Sedan några år drivs två parallella historiska debatter i Sverige.  
Den ena av historiker, den andra av ideologer (i regel långt ut till vänster eller höger, sällan i mitten).

Historikernas vetenskapliga debatter är fruktsamma, öppna och kunniga. Ideologernas är det inte. Tyvärr är det ideologernas som hörs i tryckt media (inklusive internet).

Det tycker jag är bekymmersamt och det här skulle jag kunna skriva mycket om, men jag hinner inte just nu. Tyvärr.  Det får bli en liten blänkare så länge.

Men jag ger ett litet exempel. I våras drogs det igång en debatt om Sovjetunionens fantastiska insats under andra världskriget. Åsa Linderborg skrev mycket och fick rättvis kritik. Jan Guillou försvarade Åsa och fick stöd av Lars Ohly.

En av få sansade röster i denna debatt var Erik Helmersson, som sammanfattade det hela bra.

Men det jag upprörs mest över, är inte debattens innehåll. Nä, det är istället det faktum att kunniga kulturredaktörer och andra ledande tidningsmän väljer att låta ”okunniga” amatörer få föra debatten och dra paralleller (i regel felaktiga) till nutiden istället för att ta in historiker med flera forskningsgrenar som kan informera läsarna.
Detta förstås om nu tidningarnas syfte är det som de säger sig vara – folkbildande och verkande i demokratins tjänst.