Kvinnor har en tendens att hamna vid sidan om så fort heraldik kommer på tal. Det märks inte minst inom litteraturen där de manliga författarna gång på gång sätter de kvinnliga vapnen på undantag.

Det finns faktiskt inte en enda svensk artikel om heraldiken och kvinnorna som har skrivits av en kvinna vilket säkert har betydelse för hur vissa heraldiska traditioner lever kvar.

Carl Arvid Klingspor

Är den förste författaren i moden tid som tar upp kvinnligt vapenbruk. I ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) skriver han:
”Fruntimmersvapen. Fruar äro berättigade att föra sina mäns vapen, endera allena, om deras familj ej eger vapen, eller i annat fall båda vapnen förenade. Döttrar föra sina fäders vapen.” Han slår här fast att en gift kvinna helt står under mannen, hon är i princip heraldiskt omyndig. Om hon däremot förblir ogift går det bra att föra faderns vapen. [s 15]
Detta sätt att resonera kring heraldik var vid denna tid en helt ny tolkning av vapenrätten och har INGET stöd i vare sig litteratur eller praktik från äldre tider.

Harald Fleetwood

Skriver i ”Svensk heraldik” om ”Fruntimmersvapen. Gift kvinna för mannens vapen förenat med sitt eget”. Hennes fulla rätt till faderns vapen erkänns. [s 34]
Fleetwood skrev också artikeln om heraldik i ”Bonniers konversationslexikon”. Här säger han att man och hustrus förenade vapen benämns alliansvapen. Däremot sägs inget om hur en kvinna ska föra sitt vapen, vare sig som ogift eller gift. Det tycks inte föresväva Fleetwood att en kvinnas vapenbruk till fullo ska vara en avbildning av hennes civiltillstånd utan kvinnan betraktas som en individ. På den punkten skiljer han sig från sin efterföljare, Arvid Berghman, som har en striktare syn på kvinnligt vapenbruk.

Arvid Berghman

Har i ”Heraldiskt vademecum” (1939) en liknad ståndpunkt: ”Kvinnan har aldrig använt hjälm i verkligheten (Jean d’Arc är det lysande undantaget som bekräftar regeln), och hon bör därför heller icke göra det i sitt vapen”. [s 12].
Kvinnan har alltså full rätt till ett vapen men endast till skölden. Ordet ”bör” är dock centralt.
”… är hon av högadlig [börd], bör hon av faderns vapen ej använda annat än själva stamvapnets sköld”. [s 12]. Men senare utvecklar han sina tankar och då begränsas kvinnans självständighet högst betänkligt.

Arvid Berghman fortsätter sina tankar i ”Exlibris” (1951)
”Under medeltiden förde kvinnor i allmänhet inte vapen, och när det någon gång skedde, var det på en vanlig sköld. Men redan på ett ganska tidigt stadium utbildades den uppfattningen, att en gift kvinna skulle föra vapen på en rutformig sköld och att hon ej var berättigad att föra hjälm och denna uppfattning har numera trängt igenom i de flesta länder och tillämpas ofta även i Sverige”. [s 127f].
Här visar Berghman sin största brist, oförmågan att ge källhänvisning eller förstå tidsspann. Det nämns inte var en föreställning föddes, inte när och inte hur. Bara att denna föreställning antas ha varit för evigt.
Det sägs att denna syn på vapenrätten föddes tidigt, vilket borde vara under medeltiden. Ändå har svenskarna inte helt förstått idén fast det gått 500 år. Frågan är då om regeln egentligen finns eller om det hela är Berghmans högst personliga åsikt som hämtats ur något brittiskt verk om heraldik. Ser man till den medeltida praktiken framgår det helt klart att Berghman helt enkelt hittar på.

”I vårt land, och även på sina håll utomlands finner man stundom, att gifta kvinnor använda mannens och faderns fullständiga vapen sammanställda sida vid sida, men detta måste betraktas som mindre lämpligt, ty dylika alliansvapen representera båda kontrahenterna i äktenskapet och ej blott den ena. Då kvinnan ej bör använda hjälm och hon som gift ej längre kan göra anspråk på faderns krona, utformas ett alliansvapen bäst så, att mannens och hustruns sköld sammanställas under mannens hjälm eller rangkrona” [s 128].
”Hustruns sköld kan även vara kluven och innehålla både makens och faderns sköldemärke, vanligast är dock, att hustruns sköld förlänas samma form som mannen och endast innehålla hustruns flickvapen”. [s 128].
Här är vapnet för första gången hustruns eget, även om det samtidigt är faderns.

I ”Heraldisk bilderbok” som Berghman gav ut 1951 finns samma resonemang, som vanligt inlindat som en allmän åsikt utan att klargöra varifrån denna åsikt kommer eller var den finns nämnd förutom i Berghmans egna skrifter.
”Damer anses icke böra använda hjälm, eftersom de aldrig begagnat sådana i verkligheten. För deras vapen finns en speciell sköldform, den rutformiga.” [s 18]

”Är de [kvinnorna] gifta, insätter de både makens och faderns sköldemärke i var sin hälft av den kluvna skölden.” [s 18]

”Utanför skölden används enbart makens attribut: krona sköldhållare, mantel osv eftersom de är rangtecken och hustrun följer mannens rang.” [s 18]

”Ogifta kvinnor använder faderns sköldemärke och hans yttre attribut med undantag för hjälmen.” [s 18]

Harald Hellström

Är den finske författare som haft det största teoretiska inflytandet på svensk heraldik under 1900-talet eftersom hans bok ”Kort handledning i heraldik” (1941) är väl spridd på de svenska biblioteken. Hans ståndpunkt är betydligt mer konservativ än Arvid Berghman och han konstaterar kort att:

”Om fruntimmersvapen [] används, bör detta av en gift dam föras i en med rangkrona krönt oval [], av en ogift dam i en med rangkrona rutformig sköld.” [s 57]
Här hänvisar Hellström till Fleetwood för att visa var källan till hur vapen ska framställas finns.

”Fruntimmersvapen föras av adliga damer i en rutformig eller oval sköld krönt med rangkrona.” [s 90]

Noteras bör här att Carl Uggla i sin bok ”Inledning til heraldiken” redan 1746 fastslog att rutformiga sköldar var ett kontinentalt bruk som inte gällde i Sverige. Hellströms åsikter är liksom Berghmans en 1900-talsskapelse men påstås vara ursprunglig.

Per Andersson

Gav 1989 ut ”Heraldiska vapen i Sverige”, en bok som blasonerade alla svenska kommunvapen. Men i inledningen ägnas mycket tid åt släktvapen. Boken bygger på de idéer som författaren presenterade i Vapenbilden redan 1981.

”Äkta makar kan förena sina vapen till ett alliansvapen med båda sköldarna lutade mot varandra, mannens placerad till höger och hustrun till vänster. …. Över skölden kan sättas mannens hjälm eller krona.” [s 14]

”Kvinnor använder spetsrutig – eller oval – sköld, när deras vapen inte ingår i alliansvapen. Ogift kvinna insätter i sin sköld faderns sköldemärke, medan gift kvinna klyver skölden och för makens vapen i dexter fält och faderns i sinister. Om maken eller fadern saknar vapen, fylls skölden ut med det existerande sköldemärket.” [s 14].
Här är det klart att kvinnan visserligen kan äga en sköld, men att sköldemärket inte är hennes utan faderns eller rentav makens. Någon tanke på att kvinnan själv kan anta ett vapen nämns inte fast det här vore på sin plats.

”Kvinna, som är ogift och född adlig eller oavsett börd är gift med inom frälset, kröner skölden med faderns respektive makens rangkrona. Också sköldhållare kan förekomma, men aldrig hjälm. Ogift ofrälse dam kan anbringa en blå bandrosett på sköldens översta spets”. [s 14].
Här säger Per Andersson klart att en kvinna inte på några villkor kan använda en hjälm med hjälmprydnad.

Magnus Bäckmark

Tar i sin ”Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, mars 1999) upp både kvinnovapens framställning och alliansvapen. Om de senare skriver han ”I äktenskapliga alliansvapen men inte samboförhållanden är också en mellanform möjlig, med två sköldar under makens hjälm, eller för adelns del, hans rangkrona”.[s 9]

Han fortsätter. ”Ett alliansvapen kan användas som två makars gemensamma heraldiska representation på gemensamma ägodelar och dylikt, men används också av kvinnan som hennes personliga vapen.” [s 9]
Här tycks det som om kvinnan på något sätt är underställd mannen eftersom hans vapen också blir hennes. Och längre ner på samma sida säger författaren rakt ut att så är det, 1999 förlorar en gift kvinna sin heraldiska myndighet: ”En gift kvinna eller änka sin sköld mellan sin (senaste) makes och sitt eget släktvapen.” … ”Sambo och ogifta [kvinnor, red anmärkning] använder sitt släktvapen som det är.” Strax därpå återkommer författaren till alliansvapnet då han skriver ”En gift kvinna eller änka kan också framställa sin makes och sitt släktvapen i någon form av alliansvapen och då använda den sammanställningen som sin personliga heraldiska representation.” [s 9] Inte någonstans i häftet antyds det att en gift kvinna kan använda sitt eget, eventuellt självtagna, vapen fritt och självständigt utan det kan endast framställas tillsammans med makens vapen.

Per Andersson och Magnus Bäckmark vilar tungt mot Arvid Berghmans skrifter, speciellt de senare. Kvinnan ses som ett bihang till mannen. Men det kläs ibland in som om hon egentligen har en större frihet eftersom hon har rätt till två vapen till skillnad från mannen som endast har rätt till ett.

En uppluckring märks i ”Heraldiken i Sverige” som Magnus Bäckmark skrev tillsammans med Jesper Wasling.

Jesper Wasling

Lade 2003 fram de första tankarna om att likställa släktvapen med släktnamn samt att göra successionen av släktvapen könsneutralt. På hemsidan presenterades en ”vapenlag” som i allt väsentligt är en översättning av namnlagen till heraldiken.
Tankarna finns kvar i ”Heraldik för nybörjare” (2005) där det fastslås att män och kvinnor för sina heraldiska vapen på samma villkor. I häftet presenteras också de varianter som kvinnor av tradition kan välja att föra sina vapen på.

Martin Sunnqvist

Den könsneutrala åskådningen genomsyrar också Martin Sunnqvists artiklar om vapenrätt, bland annat just i ”Heraldik för nybörjare”.
Sunnqvist för också fram tanken om att även adliga vapen kunna föras vidare av de adliga döttrarna till deras barn. Däremot kan de adliga rangtecknen inte föras vidare eftersom dessa hör till adelskapet och bör ses som den adliges personens/släktens immateriella rättighet. Och adelskapet har av lag fastslagits endast gälla manliga efterkommande och deras barn.

Bengt Hildebrand

”Handbok i släkt- och personforskning” (1977)
”Matrynomika förekommer i källorna främst perioden 1275 – 1350 för att sedan försvinna, dvs bruket upphörde.” [s 209f].
Hildebrand hänvisar till Sten Carlsson (PHT 1953, s 78) som hävdar att det vid denna tid fanns ett kognatiskt ättebegrepp.

Begreppsförklaring

* Patronymika är det vanliga ända sedan medeltiden [s 210ff].
* Släktnamn förekommer för ett fåtal släkter under medeltiden och släktnamnet bärs endast av sönerna. Döttrarna har patrynomikan (Karls-dotter) eller släktnamn med ändelse (Glysings-dotter, efter Karl Glysing). [s 211].
* Yrkesnamn kunde ärvas även om sonen inte hade det yrke som hans namn anger. [s 213].
* Hustru fortsätter använda flicknamnet även efter bröllopet, fram till mitten av 1800-talet. Undantag är ofrälse som gifte sig med en adelsman, de brukade mannens namn. [s 215].

Litteratur

• Carl Arvid Klingspor; Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
• Herald Fleetwood; Svensk heraldik (1917)
• Arvid Berghman, Heraldiskt vademecum (1939)
• Arvid Berghman; Exlibris (1951)
• Arvid Berghman; Heraldisk bilderbok (1951?)
• Per Andersson; Heraldiska vapen i Sverige (1989)
• Magnus Bäckmark; Kort handledning till vapenbäraren (2:a versionen, 1999)