Genom att dela in heraldiken i olika tidsperioder kan vi lättare förstå dess utveckling och därmed se varför heraldiken idag ser ut som den gör.

De regler som idag styr den svenska vapenrätten så som den presenteras i handböckerna är i grunden avsedda för att passa adelns klassindelning på 1600-talet. De var då en nyskapelse för Riddarhuset som endast till viss del byggde på äldre traditioner och inte ens hade till syfte att reglera heraldiken. Syftet med hela riddarhusordningen var att reglera rösträtten i en av riksdagens fyra stånd och vapenbruket var en bisak.

Vad hade hänt om de andra tre stånden hade inrättat sina hus med val och ständig rotation på ledamöterna utan hänsyn till börd och arv. Hade deras heraldiska regler sett ut som adelns eller hade de möjligen fått helt andra regler?

Heraldikens regler är en social konstruktion som skapats för att passa en given social norm. Det duger inte för att styra vårt tänkande idag.

Anakronism blir tradition

För att förstå en tradition måste man sätta in den i dess kontext. Hur såg miljön ut där den kom till och vilket syfte hade den? I vems intresse infördes nya regler och vem fick stå tillbaka. Om man för vidare, eller återuppväcker en tradition utan hänsyn till dess ursprung gör man sig skyldig till en anakronism. I många fall blandas heraldiska seder från olika epoker samman som om de hörde samman.

Genom att dela in heraldiken i olika klasser kan vi lättare analysera och beskriva den. Vanligen görs klassindelningen på grundval av vapnets utseende och flertalet klassificeringar har sin grund i konstperioder (gotik, renässans, barock, rokoko, empire etc) eller svensk historiska tidseror (Vasatid, stormaktstid, frihetstid, gustaviansk tid etc).
Min indelning är ett försök att bygga på heraldikens egen utveckling i Sverige. Jag betonar Sverige för det är dess heraldik som delas in och syftet är att förklara utvecklingen i Sverige. Men en klassificering är alltid svår att göra. På vilka grunder gör jag mina indelningar? Vad är det som står i centrum och vad ställs åt sidan? Det är frågor som jag måste besvara.

Brott i traditionen

Vi står idag inför ett trendbrott i och med att kvinna och man jämställs, adelns ensamrätt till de traditionella rangtecknen ifrågasätts, den öppna hjälmen blir tillgänglig för alla, nya tinkturer införs för att inte tala om vad invandringen innebär för vårt heraldiska system.

Men det är inte första gången som svensk heraldik utsätts för revolution. Rangtecken fick vi svenskar inte förrän 1561. Då hade vi haft en levande heraldisk kultur i 350 år. Tänk vilken chock det måste ha varit för rättrogna heraldiker att se olika vapen för olika kategorier i samhället. Eller när Riddarhusförordningen 1626 förskrev att man endast kunde föra sin fars och aldrig sin mors vapen. Eller när man genom en förordning 1762 plötsligt förbjöd alla utom adeln att föra öppen hjälm. Ja, det har till och med tolkats som ett förbud för ofrälse att föra vapen överhuvudtaget.

Vår berömda förordning som förbjuder ofrälse att ha en öppen hjälm har inte ens funnits i 250 år och den förordningen föregicks av decennier av lobbying från konservativa adelskretsar. Den vann kungens gillande först när de ofrälse verkar ha lämnat vapenbruket bakom sig för antalet kända borgerliga vapen är radikalt färre strax före förordningens införande mot vad det var femtio år tidigare. Ändå har den fått stå som modell både för hur vi ser på vapenrätten idag och hur vi tolkar vapenrätten flera sekler före förordningens tillkomst.

Heraldisk klassindelning

Den klassindelning som finns här är ytterst schematiskt, varje klass kan delas in i subklasser och i flera fall kan avgränsningen diskuteras. Vad som ändå är klart är att varje klass har sin specifika heraldiska sed och sin vapenrätt. En tradition som endast är förankrad i en klass kan inte utan vidare sägas äga giltighet inom en annan klass. Traditionen kan vara rådgivande men inte styrande.

Urheraldik

1220-1420

Vapnen är antagna av bäraren och förs i regel vidare på manslinjen, men här finns också en ovanligt hög kvinnlig succession.

Urheraldiken upphör i och med att kung Erik (av Pommern) introducerar sköldebrevet. Adliga vapen kan från och med 1420 inte antas av adelsmannen utan förlänas av monarken. Därigenom skapas en tudelning i heraldiken där vapenrätten för adelsvapen skiljer sig från den som gäller för övriga vapen.

Vapenbrevsheraldik

1420-1561

Frälseheraldiken kännetecknas av att alla vapen förlänas av en monark som därigenom också garanterar innehavarens rätt till sitt vapen. Däremot finns det ingen form av rangtecken.

Vapen förlänas av myndighet. Register över alla vapen kan ha funnits, en dansk notis från 1523 tyder på det.

Adelsheraldik

1561-1974

Vapen förlänas av kronan och förs vidare agnatiskt. Rangtecken införs för skilda grader inom adeln.

Vapen förlänas av myndighet. Register över alla vapen införs för att undvika sammanblandningar.

Serafimerheraldik

1748-1974

Serafimerordens statuter föreskriver att riddare och ledamöters vapen ska målas och hängas upp i Riddarholmskyrkan. Ordenskapitlet utformar vapen för dem som saknar släktvapen fram till 1974 då serafimerorden inte längre delas ut till svenskar.

Vapen förlänas av myndighet. Register över alla vapen.

Riddarhusheraldik

1975-2004-

Rätten att adla upphör och därmed kronans möjlighet att förläna vapen till adelsmän. Samtidigt finns det ingen möjlighet för Riddarhuset att förläna eller godkänna nya vapen. Däremot är bruket av rangtecken något som adeln som korporation själva styr över.

Ofrälse heraldik

1300-1600

Vapnen är självtagna och förs av borgare och präster. Få vapen förs vidare från generation till generation. Tvärtom tyder mycket på att vapnen var personliga.

Det finns ingen formell registrering av vapen och ingen kontroll av vapnen unicitet.

Ståndsheraldik

1600-1770

Vapnen är självtagna och förs av ofrälse ståndspersoner (borgare, ämbetsmän, storbönder och präster). Få vapen förs vidare från generation till generation. Tvärtom tyder mycket på att vapnen var personliga. Vapnens syfte tycks vara att visa på status snarare än igenkänning. Byte av sköldbilder var vanligt och det förekommer att vapensigill lånas ut till kollegor som använder dem vid sina namnteckningar. Vapenbruket upphör i stort sett under 1700-talets andra hälft.

Det finns ingen formell registrering av vapen och ingen kontroll av vapnen unicitet.

Ordensheraldik

1770-1980

Vapen används endast inom ordenssällskap och antas av en ordensledamot vid viss grad efter godkännande av ordensledningen. Det finns en kontroll över vapen för att undvika sammanblandning inom respektive ordenssällskap men ingen kontroll mot utomstående källor.

Hit räknas de vapen som finns inom Frimurareorden, Timmermansorden, Par Bricole, Sällskapet för kreativ anakronism, Nordmark m fl.

I början av 1980-talet börjar heraldikerna inom ordnarna att föra fram krav på att även dessa inomsällskapliga vapen ska fungera utanför sällskapen varför specifika ordenssymboler bör undvikas.

Borgerlig heraldik

1930-

Vapnen är självtagna och används som en symbol för en person eller släkt. Det finns ingen formell registrering av vapen och ingen kontroll av vapnen unicitet.

Registervapen

1963-

Vapen är självantagna med godkända av en heraldisk institution med högt anseende men utan juridisk ”kompetens”. Vapnen införs i någon form av register (Skandinavisk vapenrulla, Heraldiska sällskapet i Finland, Svenska heraldiska föreningen) och vapen som anses inkräkta på annans rätt förklaras olämpliga. Registren hålls öppna så att etablerade heraldiker ska kunna granska nya vapen mot befintliga.

 

	Urheraldik 1220-1420
Frälseheraldik 1420-1561		Ofrälse heraldik 1420-1600
Adelsheraldik 1561-1809-1974		Ståndsheraldik 1600-1770
Serafimerheraldik 1748-1974	Riddarhusheraldik 1975-2004-	Ordensheraldik 1770-	Borgerlig heraldik 1930-	Registerheraldik 1963-

 

En version av texten är tidigare publicerad i Vapenbilden #88