Dick Harrisson, igen. Han är en engagerad professor med stor kunskap om medeltida samhället. Mycket stor till och med. Men ibland är han ute och cyklar. Det sker när han tar in moderna konstitutionella tankar i medeltiden.

Nu senast gällde det kungavalet 1250, som slutade med att Valdemar Birgersson valdes till kung, blott sex år gammal. Harrisson, som tar upp frågan i ett inlägg om Joar Blå. Han skriver:
”Den ger snarast intryck av att vara en efterhandskonstruktion för att förklara varför Birger [jarl] inte blev kung själv. Den troligaste förklaringen – att han medvetet lät upphöja sonen Valdemar för att säkra tronföljden och hålla alla viktiga ämbeten inom familjen – är lite väl realpolitisk och föga riddarromantisk, varför den hade svårt att göra sig hörd i den tendentiösa Erikskrönikan.”

Se 1250 med 1250 år ögon

Men om vi ser det med dåtidens ögon så ser det lite annorlunda ut. Birger jarl var en mäktig jarl. Han tillhörde en av de främsta familjerna i riket och hade genom sitt äktenskap med kung Eriks syster Ingeborg blivit utsedd till jarl. Det finns åtminstone inget annat i Birgers karriär före hans utnämnande som antyder att han var så betydelsefull att han var självskriven.
Att hans halvbror Eskil var lagman i Västergötland 20 år tidigare kan knappast ha imponerat så väldeliga på samtiden, speciellt med tanke på att hans inträde där var högst tillfällig i frånvaron av lämplig man ur Algotssönernas släkt. Att han ens blev påkommen som kandidat beror nog på hans äktenskap med Kristina Nilsdotter Blake, barnbarn till Erik den helige.

Ännu på 1200-talet hade kvinnorna en viktig position i samhällslivet och när det kommer till arv var Sverige VÄLDIGT LÅNGT från skottarnas klantänkande. Det betyder att man inte räknade släkt utifrån en stamfader långt bort i historien utan på både fars- och morssidan. Båda arven var lika viktiga, i teorin, och det är därför vi ser så många stormän med matrynimikon såsom Kristinesson.

Kung kan endast kungaättling bli

För att bli kung måste man ha kungligt blod. Det var inte givet vem som skulle efterträda den nyss avlidne kungen (vårt arvkungadöme genomdrevs först av Gustav Vasa på 1540-talet) . Du kunde därför vara en aldrig så framstående fältherre och aldrig så rik – men kung blev du inte så länge det fanns minsta lilla kungligt blod i det mest sköra spädbarn.

Vid kungavalet 1250, då Birger jarl enligt ovannämnde historiker ville ha makten som kung men av taktiska skäl ändå lät placera kungakronan på sin sons huvud fanns enligt norska Håkonsagan andra kandidater.

Dick Harrisson skriver: ”Den norska Håkonsagan, nedtecknad på 1260-talet, skildrar kungavalet år 1250 som en kamp mellan Valdemar, den tidigare kungen Knut långes son Filip och stormannen Magnus brokas son Knut Magnusson, varvid Birger jarl genomdrev valet av den egne sonen.”

Det här är ett sätt att beskriva de tre. Jag säger inte att det är fel (men hade jag varit Dicks historielärare på universitet hade jag nog sagt det ändå).  Man kan, och bör nog beskriva de tre på ett helt annat sätt för att dagens läsare ska förstå. Samtidens förstod ändå.

Kamp inom Erikska ätten

De tre männen är enligt varje 1200-tals människans sätt att se det medlemmar av erikska ätten, och därmed legitima kandidater till kungatronen. Det var däremot inte Birger, och hade han försökt hade hans tid som jarl blivit ytterst kort. Så ock hans kvarvarande tid på jorden.

De trenne männens mycket raka väg in i erikska ätten, om man bara lägger den moderna synen på att det är en manlig värld där endast fadersarv betyder något.

• Valdemar Birgersson var son till Ingeborg Knutsdotter, äldre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
• Filip Petersson var son till Katarina Knutsdotter, yngre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
• Knut Magnusson,  son eller sonson till Cecilia Knutsdotter, dotter till kung Knut Eriksson av erikska ätten. Knut var lagman i Västergötland.

Både Knut och Filip försökte efter valet 1250 störta nyvalde kung Valdemar men förlorade vid Herrevadsbro och avrättades.

Att de som förlorar ett kungaval lackar ur och börjar inbördeskrig må vara hänt. Det gör honom varken till legitim kung eller usurpator utan just till en kungaättling med temperament.  Tyvärr tenderar kungaättlingar med temperament och egna arméer att ställa till mycket skada, oavsett om de heter Filip, Valdemar eller Knut.

Ber om ursäkt för att Dick så ofta hamnar i skottlinjen. Han är en fantastiskt kunnig historiker, men han slarvar påtagligt ofta med fakta för att göra en historia lite bättre än den egentligen är. Samtidigt skriver han ena debattinlägget efter det andra där han som en typisk medelålders man klagar på dagens ungdom och att allt går utför.
För övrigt tycker jag inte att man ska vara så slarvig när man skriver vår tids stora epos om tidsperioden: Jarlens sekel.