3700 personer får en orden varje år i Finland, mot 0 i Sverige, basunerar Svenska ordensföreningen ut på Facebook idag.

Deras poäng är säkert att Sverige ska återinföra ordensväsendet. Och det kan de väl tycka, även om jag själv skulle rösta mot förslaget i varje form det än presenterades.
Skälet till det är att jag inte anser att staten ska värdera människor (vilket en ordensutmärkelse per definition är) samt att jag är helt övertygad om att staten inte skulle kunna sköta uppgiften (om än bättre än alla andra).

Historielöst av ordensförespråkarna

Det som ändå är mer bekymmersamt är att man i Svenska ordensföreningen inte verkar veta (eller låtsas inte veta) varför de kungliga (=statliga) riksordnarna togs bort.

Det var inte, som ofta sägs, en socialistisk åsikt. Tvärtom är det tydligt redan innan första sossen satt i riksdagen att liberala statsmän gärna avstod ordnar precis som de sa nej till adelskap. När man 1974 till slut avskaffade ordnarna så var det efter en period av 50 år då i stort sett inte en enda svensk minister (utom några bondeförbundare) bar Serafimerorden. Den hade istället delats ut till dem som tog emot den – i regel konservativa statstjänstemän (socialdemokratiska generaldirektörer lyser med sin frånvaro i Serafimerrullan) av lägre rang eller rika affärsmän som i dåtidens rangrulla stod än lägre ner.

Staten delade med andra ord inte ut Sveriges förnämsta orden till de förnämsta männen i staten, eftersom de sa ”tack, men nej tack”.

Politiken ointresserad

Svenska ordensföreningen arbetar i motvind. På sin hemsida nämnder de att alliansföreningen (som avgick 2014) nästan helt slutade dela ut regeringsmedaljerna (som var ett alternativ till ordnarna, men med lägre status).

Här borde man fundera på varför borgerliga politiker (inte socialdemokrater och definitivt inte socialister) tycker att det här med medaljer och ordnar är rätt fånigt. Löjligt och barnsligt, helt enkelt. Det gör de inte. Här har jag kommenterat det som de skriver på sin hemsida den 3 januari 2016.

Istället kommer det infantila argumentet:
”Ordensföreningen verkar mot alla former av nationell diskriminering av svenskar, i Sverige och utomlands.”, vilket visar att man i förningen inte har den mista susning om vad ordet diskriminering betyder.

De fortsätter sedan med att säga:
”Ordensföreningen anser att riksdag och regering genom avskaffandet resp. förbudet för svenskar att tilldelas svenska ordnar, bär ansvaret för konsekvenserna: den spontana utbredningen av ett formellt och informellt monetärt belöningssystem med bonusar, fallskärmar och gräddfiler mm”

De hade kunnat titta omkring i världen och se att ingenstans har utdelandet av ordnar och medaljer påverkat bonusar och extrema lönenivåer. Ingenstans. Det har sannolikt inte heller verkat i motsatt riktning, det är helt enkelt två separata kärl.

Nästa argument är på ytan tilltalande:
” Staten ska ”se medborgaren” som en vital bidragare till samhället. Genom utdelandet av ordnar för samhällsnyttiga prestationer erinras om detta i allmänhet och folkrepresentativitet i synnerhet. Om medborgaren förminskas uppstår politikerförakt.”

Men vad är en samhällsnyttig prestation? Vem avgör det? Min gissning är att ingen kommer på idén att ge en medalj till de främsta städerskorna för att de med små resurser gjort samhällets arbetsplatser vackrare. Eller att man ger en orden till en bambatant (kvinna i skolbespisningen) för att hon lagar så god mat till våra barn så att de orkar göra sitt bästa i skolan.
Nä, jag gissar att man kommer att ge medaljer och ordnar till de chefer som redan har utsetts till ett bra jobb samt får bra betalt för det. Det i sig är inte konstigt, snarare normalt för ordnar. Men då ska man vara så ärlig att man säger det.

Dock sägs det på sidans två sista rader – utöver noterna:
”Alla kan inte göra exceptionella insatser och alla kan inte få ordnar.

Samhället och dess medborgare drar nytta av enskildas insatser utöver det vanliga”

För övrigt tycker jag att historien om ordnar är intressant. De säger mycket om sin samtid, ofta mer än de själva förstår.