[ur Vapenbilden 57:2004. Texten skriven tillsammans med Martin Sunnqvist, Davor Zovko och Henric Åsklund]

Är ditt vapen unikt? Är du riktigt säker på det? Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt. Det är så grundläggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen. Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?

Världen är stor, och även om heraldiken inte finns etablerad överallt så omfattar den ändå majoriteten av alla länder. Var och en har visserligen sin tolkning av den heraldiska bilden men i mångt och mycket överensstämmer den i ett flertal av världens länder. Överallt är vapnet ett kännetecken för en fysisk eller en juridisk person och därför ges det ut vapenböcker. För att ett vapen ska kunna sägas vara unikt måste det alltså kont­rolleras mot alla dessa böcker. Det säger sig självt att det inte går. Därför bör den som gör en vapenutredning ange den litteratur som konsulterats, för framtida forskares (granskares) skull. Detta för att inte skapa en falsk bild av hundraprocentig kontroll eftersom en sådan inte är möjlig.

Det absolut nödvändiga

Den som skapar ett nytt borgerligt vapen bör konsultera den nordiska litteraturen. Skapas ett va­-pen för en myndig­-het ska det inte riskera att krocka med en annan myndighet inom EU, men det är tveksamt om varje nyskapelse i hela unio­nen kan grans­kas mot samtliga existerande vapen i unionen. Önskvärt – ja, möjligt – nej. Vapen som skapas för exempelvis riddare av Sera­fimerorden bör omfattas av sam­ma granskning som myndighetsvapen efter­som dessa män och kvinnor fått sin ordens­utmärkelse just i egenskap av rep­resentant för en myndighet. Det betyder att vi ställer högre krav på vapen som skapas av myndigheter för myndigheter än vapen som antas av enskilda för att brukas som dekoration och symbol snarare än som varumärke. På vapen för sällskapsordnar, rollspel eller motsvarande kan inte ställas samma krav eftersom deras syfte inte är att vara ett släktvapen; för de flesta i dessa sällskap är vapnet endast en personlig dekoration avsedd för att användas just i dessa sällskap och ingen annanstans. Det är först när de som för vapnet tar det ur sitt lekfulla sammanhang och för ut det i offentligheten som vapnet ska kontrolleras på samma sätt som nyantagna borgerliga vapen. Och det är först då det på allvar kan anses vara antaget. För den som redan vid antagandet av ett ordensvapen eller dylikt har ambitioner att se skölden som ett släktvapen bör noggranna kontroller göras likt de för borgerliga vapen.

Den viktiga listan

För att göra det klart och enkelt har vi samstämmigt sammanställt en lista som vi hoppas kan bli ett riktmärke för dem som vill skapa vapen och som är osäkra på vilka krav som bör ställas på en vapenutredning. Den som har kontrollerat sitt vapen mot dessa kan inte anses ha missbrukat källkontrollen. Listan är uppdelad i tre kategorier: offentliga vapen, adliga (förlänade) vapen och övriga. Den nordiska marknaden är inte översållad av vapenböcker och de allra flesta på vår lista finns att få tag på i större bibliotek. Fler böcker finns men dessa räcker för att för att få en bild över de vapen som är eller har varit i omlopp i Skandinavien genom seklerna. Den som gör man anspråk på att vara heraldisk konstnär och säljer sina tjänster bör absolut ha dessa böcker tillgängliga. Det är överkurs att försöka leta bland alla hundratusentals vapen runt om i Europa som finns i vapenböcker eller i arkiven. Det finns ingen sammanställning och därför kan ingen påstå sig ha översikt över dem alla. Bättre då att ödmjukt redogöra för hur man gått tillväga och vara beredd att förändra sitt vapen om man ser att någon har bättre rätt till en viss utformning.

 

Offentliga vapen

• Achen, Sven Tito: Danmarks kommune­­-våbe­ner samt Grønlands og Færøernes (Køben­havn 1982).
• Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpin­gar, municipalsamhällen och landskommu­ner 1863–1970 (Mjölby 1994).
• Andersson, Per: Östgötsk vapenbok (Lin­-köping 1998). Försvarsmaktens heraldiska vapen och valspråk 2001, TFG 09 812:010004.
• Haikonen, Atte: Suomen kunnallisvaakunat – Finlands kommunvapen (2:a uppl, Helsingfors 1982).
• Nevéus, Clara & de Wærn, Bror Jacques: Ny svensk vapenbok (Stockholm 1992).
• Norske kommunevåpen (Oslo 1987, med Suppleringshefte 1988).

Släktvapen

• Achen, Sven Tito: Danske adelsvåbener (København 1973).
• Berghman, Arvid: Borgerlig vapenrulla (Djursholm 1950).
• Cappelen, Hans A K T: Norske slektsvåpen (2:a uppl, Oslo 1976).
• Granfelt, George Fredrik: Finlands ridder­-skaps och adels vapenbok (Helsingfors 1889).
• Hausen, Reinhold: Finlands medeltidssigill (Helsingfors 1900).
• Huitfeldt-Kaas, Henrik Jørgen: Norske Sigiller fra Middelalderen (Oslo 1899–1950).
• Kalender över Ointroducerad adels förening (1935–).
• Petersen, Karl Nikolaj Henry: Danske adelige sigiller fra det 13. og 14. Aar­-hundrede (Kjøbenhavn 1897).
• Raneke, Jan: Svensk adelsheraldik (Malmö 1990).
• Raneke, Jan: Svenska medeltidsvapen 1–3 (2:a uppl, Nora 2001).
• Reitzel, Poul: Vaabenførende slægter i Danmark 1–3 (Køben­havn 1946–59).
• Skandinavisk vapenrulla (1963–).
• Thiset, A: Danske adelige Sigiller fra det 15, 16. og 17. Aarhundrade (København 1905).