När Geoffrey Plantagenet, greven av Anjou, 1127 tog emot en heraldiskt målad sköld från sin svärfar, Henry I av England skapade han grunden för yrket härold. Snart skulle alla Europas hov följa exemplet och antaga ett heraldiskt vapen.

Redan korstågen hade visat att det fanns ett behov för fälttecken i strid. Riddare och soldater kom från hela Europa och det orsakade ett språkproblem som tidigare inte var känt.
För att kunna få en effektiv slagordning var korstågstrupperna tvungna att organisera sig på ett fungerande sätt. Inför det tredje korståget 1188 gjordes därför en indelning. Innan avresan bestämde korstågsledarna, kung Filip II av Frankrike, Henrik II av England och greve Filip av Flandern sig för att de tre rikena skulle föra kors i var sin färg. Fransmännen skulle bära ett rött kors, engelsmännen ett vitt och flamländarna ett grönt. Expeditionens deltagare kunde på detta sätt lätt finna sin härskare och sin språkgrupp.
Men redan efter det första korståget berättar krönikan Gesta Francorum att korstågsledarna med Bohemond av Taranto i spetsen hade fört personliga fanor.

Även om bruket av heraldiska kännetecken uppkom under 1100-talet och blev vanligt under 1200-talet betyder det inte att regelsystemet kom lika snabbt. Det var först under 1300-talet det fanns ett välutvecklat system för hur de heraldiska vapnen skulle utformas.

1 Trubadurer och härolder

Mot slutet av 1000-talet framträdde i södra Frankrike trubadurerna, en ny grupp av underhållare med en helt ny repertoar,. De skrev sina egna sånger och förväntades vara väl bevandrade i den höviska språket. Ursprunget är osäkert men den förste kände trubaduren var Guilhem de Petieu, hertig av Akvitanien och greve av Poitiers. Skillnaden i börd mellan trubadurerna är påtaglig i olika regioner. I södra Frankrike, där kulturen uppstod, kom de från samhällets alla skikt, medan de i norr oftast var från lägre klasser. Trubadurerna var i huvudsak underhållare för aristokratin och kom i en tid då adeln utvecklade en syn på sig själva som ett utvalt stånd. Med den ökade uppskattningen följde en högre status bland dessa grupper. Trubadurlivet kom därför att bli ett sätt för fattiga att klättra uppför den sociala stegen. Var lyckan med dem kunde de till och med adlas.

På 1200-talet hade trubadurskapet spritt sig till norra Europa och delvis sammanvävts med den gamla underhållningstraditionen. I denna kultursfär uppstod hjältediktningen, chansons de geste, under inflytande av det franska hovet.

Under 1200-talet kallades härolder, eller snarare Kings of Heralds, även Kings of Minstrels. Flera av de tidiga härolderna kom från trubadurerna. De finns även exempel på personer som om vart annat omnämns som såväl härold som minstrel. Så sent som 1334 och 1338 får en vapenkung tillsammans med sina minstreler ersättning av det engelska hovet för sina uppträdanden. Härolden räknades fortfarande till den grupp i hovet som hade till uppgift att förgylla och underhålla. Främst var det sångare med historiska sångerna och hjälteepos på repertoaren, som kunde överföra sin kunskap om historia, och i viss mån genealogi, till det heraldiska fältet.
Deras närvaro hos kung och furstar i hovet och på krigsfältet medförde att de separerade sig från övriga sångare. De blev mer bundna vid ett och samma hov och slutade flacka från ort till ort och land till land. De blev en del av hovförvaltningen.

2 Torneringsdomare

I England var det från andra halvan av 1100-talet helt förbjudet att delta i en tornering. Den katolska kyrkan hade i sin tur lyst torneringsföreteelsen i bann 1130 och den lyftes inte förrän 1316. Det fanns ett utbrett missnöje mot torneringarna från myndighetshåll runt om i Europa. Förbjudet att tornera i England hävdes av Richard I Lejonhjärta 1194. Ett krav för fortsatt tornerande var att deltagarna höll sig till vissa regler. Varje tornering skulle godkännas av Richards I:s officianter och de medverkande var tvungna att registrera sig. En avgift inkrävdes av alla deltagare.

Härolder i torneringar nämns första gången i Chrétien de Troyes ballad, Le Chevallier de la Charlettesom skrevs mellan 1164 och 1172. I balladen nämns en härold som var kunnig i vapenkonsten. Från områden där torneringarna var en okänd företeelse nämns inga härolder.

Hyllningsdikten över William Marshal (död 1219) berättar om en historia om kärlek och hat bland hovets riddare. Två riddare talar om den allt för populäre William Marshal. De anklagar honom för att ha härolden Henri le Norrois i sin hand. Titeln Le Norrios återkommer 1276 när härolden Peter Norroy var vapenkung i Englands norra distrikt. Le Norrois verksamhet, som poemet beskriver det, ligger nära härolderna från sent 1200-talet. Dikten över William Marshal ger en bild av härolderna som stämmer väl med andra poem från samma tid. Härolderna var vanliga utropare. Deras närvaro vid torneringarna gav dem kunskap om vem som deltog, deras rang och vapen samt även hur torneringarna arrangerades.

När dusten infördes förändrade torneringarna karaktär. Dusten är känd från 1100-talet, men det dröjde till 1200-talet innan den blev den stora publikfavoriten. Dusten innebar att torneringen kunde äga rum på en bana istället för i terrängen. Inramningen gjorde det möjligt att bedöma de tävlandes prestationer. Officianterna införde striktare regler och det medförde att härolder kunde få en större betydelse för torneringarna. Det är inte förrän i Statutum Armorum från ca 1265 som härolder först nämns i dessa sammanhang. Skriften redogör för de regler som skulle gälla vid torneringen och vilka uppgifter härolderna hade.

3 Torneringarnas sociala betydelse

Torneringarna var en social händelse som drog till sig mängder av folk. Både den förnäma adeln och det vanliga folket var åskådare till skådespelet. Det var ett tillfälle för den lokale baronen att visa upp sin makt och rikedom. Torneringarna blev på så sätt ett stort spektakel där generositeten spelade en viktig roll. Allt skulle följa etiketten och genomföras enligt det rådande modet. Baronerna som ordnade dessa fester kunde räkna med att öka sin prestige. Torneringarna var utdragna och kunde pågå i över tio dagar och följde de hela tiden en bestämd plot. För publiken var denna teatraliska inramning en extra krydda.

Som utropare under torneringarna var härolderna en självklar del av skådespelet, och dessutom väl synliga för publiken. När riddarna flyttade sig från slagfältet till torneringen följde härolderna med.

4 Rätt att deltaga i torneringar

Under 1200-talet börjar riddarnas klassmedvetenhet att avgränsa klassen runt om på kontinenten. Ofrälse ryttare som tidigare hade deltagit i torneringarna uteslöts. För att få deltaga i en tornering var det tvång att kunna visa på att anorna intill fjärde led var adliga. Torneringarna blev stängda för alla utom en liten grupp av riddare.
I England var utvecklingen långsammare och det dröjde till slutet av 1300-talet innan den kontinentala uppfattningen hade trängt in.

Utvecklingen gav härolderna en ny uppgift. För att kunna kontrollera adelsmannens anor tvingade fram en genealogisk kontroll av dem som uppgav att de var av adligt blod.

5 Budbärare eller diplomat

Fram till 1300-talet hade härolderna främst haft till uppgift att utropa kungen eller furstens vilja till folket, eller att inbjuda till och presentera deltagarna i en tornering. Vid mitten av 1300-talet förändras bilden. Furstarna börjar då att i allt högre utsträckning anlita härolder som förmedlare av viktiga budskap. Det första tecknet är när den skotske härolden Dundee 1333 får i uppdrag att förmå sin herres fiender att komma till samtal. Upplysningarna om liknande uppdrag blir efter hand allt vanligare. Till stor del hänger det samman med hundraårs kriget. De budskap som härolderna under denna tid fick möjlighet att förmedla var av militärt slag.

Härolderna fick efterhand mycket kunskap om vad som hände i samtidens maktspel. Krönikörer som Frossiart anlitar gärna härolder som informatörer, framför allt när krönikören ska beskriva hur någon annan än hans herre uppfattade en viss situation. Som Frossiart säger ”riddare är goda berättare men är inte alltid helt sanningsenliga.”

Utvecklingen under 1300-talet gick mot en större inriktning på diplomatiska uppdrag och på 1400-talet var det vanligt att härolder, främst vapenkungarna, ingick i ambassader. Härolden hade full diplomatisk immunitet både när han befann sig på offentligtoch privat uppdrag. Deras privata resor sågs som studiebesök och förkovran. För att härolderna skulle kunna lita på sin immunitet var de tvungna att bära en form av igenkänningsmärken. När de var utskickade på mer formella uppdrag bar de tabarden. Ett otympligt klädesplagg. Vid mindre uppdrag eller när härolderna var på privata resor kunde de istället fästa en liten emaljsköld på sin klädedräkt. Genom sina resor över kontinenten kom härolderna i kontakt med hoven i Europas riken och furstendömen. På detta sätt fick de insyn i vilka relationer som rådde mellan fursten och hans befälhavare, en kunskap som kom till nytta under krigstider.

Häroldernas diplomatiska immunitet orsakade ett moraliskt bekymmer. De hade rätt att fritt och utan rädsla för eget liv besöka motståndarens läger. Syftet med detta var att befälhavarna skulle få möjlighet att överlägga och förhandla utan att deras budskapare skulle riskera sitt liv. För att härolden skulle tillåtas komma in till sin motståndare krävdes det emellertid att han höll på sin omutlighet.

6 Hovet och ordnarna

Hovet blev allt mer ceremoniellt mot slutet av medeltiden. Bland annat uppkom då de nya ordenssällskapen. De växte fram efter exempel från den engelska Strumpebandsorden som instiftades 1348. När Strumpebandsorden instiftandes knöts de engelska härolderna mer till orden än till själva hovet.
Vapenkungen Garter skapades 1415 av Henry V och fick ansvar för ceremonierna inom orden. Garter blev den första härold som var direkt anställd i ett ämbete i en statsorden. En liknande utveckling ägde rum i Frankrike, Brabant och andra europeiska hov. Framför allt blev Hertigens av Brabants Gyllene Skinnets orden stilbildare tack vare sin prakt och sina ståtliga ceremonier. Organisationerna bestod av flera ämbetsmän med kansler, skattmästare, sekreterare och härolderna med vapenkungen i spetsen.

7 Krigsdomare

De vapenrullor som härolderna upptecknade i samband med torneringar, och även förteckningar över baner, vapenbilder och badges kom till användning på stridsfältet. Härolderna kunde med hjälp av dessa se vilka motståndare som den egna hären mötte. En betydelsefull kunskap eftersom varje feodalherre själv samlade sin här. Genom att veta vilka furstar och riddare som medverkade i fiendens här kunde stridsledningen se vilka allianser han stod inför, och därmed hur starkt motståndet var. Men det var inte bara härolderna som stod till buds under heraldikens tidiga period. I slaget vid Evesham var Simon de Montfourts barberare Nicolaus den som identifierade deltagarna i slaget.

Härolderna verkade också som domare på själva slagfältet. De förde förteckning över de furstar, riddare och andra adelsmän som föll i strid. Efter drabbningen förklarade härolderna vilka som hade utmärkt sig och vilken sida som var segrare i slaget. För striden hade härolden en annan uppgift. De riddare, som så önskade, lät inför härolden nedteckna sitt testamente. Om riddaren skulle förlora dö var det häroldens uppgift att se till att den avlidnes önskan blev känd. När striden var avslutad skulle härolderna identifiera de riddare som hade blivit taga som fångar likaväl som de som hade dött. Härolden skulle också se till att den döde blev buren tillbaka till sin hembygd.

8 Vapenrätt

När det heraldiska bruket blev allmänt blev det också var mans rätt att ta sig ett eget vapen. Denna rätt är först formulerad i skrift av juristen Bartolo de Sasso Ferratoi De insigniis et Armis från omkring 1354. Vidare säger han att en person som fått sitt vapen förlänat av en suverän äger företräde till detta vapen före en som själv har antagit ett liknande vapen. Detta oavsett vem som har haft vapnet längst. De Sasso Ferratos regler grundades på en sedvanerätt som var väl kända över Europa.

Det innebar i praktiken att de heraldiska institutionerna hade tolkningsföreträde till den heraldiska rätten. Den suveräna fursten kunde förlänade vapen men de komponerades av härolderna. Endast härolderna hade tillgång till vapenrullorna och kunde därför avgöra om ett vapens komposition var unikt i förhållande till redan existerande vapen. För att vara säker på att det egna vapnet var unikt och därför inte ansågs som stöld blev det även viktigt för dem som själva antog vapen att först rådfråga härolderna.

9 Vapenförläning

Den engelska adeln var inte så homogen som den franska och förläningsrättigheterna var därmed mer decentraliserade. Fortfarande under 1400-talet låg det i högadelns rätt att förläna vapen eller briseringar. Torneringsdomarna, disour, hade tidigare under 1300-talet haft rätt att ge ett vapen till dem som önskade deltaga i torneringen men inte förde ett vapen. Härolderna hade då till uppgift att vara domaren till råds och tillse att den som erhöll ett vapen inte fick ett som var identiskt med ett redan förekommande.

På flera håll i Europa fanns redan tidigt en myndighet som ansvarade för att reglerna kring de heraldiska vapnen efterföljdes. Den mest betydande var den engelska Court of Chivalry. Den inrättades omkring 1347-48 och var underställd både the Constable och the Marshal under hela medeltiden fram till 1485. Häroldernas allmänna ansvarsområde låg under the Marshal. De rent vapenrättsliga frågorna låg dock under the Constable. Från 1485 avskaffades the Constable och endast the Marshal ansvarade i fortsättningen för domstolen Den dubbla organisation hade orsakat en viss förvirring, som slutade med att the Marshal övertog hela ansvaret för härolderna. Delvis berodde detta på att Henry VII 1485 lät avrätta hertigen av Buckingham som genom arv innehade ämbetet the Constable. Detta indrogs därefter i den form det hade haft under medeltiden. Härolderna i England var trots denna krigsorganisation anställda vid kungens eller högadelns hov och avlönades genom dessa.

I England hade de heraldiska myndigheterna rätt att tvinga en adlig ätt att byta vapen om en annan ätt ansågs ha större rätt till det. Rickard II lade sig vid flera tillfällen i dessa rättegångar och andra heraldiska ärenden. Materialet kring processerna är väl bevarat och intressant nog ger de inga hänvisningar till härolder. När detta inte görs betyder det att härolderna ännu inte vid denna tid hade ett rättsligt inflytande i England. I England har rätten till ett adelskap aldrig varit förbunden med erhållandet av ett vapen. Det var varje fri mans rätt att själv begära ett officiellt sanktionerat vapen.

När huset Tudor anträdde tronen övertog kungen av England definitivt privilegiet att förläna riddarvärdighet. Med detta gavs rikets vapenkungar ensamrätt att utdela vapenbrev efter tillstånd från kungen.
1492 erhöll Hugh Vaughan ett vapen. Han hade själv bett att få det genom att tillfråga vapenkungen Garter. Henry VII erkände senare vapnet från vapenkungen. Genom detta erkändes vapenkungarnas rätt att själva förläna vapen till dem som så önskade. Kungen behövde således inte själv godkänna varje vapenförläning. Den engelska häroldsorganisationen blev fristående från kungens direkta inflytande. Motsvarande utveckling ägde rum på kontinenten.

Skottland uppvisar ett avsteg från vapenförläningen. Det skotska parlamentet påbjuder år 1400 att varje fri landägare som utför vapentjänst ska ta sig ett vapen och föra detsamma. En fri man inte bara kan ta sig ett vapen, han ska göra det om han är sysselsatt i en sådan tjänst där det kan komma till nytta. Denna fria klass av landägare motsvarar de engelska gentlemen som kunde få ett vapen förlänat. Det är alltså frågan om en potentiell adelsklass.

10 Författande

Häroldernas författade i första hand vapenrullor. De äldsta är kända sedan 1200-talet. Vapenrullorna var av stor betydelse för en härold. Att kunna minnas alla vapen var en omöjlighet redan under 1200-talet. Det skrevs också ett flertal böcker om heraldikens juridiska problem under andra hälften av 1300-talet. Bartolo de Sasso Ferratos Insigniis et Armis var bara ett exempel på detta. Ett annat av de mer populära verken var Tractus de Armis av John de Bado Aureo (ca 1395). Båda dessa tar upp vilken status ett heraldiskt vapen har i förhållande till andra.
Senmedeltiden producerar allt fler verk av denna typ. Böckerna är skrivna av härolder eller klerker som arbetade med juridik och stod de heraldiska kunskaparna nära.

Förutom att syssla med heraldik verkade härolderna också som författare. Det skrevs sånger, krönikor och etikettsböcker av skilda slag. Jean Courtois, Härolden Sicilien, skrev före 1437 La blason des Couleurs en armes, där han lär ut färgsymboliken. Ett typiskt verk där häroldens uppgift var att förklara andras utsmyckningar och inte att själv förgylla sin omgivning.

11 Organisation av ämbetet

En regelrätt häroldsorganisation i modern form kan inte beläggas någonstans före 1400-talet, men under detta århundrade förändras situationen. I England grundades Strumpebandsordens häroldsväsende. Danmark följer efter med Elefantorden, likaså Burgund med sin Toison d’Or. I dessa riksordnar får härolderna en given plats och därmed en fastare grund för sin verksamhet. De tillhörde då snarare riksförvaltningen än hovet.

Eftersom Strumpebandsorden var den mest betydande hovinstitutionen i England kom vapenkungen Garter att anses som den mest förnäma av de tre vapenkungarna. De två andra hade ansvar för var sin del av England. Vapenkungen fick ofta sitt namn efter ordens badge som Englands Garter och Burgunds Toison d’Or. Härolderna gavs vanligen namn efter ett distrikt inom furstendömet medan persevanterna erhöll fantasinamn av skilda slag. Exempel på sådana namn är Romanen om rosen och Ihärdighet i Burgund, Falken, Bluemantle och Rouge Dragon i England.

En häroldsorganisation med statsmaktens formella beskydd uppkommer i England först 1483. Edward IV inrättade Collage of Arms för att ge härolderna en plats för sina arkiv och gemensamt arbeta med frågor som berörde heraldiken. Organisationen avvecklades två år senare av Henry VII. Trots detta bevarades både de arkiv som Collage of Arms hade samlat ihop och det system som Edward IV hade inrättat. Härolderna fortsätta att vara verksamma nära hovet även under Henry VII:s och Henry VIII:s tid.

Den franska häroldsorganisationen växte fram tidigare. 1406 begär ett flertal franska härolder av kungen ett gille för sig i Saint Antoine le petit i Paris. För detta gille skulle vapenkungen Frankrike vara högste ansvarige. I hans frånvaro var vapenkungen Motjoy ställföreträdande chef. Gillet begärde bland annat att de skulle äga rätt att godkänna en person innan denne antogs som härold eller pursivant av kungen. I de krav som finns bevarade framgår också att endast en utbildad man i 25-årsåldern kunde komma ifråga för en tjänst som pursivant. När en pursivant hade genomgått denna skolning skulle två härolder intyga hans kompetens för att han skulle kunna utses till härold.

Även i Frankrike var det marskalken som var chef över härolderna. Ansvaret är belagt först 1409 men har med all säkerhet funnits tidigare. Inom det tyskromerska riket utnämndes vapenkungen av hertigen av Brabant och Lothier. Som ansvarig för hären var det naturligt att även ansvara för de kunskapare som ingick i den. Skottlands Court of Lord Lyon tillhör en av de äldsta statliga institutionerna. Dess chef Lord Lyon är självständig vapenkung under kungen sedan sent 1300-tal.

12 Utnämning av härolder

Under medeltiden var utnämningen till härold förknippad med någon form av ceremoni. När han fick sitt ämbete genomgick han ett dop i vilket han erhöll sitt ämbetsnamn. Namnen togs från deras herrars namn, slott, stridsrop eller vapen. I samband med dopet svor den blivande härolden en ed till sin furste. Fursten döpte härolden genom att stänka vin eller vatten på huvudet. För att ceremonin inte allt för mycket skulle liknas vid ett kyrkligt dop användes en kalk i stället för det kyrkliga dopfatet.
I Edward IV:s bok över hushållets ekonomi, the Black book, nämns ”that the cup which the king doth create any kings of arms or heralds whitall is stondeth in the charges of the jewl house, and not upun the theseurere of household.” Den kalk som användes vid invigningen av härolder var således endast avsedd för detta tillfälle.
Också persevanterna gick igenom en liknande ritual. Den var dock inte lika högtidlig eftersom persivanten ansågs som en novis på väg att bli en härold snarare än som innehavare av ett häroldsämbete.

Fria härolder. Under häroldsväsendets tidiga period var det vanliga att härolderna gick från hov till hov och erbjöd sina tjänster. När systemet med vapenkungar, härolder och persivanter blev etablerat förutsatte detta att härolderna var knutna till ett hov. Men att vara härold innebar inte nödvändigtvis att vara fast knuten till ett hov och en herreman. Det fanns under hela medeltiden ett antal härolder som stod utanför detta system och fortsatte att erbjuda sina tjänster på tillfällig basis, och det var vanligt att härolderna bytte uppdragsgivare efter sin herres död. Och det var oftast förknippat med att ta ett steg uppåt.

13 Social status

De tidiga härolderna hade inte en gemensam social bakgrund även om det i huvuddrag var söner till ofrälse som slog in på häroldsbanan. 1347 avlönade hertigen av Normandie fyra franska vapenkungar. Tre av dessa bar ämbetsnamn, men den fjärde bar ett adligt. När Robert Bruce av Skottland 1318 utnämner en härold till vapenkung Lyon blir denne samtidigt dubbad till riddare. Jämförelsen med trubadurerna under 1200-talet ligger nära till hands. I den traditionen blandades riddare på nedgång med ambitiösa ofrälse.

Under 1400-talet kan en tydligare rekrytering urskiljas. De stadgar som de franska härolderna krävde vid instiftandet av sitt gille omkring 1409 var att en blivande härold skulle vara en utbildad man med ett gott rykte. Persivanten var alltså skolad. Han kunde vara från vilken klass som helst, men oftast var det söner till borgare eller andra fria män som kunde få sin studietid betald.
Också de engelska härolderna under 1400-talet har en ofrälse bakgrund. Från slutet av 1400-talet tituleras både vapenkungarna Garter och Lord Lyon Sir, vilket innebär att detta ämbete från denna tid ansågs medföra rätt till adelskap. I ett fall omfattare det även vapenkungen Clarenceux, men aldrig Norroy.

När kejsare Sigismunds invigdes som riddare av Strumpebandsorden 1415 och besökte London var vapenkungen William Burges värd. John Writh berättar att ”Burges Gartier…festyd the imperour Sigismound at his owne house at Kentishtoune”. Uppgiften är intressant på flera sätt. Först för att det visar på att vapenkungen var rik nog att kunna hålla en bankett för en kejsare, men det visar också för att han genom sitt ämbete hade en så hög status att kejsaren accepterade inbjudan.

 

14 Häroldernas ekonomi

Härolden var en avlönad tjänsteman som fick betalt i samband med utförda uppdrag, större festligheter och andra ceremonier. Tyvärr går inte att exakt avgöra hur stor betalningen var under den tidiga perioden fram till 1300-talets slut.

År 1290 betalade det kungliga hushållet under kung Edward I av England ut en penningersättning och en garderob till sina härolder. Det är då tjänstedräkten som avses. Räkenskaperna visar att härolden hade en status och betalning motsvarande hovskalden. Nästa gång det engelska hovhushållet betalar för en dräkt är 1338, och därefter 1363 och 1386. Företeelsen var säkert vanligare än vad som framgår av dokumenten eftersom varje ny vapenkung skulle ha sin egen tabard, det klädesplagg de bar vid sina uppdrag. Samme kung Edward I betalade vid juletid år 1300 en vapenkung 40 shilling för ett utrop i Northampton. Utropet innebar att kungen förbjöd torneringarna så vi kan antaga att Vapenkungen gjorde det med blandade känslor.

Häroldernas största inkomster kom från olika former av diplomatiska uppdrag. I Froissarts krönika nämns belöningar upprepade gånger i samband med att härolderna stod till tjänst med sina kunskaper i både diplomatiska och militära sammanhang. Hur stor denna betalning i snitt var är däremot inte känt. Froissart ger vissa uppgifter men dessa är inte helt tillförlitliga. Betalningen var emellertid inte dålig. Kejsare Karl V lät vid ett tillfälle belöna en fransk och en engelsk härold med en pälsfodrad rock och 1000 daler för att dessa hade överlämnat ett fejdebrev till Burgos. Dessutom fick de två en eskort på 24 bågskyttar för att deras återfärd skulle kunna tryggas.

När härolderna under 1400-talet ser sig som ett gille stadgas det att alla de härolder som närvarit vid en ceremoni samt de som har haft ett giltigt förfall, skulle dela på de gåvor som de fått från en furste. Av gåvorna fick då vapenkungarna dubbelt så mycket som härolderna som i sin tur fick dubbelt upp mot persevanten. Detta gällde även om fursten hade givit en gåva till en enskild härold.
Först när kung Edward IV mobiliserade sin engelska armé inför avresa till Normandie 1475 vet vi med säkerhet vad de engelska härolderna fick för tjänstgöringen i fält. En lönelista visar betalningen för de medverkande i fälttåget. Såväl riddare knektar härolder och kockar hade en given ersättning. Vapenkungen Garter erhöll 4 shilling per dag, vilket var samma nivå som för en baron eller baronett. Övriga vapenkungar fick 2 shilling och 4 d per dag. Riddare och vanliga härolder ersattes med 2 shilling. Persevanterna och ofrälse ryttare fick 1 shilling och 6 d per dag. Härolderna var följaktligen lika välbetalda som riddarna och bättre än vanliga ryttare. Detta sammanfaller väl med hur ofta de tilltalas och tillåts uttala sig i de senmedeltida kontinentala krönikorna.

En annan av häroldernas belöningar var att få del av de stupade riddarnas lösöre. Till lösöret räknades såväl kläder som rustning och alla personliga värdeföremål. Den medeltida ekonomin medgav inte något annat än att en man på resande fot bar med sig allt han kunde tänka sig behöva för sitt uppehälle. Det kunde därför vara frågan om stora summor som den döde riddaren hade i sin ägo. Härolderna kallades också som vittnen, när en väpnare skulle dubbas till riddare. Hans uppgift var då att anteckna den nye riddaren och förkunna att denne var en äkta riddare. Och för det fick han en mindre summa.

En annan central punkt där härolderna var befriade från de regler som gällde andra ofrälse medborgare var skatteplikten. Under 1400-talet växte på kontinenten fram en vilja hos härolderna att få ta del av samma privilegier som adeln. Härolden Sicilien skriver att härolderna var befriade från skatter, tull och avgifter. Även om adeln i England inte själva hade samma frihet som härolden Sicilien omtalar drev de engelska härolderna en linje för att öka sina privilegier på samma sätt som kontinentens härolder. Under 1500-talet fick de också gehör för sina krav. Edward VI beviljade 1549 de engelska härolderna inkomster genom årliga stipendier och betalningar per dag. De erhöll dessutom frihet från alla former av avgifter och skatter i både fred och krig eller handel. De undantogs också från kungarnas förbud mot lyx. Å andra sidan fick de inte utses till ämbeten inom förvaltningen.

Utdrag ur Jesper Waslings D-uppsats Vår medeltida härold. Där finns även samtliga noter och hänvisningar. Framlagd vid historiska institutionen i Göteborg den 13/1 1998. Uppsatsens andra och egentligt vetenskapliga del behandlar de skandinaviska härolderna och häroldsämbetets utveckling under senmedeltiden.