Tanke 1
Problemet med konsekvens. Vilka referenser ska vi luta oss mot. 
Jag tycker att det är svårt att motivera för mig själv att hämta argument endast från den källa som stödjer min tes. Det blir för mig populism och motsatsen till seriös heraldik.

Uppenbarligen kan inte statsheraldikern räknas som god heraldisk svensk sed eftersom vi hos dem hittar ett nyskapat vapen – som dessutom är kodifierat genom myndighetsbeslut.

Riddarhuset/Adeln har purpurvapen (det nämner redan Uggla i sin bok ”Inledning til heraldiken”. Riddarhuset står därmed inte för svensk heraldisk tradition, såvida vi inte ska räkna bort alla dess vapen förutom 1800-talets (och då hamnar vi i den lätt absurda situationen att den period som vi annars anser vara en förfallsperiod är den som är vår svenska heraldiska tradition. Håller vi fast vid det?

SVR och Arvid Berghman har däremot inga (?) purpurvapen. Är de god svensk heraldisk sed? Gäller det i så fall allt de har gjort eller ska vi välja ut de gånger de gör något som passar oss och förkasta dem när de har motsatt åsikt?

Handböckerna då, ska de vara vårt facit? 
Vad händer om de säger emot varandra – vilken som ska då gälla?

Tanke 2 
Är det fel att ta in inspiration från utlandet.

Det kan man ju tycka, och då kan ett motstånd mot purpur vara motiverat. Men då ska detta motstånd även gälla andra nymodigheter som inkommit de senaste 100 åren, ex den brittiska idén att fruntimmersvapen ska framställas i rutformig sköld (återigen, detta noterade Uggla redan 1746, då han konstaterade att det inte förekom i Sverige)

Vi skulle även kunna fundera på det här med ofrälse vapen. Ska 1800-talet vara gällande (som gällde ovan för purpur och Riddarhuset) så bör vi vara medvetna om att man då ansåg att borgerliga vapen var en styggelse (undantaget serafimerriddare)

Jag hade ett samtal med en heraldiker utanför den vanliga gruppen som var emot purpur för att det inte förekommer i tyska och österrikiska vapenböcker.

Ett gott argument, men då har vi ju hämtat in inspiration från utlandet för att poängtera en svensk sed, och det blir ju lite tokigt. Om man däremot inte har något emot utländsk inspiration men är emot purpur av andra skäl så är däremot utländska exempel bra i en argumentation, tycker jag.

Tanke 3
Vilken heraldisk period är den ”äkta” och vilken är den ”felaktiga”?
Kan vi göra sådana indelningar och vilka konsekvenser får det i så fall?

Jag tar upp några exempel som är avsedda att provocera med syftet att komma ifrån allt för enkla resonemang.

1100-talets vapenrätt skiljer sig dramatiskt från 1200-talets (på kontinenten, förläng med ett sekel i Norden). 1300 (respektive 1400-talet häruppe) innebär ytterligare en nyhet. ”Medeltiden” är alltså inte alls konsekvent när det gäller denna centrala fråga. Får endast arméförande personer ha vapen (eller översatt till idag, individer i betydande maktposition, dock ej deras barn såvida de inte har samma makt = 1100-tal). Eller ska alla fria män få ha vapen (1300-tal)? Eller ska vissa fria män få ta vapen medan andra fria måste föra det som ges av staten (1400-tal)

Medeltiden förändrar drastiskt sitt sätt att komponera vapen. I Sverige är fabeldjur vanliga 1250-1350, mycket mer sällan därefter och aldrig i vapenbrev. Först med landskapsvapnen kommer fabeldjuren tillbaka. Vad är här bra heraldik enligt dem? Och vem av dem har rätt? Och enligt vem då – vi eller de som levde på 1800-talet eller de som lever om 100 år? Eftersom jag inte ser oss som slutet på historien så kan jag inte heller se att vi ska vara domare över historien.

Om vi nu bestämmer oss för att medeltiden är något av ett ideal bör det rimligen gälla hela den heraldiska paletten eftersom allt hänger samman. rangkronor, sköldhållare etc är helt fel. kvadreringar av släktvapen fullständigt fel om du inte är kung. Ärftliga vapen som är identiska med faderns vapen kan aldrig accepteras eftersom vapnet ska vara individuellt. Tar vi tidig heraldisk tid så får vi skippa hjälmprydnaden med.