Jarlar i Sverige är inte så många. Och inte är de heraldiska heller. 

Den förste i Sverige som vi känner till är Guttorm på Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Därefter förekommer jarlar fram till och med Birger som dör 1266.

Efter det dras titel in och ”ersätts” av hertig mellan åren c:a 1260-1320 (Nyköpings gästabud). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson. Jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll. Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson under 1300-talets mitt. Ingen av dessa hade ett politiskt uppdrag som motsvarar det jarlen hade. Det uppdraget har istället lagts på marsken och drotsen, två ämbeten som Magnus Ladulås inför kring 1280.

Knut Porse var hertig i egenskap av make till Ingeborg, som i sin tur var norsk prinsessa och änka efter hertigen Erik Magnusson, så Knut var den förste, och fram till prins Daniel den ende, som var hertig genom ingifte. En stor grej som är förvånansvärt lite nämnd, kanske för att den bryter mot vår bild av hur 1300-talets samhälle såg ut.

Därefter kommer ingen alls förrän Johan blir hertig på 1550-talet.

Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.

Förutom en ring istället för krona runt huvudet tycks hertigarna inte ha haft någon särskild symbol. Definitivt inte en symbol som gav utslag i heraldiken. ringen syns på stenskulpturen i Varnhem och det finns samtida norska motsvarigheter.