Inte heraldik och historia, men ett statement.

För 150 år sedan utvandrade en miljon svenskar till USA. Samtidigt invandrade en miljon svenskar till USA. Ja, samma personer, men två olika perspektiv.

När vi kvarvarande svenskar ser på svensk-amerikanerna tror jag inte någon ser dem som svenskar. Däremot ser vi dem gärna som avlägsna släktingar och amerikaner med svenska rötter. Det är vårt perspektiv idag. Jag är rätt övertygad om att det också är medelamerikanens syn på svenskamerikanen.

Så varför kan vi då inte tänka likadant om svensk-iraniern? Och varför ser vi inte att svenskchilenaren för hemma-i-chile-chilenaren numera är en släkting som blivit svensk men som delar rötter? Varför måste vi envisas med att se dem som första-andra-tredje-fjärde-generationens invandrare? Och varför gäller detta bara de som kommer från länder vars språk vi inte förstår, medan en norrman inte ens blir första-generationens invandrare?

Jo, jag vet att många tycker att dagens invandrare är dåliga på att integrera sig i Sverige medan de som varit här länge minsann lyckats. Fast då missar man ju att de som just kommit precis har … just det … precis kommit hit.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag känner ingen svensk som lyckats lära sig engelska på två år, än mindre lära sig prata utan accent. Så varför ställa de kraven på en somalier som lär sig svenska?