Svenska vasaller till greven av Halland
I Gäsene och Vedens härader norr om Borås hittar vi de tidigaste spåren efter de uradliga Sjöblads-släkterna. Och redan när de först framträder i källorna är de stormän och riddare. Men hur kom dessa släkter att nå ett sådant inflytande.
Sture-ättens genealogi och dess anknytning till Ving-ätten har länge varit föremål för historikernas intresse. Men allt som hittills är känt är att de två släkterna förde samma motiv på sina vapensköldar och att de tidigt ägde gårdar i trakten kring Södra Ving. Geografin och sköldarnas motiv har länge tagits som tecken på att de två måste vara släkt på ett eller annat sätt men det kan finnas ett annat svar.
Greve Jakob i Halland
Halland var under 1200-talet en provins som var relativt självständig under Danmarks kung. Landskapet var indelat i två lika stora områden där Ätran utgjorde gränsen. Södra Halland blev först ett hertigdöme Valdemar Sejrs oäkta sonson Erik Knutsson. Hertigens bror var den i Sverige kände östgötalagmannen Svantepolk Knutsson. När hertig Erik 1304 dog drogs hertigdömet in till den danska kronan och gavs till kung Erik Menveds bror Christoffer.
## Bild på danska kungavapnet
Norra Halland kom från 1283 att vara greve Jakobs personliga ”kungadöme” där han härskade relativt ostört. Han var sonsons son till kung Valdemar den Store av Danmark och hade tidigare förläningar på Jylland. Hans intressen riktades redan då mot Sverige och han deltog på hertig Magnus Ladulås uppror mot kung Valdemar. Han var befälhavare över den här som gav Magnus Ladulås segern i slaget vid Hova år 1275. Kanske var det redan då han insåg vilken potential norra Halland besatt.
## Bild på greve Jakobs sköld
Senare på året 1283 mördades kung Erik Klipping av Danmark och misstankarna riktades genast mot marsken Stig Hvide, greve Jakob och deras förtrogna män. Här fanns Peder Porse och Nils Hallandsfar Kyrning samt tre andra män. Vilka vapen herr Peder och herr Nils förde vet vi inte men deras ättlingar bar var sin variant av en sjöblads-sköld där sjöbladen är placerade två över en. I Halland finns också, och från samma tid, de äldsta spåren av ätten Ribbing vars gårdar ligger längs Ätran upp mot Sjuhärad.
## Bild på ätterna Porse, Kyrning och Ribbing
Längs Ätrans ridväg
Från Halland går det två gamla ridvägar in i det inre av Västergötland; en följer Ätran, den andra följer Viskan. Längs Ätran vid sjön Åsunden ligger Ulricehamn som under medeltiden kallades Bogesund (Bawasund).
Den här delen av Västergötland ligger i landskapets södra skogsregion och kallas idag för Sjuhärad. I Åsundens södra ände finns de sista medeltida stenkyrkorna, längre söderut var trakten förmodligen mycket glesbefolkad och stenhus saknas förutom rester av de borgar som byggdes på 1300-talet. Sjuhärad var med andra ord en form av ingenmansland mellan Danmark och Sverige som ingen sida kunde vinna kontroll över före 1300-talet. Däremot gick flera nödvändiga handelsleder genom området. Lagastigen som mynnar vid Jönköping går strax söder om Sjuhäradsbygden. Under krigen på 1300-talet tog Danmark periodvis över kontrollen av södra Sjuhärad utan att svenskarna gjorde mycket för att återfå kontrollen över området.
## Karta över Sjuhärad
Där Viskan och Ätran är som närmast varandra ligger Ulricehamn, en stad som tidigast förekommer i källorna 1306 men som troligen har anor från 1200-talet. Stadens läge gjorde den till en naturlig handelsplats för varor som skulle exporteras. I dessa trakter finns de enda svenska frälseätter som förde sjöblad i sina sköldar. I litteraturen är de kända som Ving-ätten, Sture och Johan Tolfssons (Tolf Peterssons ätt).
## Bild på ätterna Ving-ätten, Sture och Johan Tolfssons sköldar
Okänt ursprung
Den förste Sturen, Anund, dyker 1310 upp som en av kung Birgers män. Samma år förekommer Johan Tolfsson i ett av hertig Eriks brev. Båda förde sjöbladen men återfinns på var sida i striden mellan kung Birger och hans bröder hertigarna Erik och Valdemar. Och båda är unga väpnare i början av en lång karriär där båda slutar som riddare och riksråd.
Snart därefter, 1315, framträder ytterligare en bärare av sjöbladsskölden. Gustav Tunasson (Ving-ätten) är hans namn och han kommer att bli den mest betydande av de tre. Hans karriär för honom till riksråd och lagmanskapet över Värmland samt att han blir svärson till heliga Birgitta. Dessa tre äger alla gårdar i Gäsene och Vedens härader och bör vara släkt men de är av allt att döma inte syskon eller kusiner. I varje fall uppträder de inte i varandras brev, inte heller i samma testamenten. Det sistnämnda hade varit naturligt om de vore nära släkt så det enda vi kan tro är att de kände varandra. Dock ska nämnas att Gustav hade en bror som hette Anund och som gick bort i tjugoårsåldern, av namnet att döma var han den äldre brodern. Om deras föräldrar vet vi nästan ingenting alls.
Gustav Tunassons far var sannolikt den Tune Anundsson som nämndes som riddare och patronatskapsinnehavare på Södra Vings gamla kyrkklocka. Enligt flera forskare var den Anund som Erikskrönikan nämner som en av fyra upprorsledare för 1278-80 års folkungauppror far till riddare Tune. Tunes fru var Svantepolk Knutssons dotter Ingegärd/Ingrid. Hon var tidigare gift med Johan Filipsson, en annan av de fyra folkungaledarna från 1278. i det äktenskapet hade hon sonen Knut Jonsson (Aspenäs-ätten), senare Sveriges drots.
Johan Tolfssons far var riddaren Tolf Petersson som är känd från ett brev anno 1308. Anund Stures föräldrar är däremot helt okända. De tre sjöbladsbärarna har sinsemellan för spridda bakgrunder för att kunna förklara sjöbladsmotivet vilket leder oss tillbaka till 1200-talet senare hälft. För även om Svantepolk Knutsson för sjöblad i sitt vapen i egenskap av ättlig till det danska kungahuset förklarar det inte övriga sjöbladsätter. Såväl Anund som Johan skulle i så fall vara bröder till Gustav vilket redan uteslutits.
Ulricehamn – Danmarks nordligaste stad
Jag har tidigare varit inne på Ätran som handelsled och det är här som jag tror svaret finns; närmare bestämt i greve Jakobs uppstramning av handelsplatserna i Halland. Efter mordet på kung Erik förskansade sig greve Jakob i sitt nya grevskap och fick stöd från Norge. Vid denna tid var relationerna mellan Danmark och Norge spända och de två regenterna var militärt jämnstarka. Norge hade dessutom anspråk på den danska tronen.
Greve Jakob hade stora intressen i Halland och längs de två åar som genomkorsade landskapet. Därför byggde han upp nya borgar till skydd för handelsplatserna vid åmynningarna i Varberg (Ätran) och Falkenberg (Viskan). Greve Jakobs intresse för handel kan också vara förklaringen till Ulricehamns uppkomst som stad. Troligen fanns här i närheten någon form av handelsplats sedan lång tid tillbaka eftersom Ätranstigen här korsades av landvägen till Junabäck (Jönköping). Viskans källsjö Tolken ligger dessutom bara några kilometer bort.
Alldeles norr om staden ligger Timmele, en av Västergötlands viktigaste tingsplatser under tidig medeltid. Det är sannolikt att handelsplatsen vid den här tiden utvecklades till en fast marknadsplats och att den kunde göra det tack vare att greve Jakob och hans vasaller garanterade lag och ordning. Tyvärr förstördes stadsarkivet på 1500-talet vid något av de krigståg som drog genom staden så bevis saknas helt.
Sjöbladen visar vasallerna
Kan det vara så att de män som förde sjöblad i vapnet var grevens ”vasaller” och beskyddare av hans norra intressesfär? Grevens vapen har ju sjöblad och flera av hans nära män i Halland för sjöbladsvapen. Visst vore det naturligt att också de män som satt i regionens norra kant också förde ett tecken som visade på samhörighet med Efter nederlaget i upproret några år tidigare kan en ny allians dessutom ha behövts för att säkra den makt de trots allt besatte. Södra Vings kyrka vid Viskans källa är storslagen och en värdig representant för en stormannafamilj av yppersta klass.
## Bild från Södra Ving
Från både Tyskland och Danmark är det känt att herrarna lät sina vasaller föra en enklare variant av sitt vapen. Bruket fanns till och med inom det danska kungahuset såsom framgår av grevens vapen. Samma sedvänja finns belagd i Sverige under 1400-talet, bland annat då just Sture-ättens betrodda män tar varianter av Sturarnas vapen.
Nordens första blasonering
Noterbart är att den heraldiska termen sjöblad första gången nämns 1306 i ett norskt brev som just beskriver greve Jakobs sigill. Det är samtidigt den första nordiska vapenblasoneringen och visar på att samtiden inte förväntades veta vad en sköld faktiskt visade samtidigt som den antyder att det finns kunskapare som kände till blasoneringskonsten.
Brevets lydelse är. ”Sub majori sigillo dicti domini comitis cujus sigilli super scripcio hoc est, qvod in superiore parte est qvidam Leopardus qvasi gradiens positus ex transverso et desubtus Leopardum est campus continens sparsos flores qvi dicuntur Söblad”
”Under sagde greves större sigill, vars beskrivning detta är, att i övre delen är en leopard, ställd liksom gående från sidan, och under leoparden är ett fält, innehållande strödda blommor, som kallas sjöblad”
– ur Diplomatarium Suecanum nr 1498; Hans Gillingstam, Lejon och leoparder HT 1962:6 s 248)