FÄLTTECKEN Är de fanor och standar som användes av armén. Ursprunget är de personliga fälttecken som befälhavare använde innan stående regementen etablerades.

Fälttecken bars under varje slag och markerade var varje enhet var placerad. Från medeltid fram till 1800-talet sågs de som regementets mest värdefulla ägodel och var tillverkade av dyrbara material och vackert dekorerade. Eftersom det var en stor skam att förlora sina fälttecken och ärofyllt att erövra fiendens utkämpades de hårdaste striderna ofta i dess närhet. Av det skälet bevarades också erövrade fälttecken och i Sverige finns de flesta på Armémuseum i Stockholm.

Beroende på truppslag har fälttecknen olika namn. Infanteriets kallas för fanor. Kavalleriet fälttecken kallas standar. Mellan dessa två enheter fanns dragonerna som var beridet kavalleri så det är inte oväntat att deras fälttecken ibland kallas standar, ibland fana.
Infanteriets fanor hade kungens namnchiffer eller riksvapnet på ena sidan och ett tecken som var helt eller till största delen plockat från landskapsvapnet på det andra. Även standaren som kavalleriet och dragonerna förde hade oftast olika motiv på vardera sidan; en sida hade landskapsvapnet, den andra hade kungens namnchiffer (monogram). Skillnaden mellan dessa var att kavalleriets standar var kvadratiska medan dragonfanorna var tvåtungade.

I alla truppslag under stormaktstiden hade varje kompani ett eget fälttecken så ett regemente hade åtta fanor eller standar. Sju av dessa kallades för kompanifanor respektive kompanistandar och dessa hade ett identiskt utseende. Möjligen kunde kompaniets namn vara inbroderat. Överstens eget kompani, livkompaniet, förde däremot en livfana respektive livstandar som alltid var vit. Vid armens nyordning 1731 bestämdes det att varje infanteriregemente endast skulle ha fyra fanor, två per bataljon, mot tidigare en per kompani. Under Karl XIV Johan minskades antalet fanor ytterligare, till ett per regemente. Idag har alla svenska regementen endast ett fälttecken var.

Fälttecken har funnits sedan medeltiden men före stormaktstiden är bruket inte reglerat. Motivet är oftast heraldiskt, i regel med befälförande riddares märke (som kunde vara sköldens motiv eller en unik flagga) men kunde också vara ett monogram eller en helgonbild. Dessa fälttecken ses ofta i medeltida frälseätters hjälmprydnader och de är då rektangulära med längre höjd än bredd, eller tvåtungade. Baner är det ord som användes fram till 1500-talet.

Under Gustav Vasa infördes mer enhetliga fanor för rytteriet och fänikor för fotfolket. Mot slutet av århundradet började rytteriets fana att kallas kornett. Fanan övergick då till fotfolket medan fänikan försvann.