Heraldiken har sex tinkturer. Eller är de sju, åtta, nio, tio eller elva? Ja, innan man bestämmer sig för en uppfattning får man inte begränsa sig till att läsa en författare utan här gäller det att läsa flera och sedan välja den åsikt man vill stödja. För någon sanning finns inte.

Genom att läsa de heraldiska handböckerna från 1746 till 2005 har jag försökt skapa mig en uppfattning om vilka heraldiska tinkturer som är de sanna, bara för att konstatera att litteraturen inte ger någon ledning. Jo, ledning ger de, men också många nya frågor som inte med lätthet kan besvaras.

När man ska fastslå vilka tinkturer som ska gälla måste man alltså ta ett större grepp än att bara hänvisa till en gyllene tidsålder i forntiden. Som framgår av den här undersökningen är det svårt att hitta den Gyllene Tidsåldern.

Tinkturer i svensk heraldik

I svensk heraldik är sex tinkturer helt odiskutabla: guld/gult, silver/vitt, rött, blått, grönt och svart. Däremot har det länge funnits en oenighet om purpur och brunt samt naturfärg. Flera författare växlar mellan purpur och brunt så dessa färger kanske ska ses som samma färg – heraldiskt.

I alla tider har ytterligare tinkturer föreslagits, men inget av dem har slagit igenom. De jag stött på i svensk litteratur är aska, järn, rosa, brons, tenn, koppar och orange. Ingen av dem har ingått i ett svenskt vapen och de ska därför mer ses som tankeexperiment än regelrätta förslag till nya tinkturer. Inte heller de engelska tenne, mulberry, sky blue eller blood eller för all del de få tyska avvikelserna med ljusblått har någonsin setts i svensk heraldik.

Pälsverken lämnar jag i stort sett åt sidan för de tycks för de många författare vara en självklar bisak varför det är svårt att veta vilka åsikter de har. Till exempel nämner Casimir Sparre Lindhe inte med ett ord pälsverk i ”Heraldica hodierna”, men boken är fylld med finurliga vapen där pälsverk ingår som tinktur.

En enkel metod

När man är nybörjare och vill lära sig ett ämne finns det tre källor till omedelbar kunskap: uppslagsverk, Internet och handböcker.

Min enkla metod har därför varit att ta fram de uppslagsverk, handböcker och viktiga sidor på Internet som jag tror att en nybörjare vänder sig till för att få veta vilka tinkturer kan användas i släktvapen. Därefter har jag sammanställt varje bok, hemsidas och artikels uppgift i en tabell samt lite mer utförligt kommenterat respektive författares tankar. Jag tar även upp mina egna verk och försöker hålla mig neutral till dem.

Min granskning ger intryck av att vara vetenskaplig, men det är en chimär, för det är ett vanligt journalistiskt grävande. Med det menar jag att texten inte tvekar att ta ställning och att jag ibland har en ton som kan kännas raljant. Det är meningen. Inte för att jag vill vara elak utan för att du som läsare ska lämna tron på det skriva ordets överlägsenhet och ifrågasätta åsikterna som framförs, av mig, såväl som av författarna. Kanske kan det leda till någon form av ifrågasättande av allt sökandet efter allt för strikta regler inom heraldiken samt en vägledning för de som är valda att granska andras vapen.

Tabell över svenska heraldiska böcker

X = Korrekt tinktur.
(X) = Tinkturen erkänns under vissa förutsättningar men anses inte lämplig.

	Guld	Silver	Brons	Rött	Blått	Svart	Grönt	Purpur	Brunt	Naturfärg	Andra
Cedercrona (1746)	x	x		x	x	x	x	x
Carlskiöld (1764)	x	x		x	x	x	x	x
Uggla (1746)	x	x		x	x	x	x	(x)	(x)	(x)	aska [grå], pomerans [orange]
Klingspor (1874)	x	x		x	x	x	x			x
Klingspor (1887)	x	x		x	x	x	x	x	x		järn
Fleetwood (1913)	x	x		x	x	x	x
Fleetwood (1917)	x	x		x	x	x	x	x		(x)
Fleetwood (1924)	x	x		x	x	x	x	x
Fleetwood (Kaffe Haag)	x	x		x	x	x	x	x
Hellström (1941)	x	x		x	x	x	x
Berghman 1934	x	x		x	x	x	x	x
Berghman 1938	x	x		x	x	x	x
Berghman 1950	x	x		x	x	x	x
Berghman 1951:1	x	x		x	x	x	x
Berghman 1951:2	x	x		x	x	x	x
Scheffer (1967)	x	x		x	x	x	x
Dahlby (1964)	x	x		x	x	x	x		x
Dahlby/Raneke (1967)	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–
Raneke (1983)	x	x		x	x	x	x		x	x
Raneke (1987)	x	x		x	x	x	x	x		x
Raneke (1990)	x	x		x	x	x	x		x
von Konow	x	x		x	x	x	x	(x)		x
Andersson (1989)	x	x		x	x	x	x	x	x	x
Andersson (1993)	x	x		x	x	x	x	-x
Andersson (2001)	x	x		x	x	x	x
Lindhe (1988)	x	x		x	x	x	x
Lindhe (1995)	x	x		x	x	x	x
Nevéus (1992)	x	x		x	x	x	x		(x)
Bäckmark (1999)	x	x		x	x	x	x
Bäckmark – hemsida (1998)	x	x		x	x	x	x
Bäckmark/Wasling (2001)	x	x		x	x	x	x	x
Wasling – SHFs hemsida (1998)	x	x		x	x	x	x	x
Wasling – hemsida 1 (2004)	x	x	(x)	x	x	x	x	x	(x)	(x)	rosa, (brons)
Wasling (2005)	x	x		x	x	x	x	x	(x)	(x)	(rosa, organge)
Wasling – hemsida 2 (2008)	x	x		x	x	x	x	x
Sunnqvist (2001)	x	x		x	x	x	x	x		(x)
Zovko (2004)	x	x		x	x	x	x	x
Zovko – hemsida (2008)	x	x		x	x	x	x	x

Tabellen visar att varken Klingspor, Fleetwood, Berghman, Raneke, Andersson, Bäckmark eller Wasling har stått fast vid sin ursprungliga tes. Alla har minst en gång bytt åsikt om vilka tinkturer som ska vara tillåtna. Av dem som lagt fram mer än en bok eller motsvarande är det bara Lindhe som hållit fast vid sin åsikt. Han har å andra sidan valt att bryta mot samtliga böcker han uppger sig ha hämtat information från.

Det kan vara värt att notera att riksheraldikerämbetet och senare statsheraldikern har haft som policy att endast använda sig av färgerna rött, blått, svart och grönt när nya kommunala vapen ska tas fram, men att även de har haft svårt att frigöra sig från kommunernas egna krav eftersom kommunerna inte varit tvungna att följa statsheraldikerns råd. De kommunala vapen som har naturfärg har alltså det mot statsheraldikens uttryckliga önskan.

Författarna och deras åsikter

Det ser bra ut med tabeller men för att den ska ge ett rättvist resultat har jag också känt mig tvungen att försöka tolka respektive författares intentioner och se om de har några brasklappar kring sina resonemang.

Daniel Gustaf Cedercrona  &
Pehr Carlskiöld 

1746 och 1764 utkom två vapenböcker med den svenska adelns vapen. Längst fram i båda dessa böcker finns en liten anvisning om heraldikens tinkturer så att man som läsare ska förstå skrafferingen. Dessa två böcker har emellertid inte samma uppsättning av tinkturer. Både Daniel Gustaf Cedercrona, ”Sweriges rikes ridderskaps och adels wapenbok” (1746) och Pehr Carlskiöds bok med samma namn, om än med annan stavning – ”Sweriges rikes ridderskaps och adels wapnbok” har med sju grundfärger och hermelin, men inte naturfärg fast en sådan förekommer i adliga vapen vid den här tiden. Några förklaringar till varför de har med sina skrafferingar finns inte så det är rimligt att anta att de helt enkelt noterade de tinkturer som faktiskt användes, snarare än att diskutera vilka som borde användas. Ett fullt rimligt sätt att resonera när man gör en vapenbok.

Carl Uggla 

Sveriges förste teoretiker som också skrev en bok var Carl Uggla som 1746 gav ut ”Inledning til heraldiken”. I kapitel 3 [s 26 ff ] skriver han:

§4. I brist utaf Metaller kunde man wäl betiena sig af gult och hwitt; dock som det är et almänt bruk, de twå färgorne med dessa twå Metaller at uttrycka, såsom långt mera i en Sköld lysande, är ock bäst häraf giöra en almän regel, at der gul och hwit färg är, bör wara Metal, i synnerhet så nämnas i blasonerande.
…
§. 7. Hufwud-färgorne i Heraldiken äro blått, rött, swart och grönt. De andre komma sällan före, och böra ej eller med rätta brukas.
…
§. 12. De följande äro intet just så almänna i Wapn, såsom Purpur (Ugglas not: Efter den ock intet är annat än et slags röd färg, som igenom urblekning kan blifwa förwandlad. Uti de Swenske Adelige på Riddarhuset befintelige Wapnen, ses han i 5 Grefwars, 1 Friherres och 2 Adelsmäns sköldar.). Utmärkes med jämngående linier utur öfra wänstra hörnet, …
§. 13. Naturlig färg. betienar man sig af, då en menniskia, diur, trä eller andre ting, som de i naturen finnas, uti skölden föras; Då tecknas Figuren med de wanlige skug-linier tämeligen starkt, at det ifrån Silfwer skiljas kan, som swagare äro. Watn plägar ock wara naturligit,) blått, Guld, eller af Silfwer, i förra händelsen hänga Wåg-linierne ihop; i andra och tredie skiljas de åt skoftals, och lemnas emellan små tekn til blått eller Guld, så framt de icke gå balkewis; i det fierde fallet är skilnaden emellan Wåg-linierne öppen, samt drages mycket sparsamt. Man plägar ock sättia detta tekent för den naturlige. (Ugglas not: Denne färgen är hos oss nog almän, at det intet behöfwes räknas huru ofta han brukas: Dessutan hafwa ock en del et slags flammige linier til des märke, hwilka dock äro helt nye och för de mäste obekante).
…
§. 16. Hwad Pomerants, Askefärg, Brun eller ock någre andre angår, lemnar jag dem efter de äro altför sälsynte och kunna eljest under naturlig färg ställas; går det ej an, kan man med första bokstafwen i bilden tekna.

Här framgår det att han bara anser att fyra färger bör användas: rött, svart, blått och grönt. Samtidigt har han inget emot att vapen innehåller såväl purpur som naturfärger. Intressant är att se att han anser att brun är en så obetydlig färg att den inte var värt att få en egen skraffering. ”Pomerant” (pomerans) är för övrigt samma sak som orange.

Carl Arvid Klingspor

Denne riksheraldiker skrev ”Svensk heraldik” (1874) tillsammans med Ernst Bernhard Schegel. Boken är den första moderna svenska handboken i heraldik och som förstagångsförsök präglas verket av stort inflytande från utländsk, främst tysk litteratur.

”Sköldens färger eller tinkturer äro i heraldiken af två slag: 1) heraldiske färgerne, som äro rödt, blått, grönt och svart, samt de bägge metallerne: guld och silfver; naturfärgerne, d.v.s. de färger, som det afbildade föremålet eger i verkligheten såsom en brun hjort, en menniska med köttfärg o.s.v.
Till de heraldiske färgerne hör ock purpur, som dock blott bör användas till mantlat, kronor, hattar o.s.v., men ej till sköldfärg, hvartill den dock i senare tider nytjats.” [s 30]

”I senare tider har s.k. foderverk kommit i bruk, …” [s 33]

Schegel/Klingspor nämner här hermelin och stålhattar (inte gråverk). Nu stämmer det inte att foderverk hör till ”senare tider” för både hermelin och stålhattar förekom redan på medeltiden och finns också i flera adliga vapen från 1600-talet, däremot inte i något nyskapat vapen från 1800-talet.

Ett decennium senare kommer ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887). Här framställer en bildsvit ett antal tinkturer.

”Färger. I heraldiken förekommande färger äro följande: 1 Guld (gult), 2 Silver (vitt), 3 Rött, 4 Blått, 5 Grönt, 6 Svart, 7 Purpur. Dertill komma äfven i nyare tider 8 Brunt och 9 Jernfärg.” [s 16]

Klingspor har under dessa tio år kommit att accepterat purpur som en heraldisk färg samt infört både brunt och järn. Järnfärgen är han hittills ensam om att förespråka.

Harald Fleetwood 

Fleetwood gjorde sitt intåg på den heraldiska arenan genom att bli sekreterare i Svenska heraldiska förening. I ”Meddelanden från Svenska heraldiska föreningen” (1913) skriver han artikeln ”Några anvisningar rörande bruket af vapen” där heraldikens färger indirekt diskuteras. Vilka tinkturerna är sägs inte rakt ut, däremot nämns vilka nyanser av gult, rött, blått och grönt som ska användas vid målning av sköldar. [s 28] Frånvaron av purpur och naturfärg får anses betyda att dessa inte ansågs vara riktiga tinkturer.

Fleetwoods huvudverk är ”Svensk heraldik” (1917). Det är ett lexikon som tar upp en rad begrepp och på ett lättfattligt sätt förklarar dessa. Under uppslagsordet ”Färger” skriver han:

”De heraldiska färgerna äro guld, silfver (kunna ersättas med gult och hvitt), rödt, blått, svart, grönt och purpur.” [s 35]

”Utom de ofvannämnda färgerna förekomma äfven pälsverk och naturfärger, såsom hudfärg för människor och för djur stundom naturlig färg.” [s 35]

Här tolkar jag Fleetwood så att han erkänner att pälsverk och naturfärger förekommer, men att de ändå inte är riktiga tinkturer. Å andra sidan har han ett uppslagsord som heter ”Pälsverk” och där tar han inte avstånd från detta. Pälsverken som nämns är hermelin och stålhatt, som dock förklaras vara en päls, men ordet gråverk förekommer inte.

Motsvarande uppslagsord för ”Naturlig färg” är ”Naturlig framställning”. Där sägs följande: ”Beträffande färg bör särskilt de heraldiska djuren helst icke hafva naturlig färg.” [s, 58]

Att människor avbildas med hudfärg är däremot helt normalt, sannolikt för att Fleetwood hade svårt att förlika sig med en blå människa.
Fleetwood skrev inledningen till ”Sveriges riksvapen” (1932) och nämner där att: ”De heraldiska tinkturerna äro guld, silver (…) rött, blått, svart, grönt och purpur.”

Harald Fleetwood skrev också artikeln ”Heraldik” i ”Bonniers konversationslexikon” (1924). Texten tar upp tinkturerna som också visas i en illustration. Denna visar: guld, silver, rött, blått, svart, grönt, purpur och hermelin. Hermelin anges som det vanligaste pälsverket.

Arvid Berghman

Den heraldiker som haft mest inflytande på svensk 1900-talsheraldik är tveklöst Arvid Berghman, som genom sina många publikationer och flitiga arbete för heraldiken försökte reda ut hur den heraldiska teorin egentligen ska tolkas i Sverige. När man läser hans skrifter kronologiskt blir det tydligt att han till en börja är osäker på sin position och uttalar sig med tvekan men senare inser vilken auktoritet han är och använder ett allt rakare språk.

Berghman vacklar i sin inställning till färgen purpur. Den är inte med i hans första artikel från 1934, däremot i hans bok från 1938 för att åter försvinna i hans två sista böcker från 1951.

Borgerliga släktvapen” (Meddelanden från Riksheraldikerämbetet 1934):
”De tinkturer, som i allmänhet kunna ifrågakomma, äro sex, nämligen fyra färger: blått, rött, svart och grönt, samt två metaller: guld och silver.” [s 30].

Heraldiskt vademecum (1938):
”Metallerna äro två, nämligen guld och silver, färgerna äro fem: rött, blått, svart, grönt och purpur och av pälsverken äro de vanligaste hermelin och gråverk.” [s 7].

Borgerlig vapenrulla (1950):
”De tinkturer, som kunna komma ifråga, äro sex, nämligen två metaller: guld och silver, samt fyra färger: rött, blått, svart och grönt. Naturfärg bör undvikas; istället väljer man den närmast liknande heraldiska tinkturen.” [s 17]

Exlibris (1951):
”För uppmålning av sköldemärken används två slags tinkturer, nämligen metallerna guld och silver … samt färgerna rött, blått, svart och grönt.” [s 120].

Heraldisk bilderbok (1951):
”För framställning av sköldemärken används följande tinkturer: metallerna guld och silver, färgerna rött, blått, svart och grönt samt pälsverken hermelin och gråverk.”

Harald Hellström

Denne finlandssvenske har genom sin bok ”Kort handledning i heraldik” (1941) haft ett betydande inflytande på svensk heraldik eftersom hans bok är väl spridd på de svenska biblioteken.

”De heraldiska färgerna eller tinkturerna [] äro 6: metallerna [] guld [] och silver [] samt färgerna [] rött [], blått [], grönt [] och svart []. Därtill kommer pälsverk som stundom förekommer som särskild färgbeteckning, nämligen hermelin [], konterhermelin [] och gråverk.” [s 50]

Purpur erkänns som en heraldisk färg men den ska inte användas i sköld eller hjälmprydnad utan endast på rangtecken.

Gunnar Scheffer

I sin ”Svensk vapenbok” (1967) tas de heraldiska färgerna upp, på ett tämligen torrt konstaterande sätt, genom formuleringen: ”Tinkturer – sammanfattande benämning på de heraldiska metallerna (guld och silver) och de heraldiska färgerna (i första hand blått, rött, svart och grönt)” [s 72].

Gunnar Scheffer är statsheraldiker och boken han skriver är en vapenbok över kommunala vapen i Sverige.

Frithiof Dahlby 

Samtida med Scheffer är Frithiof Dahlby som först skrev ”Svensk heraldisk uppslagsbok” (1964) och sedan ”Svenska adelns vapenbok” (1967), den senare tillsammans med Jan Raneke. Den förra är en komplett sammanställning av alla svenska adelsätter, systematiskt ordnade och den senare är en vapenbok över nu levande adelsätter introducerade på Riddarhuset.

”Svensk heraldisk uppslagsbok” har ett alfabetiskt lexikon. Under färger står det:
”De heraldiska färgerna är guld och silver (”metallerna”) samt rött, blått, svart, grönt och purpur (”färgerna”)”.[s 19]
I tillhörande bildsvit visas även pälsverken hermelin och stålhatt [gråverk]. Begreppen tinktur och naturfärg nämns faktiskt inte.

”Svenska adelns vapenbok” är en ren vapenbok med mycket lite teori och inget nämns om vilka tinkturer som förekommer i vapen, bara vilka metaller som ingår i rangkronorna (s. 254).

Jan Raneke 

Om Arvid Berghman var giganten under första halvan av 1900-talet var Jan Raneke titanen under den andra halvan med ett flertal betydande heraldiska verk på sin meritlista. Som initiativtagare till Skandinavisk vapenrulla har han haft ett konkret inflytande på nästan alla officiellt tillkännagivande släktvapen mellan 1960 och 2000. Liksom senare Per Andersson är hans böcker ofta en kombination av vapenböcker och en kortare teoretisk genomgång av heraldiken.

”Svenska adelns vapenbok” (1967) skrevs i samarbete med Frithiof Dahlby och presenteras under denna.

”Svensk medeltidsheraldik” (1983)
En kort förklaring kring kunskapen om de heraldiska tinkturerna på medeltiden kompletteras med en bildsvit på dessa. Bildsviten och bildtexten tar upp följande tinkturer: guld, silver, rött, blått, svart, grönt, brunt samt pälsverken hermelin, gråverk och päls.

”Nordisk heraldisk terminologi” (1987)
I denna skrift, utgiven av Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik, presenteras de heraldiska begreppen på de nordiska språken. Med tanke på utgivaren får detta anses vara en presentation av det officiella Sveriges syn på heraldiken. Därför är det intressant att se att författaren, Jan Raneke, här väljer att ta med purpur istället för brunt, en färg som återkommer i Ranekes nästa bok. Alla begrepp presenteras i tabellform och bilder så någon motivering finns inte till urvalet. Gråverk heter just så och inte stålhattar.

”Svensk adelsheraldik” (1990)
De heraldiska tinkturerna nämns endast i bild och bildtextsammanhang. De som räknas upp är: guld, silver, rött, blått, grönt, brunt och svart samt pälsverken hermelin, gråverk och päls. Om detta ska ses som Ranekes åsikter om de rätta tinkturerna eller som ett erkännande av de faktiska tinkturerna som används i svenska adliga vapen framgår inte, men det senare är den mest troliga förklaringen.

Raneke har även skrivit kortare artiklar och broschyrer där tinkturer nämns. Allra viktigaste av dessa är hans egenhändiga kompendium ”Att bruka vapen” (flera utgåvor) som är en samling av hans artiklar och avsedd att ges till dem som önskar beställa ett släktvapen. I mitt exemplar, som är tidigt 2000-tal, finns tinkturerna med på två sidor. Dels en sida (s. 5) som är en kopia ur Svenska medeltidsvapen där färgen brun finns med, dels en sida (s. 7) där Jan förklarar att man under medeltiden använde sig av tinkturerna gult, vitt samt blått, rött, svart och grönt och att bruket med tiden kom att utvecklas till en heraldisk regel.

Det är däremot lite förvånande att Jan Raneke inte tar upp tinkturer i det tre sidor långa förordet till ”Skandinavisk vapenrulla” (1963), som ha skriver tillsammans med Christer Bökwall. Trots allt går de in både på rättsskydd för vapen och enklare blasoneringsteknik.

Jan von Konow

Von Konow var åren 1975-1981 Sveriges statsheraldiker och var som sådan den främste företrädaren var den officiella heraldiken. Hans skrifter berör endast i ringa utsträckning heraldik men han är författaren till artikeln Heraldik i ”Nationalencyklopedin”.

”Färgskalan utgörs dels av metallerna guld (gult) och silver (vitt), dels de fyra färgerna rött, blått, grönt och svart. Dessutom kan ibland förekomma purpur och s.k. naturfärg … En särskild grupp bildar de heraldiska pälsverken, hermelin och gråverk.” [s 551]

von Konow anger här att heraldiken endast har fyra tinkturer, de två andra – naturfärg och purpur – ska ses som undantag. Bildsviten [s 552] visar dock ingen åtskillnad på de totalt åtta tinkturer som räknas upp, inte heller nämns något i bildtexten varför det är svårt att tolka hur tinkturerna egentligen ska få användas.

Per Andersson 

Per Andersson lät under 1980- och 90-talet publicera ett flertal heraldiska skrifter genom sitt förlag Draking. Några av dessa tas upp här.

”Heraldiska vapen i Sverige” (1989):
”Tinkturer är den samlande beteckningen på metaller (guld/gult och silver/vitt) och färger (rött, blått, svart och grönt) som används för framställning av sköldemärken.”
…
”Mer sällan förekommer också som tinkturer färgerna purpur och brunt samt naturfärg och de s.k. pälsverken hermelin och gråverk. De tre senare kan ersätta såväl färg som metall – de är amfibiska.”

1993 kom hans ”Heraldik, läran om vapenmärken” som är en lärobok i konsten att komponera ett heraldiskt vapen. Här tar han avstånd från färgen purpur, möjligen därför att han här betonar vilka tinkturer som han anser ska förekomma i nya vapen. Han skriver:
”De enda tinkturer som bör förekomma är metallerna guld och silver samt färgerna blått, rött, svart och grönt …”.
Notera ordet ”bör”, möjligen som ett erkännande åt att purpur ändå är tänkbar. Färgen återfinns nämligen när han tar upp skraffering i heraldiken (s 22f). Någon diskussion kring varför boken nämner två olika färgsystem förs inte, vilket rimligen bör förvirra en läsare. Det är lite synd för Per Andersson för i övrigt många intressanta diskussioner kring heraldisk teori.

I Anderssons ”Förslag till lag om heraldiska vapen” (Vapenbilden nr 51:2001) finns uttryckliga regler för vilka färger som ska tillåtas. ”11 § Metallerna guld och silver samt färgerna blått, rött, svart och grönt är de tinkturer som får komma till användning vid framställning av sköldemärken.” [s 14]
Intressant att notera är att Andersson i sin lag inte tillåter pälsverken förutom att naturfärg och purpur är utrensat från det önskvärda.

Casimir Sparre Lindhe 

”Variera heraldiska vapen mera” (1988) är något så ovanligt som en bok som endast handlar om hur man ska utforma ett heraldiskt vapen. De tinkturer som visas i bild är guld, silver, svart, rött, blått och grönt. [s 39] Eftersom det är Jan Raneke som skrivit förordet till boken och fackgranskat densamma är det lite förvånande att Lindhe dels avstår från färgen brunt, som Raneke alltid har med, och dessutom lämnar päls för att istället ha med stålhattar. Gråverk och stålhatt är här inte två ord för samma pälsverk utan två väsensskilda tinkturer.
Pälsverk nämns inte bland tinkturerna men presenteras senare i bild. Tre bilder visar hermelin, gråverk och stålhatt. [s 66]

1995 kom en uppföljaren ”Heraldica hodierna” som teoretiskt inte tillför mycket nytt, men bilderna är helt utbytta. Här nämns tinkturerna i text på ett tydligt sätt:
”Färgerna utgörs endast av: rött, blått, grönt, svart samt som kontrast metallerna silver och guld.”
Texten kompletteras av en bildsvit. [s 29f]. Det roliga med den här upprepningen är att Lindhe nu anför tre böcker i sin litteraturhänvisning, men alla dessa tre nämner färgen purpur. Raneke, som skrev förordet till den föregående boken, nämns inte i litteraturhänvisningen.

Clara Nevéus 

Statsheraldiker (1983-1999) och författare till ”Ny svensk vapenbok” (1982). I inledningen kring heraldiken tar hon upp de heraldiska tinkturerna.
”Tinktur är i heraldiska sammanhang den gemensamma beteckningen för metallerna guld och silver och färgerna. … Av färgerna förekommer i den klassiska heraldiken endast rött, blått, grönt och silver; därtill purpur i några tillbehör, som beteckning för furstlig rang.”

Några synpunkter på vilka färger som ska finnas rör det sig inte om här, bara ett konstaterande om hur det var förr. Däremot framkommer kritik mot naturfärg som enligt Nevéus inte borde förekomma.

Jesper Wasling 

Jesper Wasling skrev ”Heraldiken i Sverige” (2001) tillsammans med Magnus Bäckmark och presenterade där en viss nyordning kring tinkturerna. Dessa delas in i fyra klasser: metaller, färger, pälsverk och naturfärg. Metallerna är guld och silver. Färgerna är rött, blått, svart, grönt och purpur. De pälsverk som nämns är hermelin och gråverk. Naturfärg erkänns som existerande men författarna avråder bestämt för dess användning i nya vapen. [s 14]

Tidigare har han i artikeln ”Heraldikens tinkturer” på SHF:s hemsida (1998) presenterat de metaller och färger som anses korrekta i svensk heraldik. Tinkturerna presenteras i en bildsvit som visar metallerna guld och silver, färgerna rött, blått, grönt, svart och purpur samt pälsverken hermelin och gråverk. Kontrahermelin och gråverk i rött&vitt nämns också i texten. Han skriver också:
”Ibland har också orange och naturfärg (oftast brunt) används, men det rekommenderas inte av dagens heraldiker.”
Artikeln är influerad av en artikel skriven 1997 av François Velde.

På sin hemsida – ”Makarna Wasling ” , tidigare ”Then Gyldene wasen” (2004, http://www.geocities.com/heraldiker) – tar Wasling upp sin tidigare ambivalens kring tinkturerna. Här förklaras rakt ut att rosa efter kanadensisk förebild är acceptabelt och med ny tryckteknik möjlig att framställa på ett tydligt sätt, men säger samtidigt att eftersom rosa är en kontroversiell färg bör för tillfället inga vapen komponeras med tinkturen rosa. Rent principiellt bör den emellertid erkännas. Metallen brons avfärdas eftersom den kommer för nära färgen orange.
Överhuvud finns här en mer djupgående artikel som Waslings förhållningssätt till de heraldiska tinkturerna som förklarar hans ståndpunkter. Orange tas upp som en färg som har diskuterats men som är svår eftersom den i praktiken blir densamma som metallen brons. Dock finns orange redan med som tinktur inom flaggväsendet.

Jesper Waslings upplägg tar främst hänsyn till digital teknik och moderna tryckmetoder som skäl varför nya färger kan införas, men lämnar problemet med målade vapen åt sidan.
Som vapenkonstnär skriver Jesper Wasling på samma hemsida, men i ett annat sammanhang, att de enda heraldiska färger han använder är rött, blått, svart, grönt och purpur samt hudfärg på människor. Denna text är från 2008 och visar på att han reviderat delar av sina tidigare åsikter.

”Heraldik för nybörjare” (2005) har ett kapitel om tinkturer som skrivits av Jesper Wasling.
”I svensk heraldik används av tradition sju tinkturer plus pälsverk. De uppdelas i två kategorier: metallerna guld/gult och silver/vitt samt färgerna rött, grönt, blått, svart och purpur. På senare år har rosa blivit en erkänd färg i Kanada och möjligen kan den en dag bli accepterad även i svensk heraldik.Den likaledes kanadensiska metallen brons anses däremot inte vara möjlig att införa eftersom brons är svårt att skilja från guld. Orange förekommer som färg på flaggor men inte i heraldiska vapen. Brunt nämns ibland som en tinktur och har skraffering men bör ses som en naturfärg.” [s 15]
De tinkturer som anges finns också med på bild med skraffering. [s 14]

Här har Wasling gjort en viss revidering av de åsikter som framförts på hemsidan, sannolikt efter inflytande av medförfattarna Martin Sunnqvist och Henric Åsklund. De oomstridda tinkturerna är metallerna guld och silver, färgerna rött, blått, grönt, svart och purpur medan rosa mer framstår som en förhoppning inför framtiden. De brittiska tinkturerna tenne, mulberry, sky blue avfärdas. Flaggfärgen orange sägs också vara olämplig som heraldisk färg. Båda dessa inlägg ska nog ses som ett svar på äldre heraldiska handböcker.

Magnus Bäckmark 

Som heraldisk konstnär har Bäckmark ställts inför direkta frågor från människor som vill ha ett vapen men som inte förstår heraldikens regler. För att kunna svara på deras frågor satte Magnus samman ett kompendium, ”Kort handledning till vapenbäraren” vars tankar också finns på hemsidan ”Gröna stubben” (http://hem.passagen.se/gronstub/)

”Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, mars 1999) säger så här om tinkturerna:
”Det finns tre typer av tinkturer, nämligen metaller (guld & silver), färger (rött, blått, svart och grönt) samt, fast mer sällsynt, pälsverk (hermelin och gråverk).” [s 3]

Samma åsikt finns på hans hemsida, ”Gröna stubben” (1998):
”En färg – rött, blått, grönt, svart – ska så långt det någonsin är möjligt inte gränsa till andra färger, utan i stället till en metall – guld, silver (eller till ett pälsverk).”

Magnus Bäckmark komponerar 2002 ett vapen med ett djur av purpur och färgen nämns i ”Heraldiken i Sverige” (2001) så någon gång mellan dessa år har han bytt åsikt om tinkturen purpur. Kanske efter påverkan från medförfattaren Jesper Wasling. Här står:
”Färger och vissa mönster kallas tinkturer. Det finns tre tinkturslag (eller fyra, om man räknar naturfärg): Färger: Rött, Blått, Svart, Grönt & Purpur; Pälsverk: Hermelin, Gråverk; (Naturfärg);  Metaller: Guld & Silver. ”[s 14]
Färgen purpur kommenteras inte, men däremot sägs att naturfärg inte bör förekomma längre, även om den finns i äldre vapen.

Martin Sunnqvist 

Martin Sunnqvist tar i ”Släktvapenrätt” (2001) upp de heraldiska tinkturerna som förekommer. Nämner då guld och silver samt rött, blått, grönt, svart och purpur. Dessutom sägs att ”undantagsvis förekommer också naturfärg.” [s 19] Eftersom naturfärg är vanligare än purpur som heraldisk färg tolkar jag detta som att Sunnqvist helst såg att naturfärg inte bör förekomma och att den inledande uppräkningen inte är en beskrivning av verkligheten utan mer en beskrivning av en önskad verklighet.

Davor Zovko 

I sin uppsats ”Heraldik” (2004) nämns heraldikens tinkturer. ”Huvudfärger är röd, blå, grön, purpur och svart. Metaller är guld och silver.” [s 31]

Davor Zovko upprepar samma tes på sin hemsida (www.zovko.se), och har även samma ordföljd så texten (Huvudfärger är röd, blå, grön, purpur och svart. Metaller är guld och silver) är kopierad från uppsatsen.

I samtal med Davor har han utvecklat det inte sagda om tinkturerna, nämligen vilka färger som inte är huvudfärger. Han avser då naturfärg, och menar att denna måste erkännas som en färg men att den idag ska undvikas i nya vapen. Undantag är hudfärg på människor och några andra exempel då det kan vara befogat med naturfärg.