Johan Hakelius skriver roligt om historiepuritanism i Aftonbladet idag. Och om att det är rätt att låta historien få vara kvar. 
Men han har fel. 

Inom ett samhälle pågår det alltid ett slags ”förhandling” om vilka historiska minnesmärken som ska få finnas kvar eller inte. Se i våra kyrkor. Mycket lite finns kvar av medeltidens kyrkorum, och det som finns där saknar sin rättmätiga plats och tillbedjan. Inte ens dopfunten har idag samma plats eller symbolik som på 1100-talet.

Hakelius skriver mycket överslätande om Cecil Rhodes* som studenter vill få bort från en hedersplats på universitetsområdet. Det vore ahistoriskt. Men är det så? Är det verkligen så, Johan Hakelius? Är det inte precis rakt motsatt och att det är du som är ahistorisk?

Det är vad jag har förstått ingen som på allvar vill smälta ner statyn av Rhodes. Däremot vill man flytta den. Det är i allt precis så som man i öst har gjort med Stalin och Lenin, och i syd med Hussein. Och som man nog hade gjort med Hitler med, om inte kriget fixat den saken på plats. Jag har svårt att se att man på minsta sätt kan särskilja på Rhodes och dessa massmördare. Det är samma primitiva ideologiska tänkande som ligger bakom deras illdåd.

Att i det läget försöka leka upplyst bildad man som Hakelius blir bara patetiskt. Jag skulle istället önska att vi kunde tänka att det förflutna och historia är två olika saker. Önskar vi kunde lära oss att användandet av det förflutna inte ger ”verkligheten ” ”sanningen” i bestämd form singularis. Önskar att vi kunde tänka att sanningen inte finns i bestämd form singularis. Lite jobbigt kanske. Men jag tror vi kan.

* Citat från Hakelius ”Han gjorde också en förmögenhet på ­diamantgruvor med fruktansvärda arbetsförhållanden, fick en hyfsad del av Afrika uppkallad efter sig och trodde på den anglosaxiska rasens överlägsenhet.”

Sanningen är ju att liberalen Rhodes begick ett folkmord väl i klass med Lenin som bara var 17 år yngre och alltså inte alls i en annan tid.