Det finns en del i hans kunskaper om ekonomi som tyder på det. Däremot verkar varken han eller hans efterträdare under huset Oldenburg ha något som helst att göra med frälsets heraldiska vapenbruk. Det var ännu helt och hållet en privatsak.