En kunglig förordning från 1762

1762 författades kungörelsen om rätten till adlig sköld och hjälm. Det är med denna förordning som adliga släkter får privilegiet att föra öppen hjälm och ett juridiskt skydd för vapnets utformning. Samtidigt utgör kungörelsen en bekräftelse av den lagliga rätten till borgerliga vapen.

”Som ibland Ofrälse Män här i Riket den oordning och tilltagsenhet sig skal hafwa inritat, at månge af dem uti sine Signeten eller Pitzskier bruka Adeliga Sköldemärken eller öpen Hjelm, hwilket rätteligen icke tilhörer androm, än endast dem, som äro wärkelige Grefwar, Friherrar och Adelsmän; altså och til förwarande af den rättighet, hwilken i så motto endast Ridderskapet och Adelen i Nåder förundt är, smat til behörig ordnings hållande härutinnan, wele Wi, uppå Ridderskapets och Adelens underdåniga anhållan, härmedelst i Nåder hafwa stadgat och förordnat, at den Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka Adelig Sköld eller öpen Hjelm uti sit Pitzskier skal derföre böta Femhundrade Daler Silfvermynt.”

Förordningen var ett resultat av en längre tids diskussion om adelns privilegier och den kritik som riktades mot dessa. I historiens spegel kan förslaget ses som ett sista försök från adeln att vinna bekräftelse på sina privilegier. Femtio år tidigare var adelns politiska makt så stor att det inte fanns någon anledning att lagstadga kring heraldiken. Femtio år senare hade den spelat ut sin roll som statusbärare och ett lagförslag hade endast mötts med kuriosaintresse.

En praxis skapades

Den ursprungliga formuleringen till förordningen kom till Riddarhus-direktionen och är daterad den 28 juni 1762. Terminologin är något oklar, men den bör nog tolkas som om ett heraldiken inte är något exklusivt för adeln. Det är däremot inte omöjligt att adeln med sitt förslag ville att heraldiken skulle bli ett adligt privilegium.
Vilken rättsstatus förordningen har idag är oklart, men för att få en struktur i svensk heraldik anses den ännu gällande av heraldiker.

Förordnnigen bär även sättas i ett större sammanhang där adoption till adelskap, rang och plikten att använda rätt titel är andra viktiga delar. I grunden handlar det om rösträtten på Riddarhuset som vid denna tid var okontrollerad. Förordningarna var inte riktade mot de ofrälse, vilket förstods av de ofrälse som därför inte upprörs över dess tillkomst.

Just denna detalj har dock missförståtts av många, ja de flesta, av sentida heraldiker.

Litteratur om 1762 års förordning

C G U Scheffer, Heraldisk spegel, s 144 – 145 (Stockholm 1964)