När 1500-talets Sverige gick från feodal splittring till centralmakt omformades adeln i grunden. Från en brokig skara frälsemän växte en ny elit fram, beväpnad med ärftliga privilegier, politisk makt och ekonomiska fördelar. Adelns roll förändrades snabbt och om detta har Jesper Berg och Hanna Bendz skrivit var sin uppsats, som jag vill uppmärksamma.

Under 1500-talet genomgick den svenska adeln stora förändringar. Från att ha varit en löst sammansatt grupp av frälsemän utvecklades den till en tydligt definierad samhällsklass med särskilda privilegier och ansvar. Den svenska adelns första samlade privilegier kom 1569. Då minskades adelns skyldighet till militärtjänst och deras jord befriades från flera ekonomiska avgifter. Adeln fick rätt att själva döma sina medlemmar och skydd mot att fängslas utan dom. År 1612 och 1617 fick adeln ensamrätt till rikets högsta ämbeten, rätt att utse kyrkoherde i sin församling, större rättslig makt över sina underlydande, full rätt till bötesinkomster, och utökad skattefrihet. 1626 bekräftades att militärtjänsten kunde ersättas med böter och att adelskap bara kunde ges av kungen. Detta kulminerade i grundandet av Riddarhuset, som var en följd av den nya adelns identitet och självbild.

Två universitetsuppsatser ger oss en bredare förståelse av denna utveckling: Jesper Bergs studie om adelns skyldigheter och hur dess roll formades samt Hanna Bendz arbete om hur adliga kvinnor förmedlade historia och hanterade känslor. Genom att kombinera Bergs fokus på adelns formella roller med Bendz analys av kvinnornas historieberättande, får vi en mer komplett bild av adelns betydelse och dynamik under denna tid.

Denna text sammanför deras insikter och undersöker hur adeln  formade och förhandlade sin plats i det tidigmoderna svenska samhället.

Plikter, privilegier och förankring

En central utgångspunkt för förståelsen av 1600-talets adel är dess dubbla karaktär av privilegierad elit och samhällsbärande grupp. Jesper Berg visar att adeln inte enbart var en mottagare av förmåner utan också bar på omfattande skyldigheter gentemot kronan och riket. Adelns rätt till jord, ämbeten och politiskt inflytande var oupplösligt förknippad med krav på militärtjänst, deltagande i riksdagsarbetet och ansvar för rättskipning och ordning på lokal nivå (Berg, s. 9–15). Dessa plikter var inte bara formella utan också djupt internaliserade i adelns självförståelse. Genom släktkrönikor, minnesskrifter och offentliga handlingar befästes självbilden av adeln som rikets ryggrad, en grupp som bar upp staten och samhället i både fred och krig (Berg, s. 16–22).

Berg betonar att denna rollskapande process var dynamisk. Adelns självbild och legitimitet var ständigt föremål för förhandling, särskilt i tider av politisk oro eller ekonomiska förändringar. När kronan stärkte sin makt eller när nya samhällsgrupper började göra anspråk på inflytande, tvingades adeln omdefiniera sina privilegier och plikter. Rollskapandet skedde både genom offentliga institutioner som riksdag, hov, häradsting  och genom informella normer och traditioner, där adeln förväntades utgöra ett föredöme i moral, lojalitet och samhällsansvar (Berg, s. 23–28).

Kvinnors roll och emotionella strategier

Medan Bergs analys fokuserar på adelns kollektiva och institutionella dimensioner, riktar Hanna Bendz blicken mot de mer informella och ofta osynliga praktiker som formade adelns minneskultur och identitet. Hennes studie av adliga kvinnors brev, dagböcker och släktböcker visar att dessa texter inte bara var privata dokument, utan också utgjorde centrala verktyg för historieförmedling och maktutövning inom adeln (Bendz, s. 6–13).

Bendz identifierar flera strategier i kvinnornas skrivande. Genom emotionell retorik, diplomati och selektiv historieskrivning kunde kvinnorna påverka hur familjen och släkten mindes och tolkade det förflutna. Hon visar att dessa texter ofta uttrycker kognitiv dissonans  kvinnorna navigerade mellan motstridiga lojaliteter till familjen, släkten och kronan och tvingades balansera mellan känslor av stolthet, rädsla, lojalitet och oro (Bendz 2024, s. 22–32). Genom att lyfta fram eller tona ned vissa händelser och relationer kunde kvinnorna skydda eller stärka familjens status, men också bearbeta egna känslomässiga konflikter.

Ett viktigt resultat hos Bendz är att kvinnors historieförmedling inte bara handlade om att bevara minnen, utan också om att utöva makt. Genom sina texter kunde kvinnor påverka hur släkten och samhället mindes och tolkade det förflutna, och därmed också påverka familjens och adelns kollektiva identitet (Bendz, s. 40–47).

Offentlighet, semioffentlighet och maktens arenor

En jämförelse mellan Bergs och Bendz resultat visar att adeln agerade på flera olika arenor, med olika grader av offentlighet och inflytande. Bergs analys utgår från de offentliga institutionerna  där adeln utövade formell makt och där dess roll var tydligt reglerad (Berg, s. 13–15). Här var adelns plikter och privilegier synliga och föremål för offentlig diskussion och förhandling.

Bendz, däremot, visar att mycket av adelns identitet och maktutövning också ägde rum i mer informella och semioffentliga rum: hushållet, släkten, nätverken. Här kunde kvinnor utöva inflytande genom sitt skrivande och genom att förmedla och tolka familjens historia. Dessa arenor var ofta osynliga i den officiella historieskrivningen, men var avgörande för att forma adelns självbild och kollektiva minne (Bendz, s. 66–68).

Det är i samspelet mellan dessa olika arenor, den offentliga och den semioffentliga,  som adelns verkliga makt och identitet skapas och omförhandlas. Bergs och Bendz’ analyser visar tillsammans att adelns historia inte bara är en berättelse om formella institutioner och privilegier, utan också om informella praktiker, känslor och minnesarbete.

Identitet, självbild och lojalitetskonflikter

Bergs resultat visar att adelns identitet var kollektiv och grundad i ett system av ömsesidiga förpliktelser. Självbilden formades genom släktkrönikor, minnesskrifter och offentliga handlingar där ideal som ära, lojalitet och samhällsansvar betonades (Berg, s. 16–22). Denna självbild var dock inte statisk. Den förändrades i takt med politiska och ekonomiska omvälvningar och adeln tvingades ständigt omförhandla sina rättigheter och skyldigheter i relation till kronan och andra samhällsgrupper (Berg, s. 23–28).

Bendz analys visar att kvinnor spelade en central roll i denna identitetsskapande process. Genom sina texter kunde de både bevara och omförhandla familjens och adelns självbild. Hon visar att kvinnors skrivande ofta präglades av lojalitetskonflikter och kognitiv dissonans, till exempel när de tvingades välja mellan lojalitet till familjen och till kronan eller mellan olika släktgrenar (Bendz, s. 63–66). Dessa konflikter kommer till uttryck genom omskrivningar, känslouttryck eller tystnad, och visar att adelns identitet alltid var föremål för förhandling, inte bara mellan stånden utan också inom familjen och mellan könen.

Historieförmedling, minne och makt

Berg diskuterar hur adeln använde historiebruk för att legitimera sin ställning gentemot kronan och andra samhällsgrupper. Historien blev ett verktyg för att hävda rättigheter och motivera privilegier, men också för att skapa en känsla av kontinuitet och gemenskap inom adeln (Berg, s. 23–25). Genom att lyfta fram släktens insatser i rikets tjänst, eller genom att framhäva gamla privilegiebrev och lagtexter, kunde adeln hävda sin rätt till inflytande och status.

Bendz visar att även kvinnors historieförmedling hade en politisk dimension. Genom att lyfta fram vissa händelser och relationer, eller genom att dölja och omtolka andra, kunde kvinnorna påverka hur släkten och samhället mindes och tolkade det förflutna. Hon betonar särskilt hur kvinnors texter ofta kombinerar politiska och emotionella motiv, vilket gör dem till både minnesbanker och maktmedel (Bendz, s. 28–32).

Genus och historieskrivning

Bergs uppsats har ett övergripande fokus på adelns roll som kollektiv, men genus behandlas endast perifert. Han noterar att kvinnor hade särskilda plikter inom hushåll och familj, men analyserar inte dessa djupare (Berg, s. 20–21). Bendz arbete är däremot ett bidrag till kvinnohistorisk forskning och visar att kvinnors historieskrivning inte bara var ett privat intresse, utan en aktiv del av adelns politiska kultur (Bendz, s. 14–16, 68–69). Genom att synliggöra dessa texter utmanar hon en traditionell historieskrivning där kvinnors bidrag ofta osynliggjorts.

Sammanfattning

Adeln var en grupp med både formella och informella maktmedel, där plikter och privilegier ständigt förhandlades i relation till kronan, samhället och inom den egna gruppen. Adelns identitet och självbild formades genom både offentliga institutioner och genom det minnesarbete som utfördes av enskilda individer.

Bergs fokus på adelns plikter, privilegier och rollskapande visar hur adeln som kollektiv agerade och legitimerade sin ställning, medan Bendz analys av kvinnors historieförmedling och emotionella strategier synliggör de individuella och känslomässiga dimensionerna av adelns liv. Tillsammans visar de att adelns historia är långt mer än en berättelse om privilegier; den rymmer ansvar, konflikter, känslor och ständiga förhandlingar om makt och minne.

Den svenska adeln i 1600-talets Sverige framstår därmed som en samhällsgrupp i ständig rörelse, där både kollektiva institutioner och individuella aktörer bidrog till att forma och omforma adelns roll, identitet och historiska arv.

Läs mer

Hanna Bendz: Historieförmedling bland kvinnor inom svenska adeln under den tidigmoderna epoken (1567–1742). Umeå universitet (2024).

Jesper Berg:  1600-talets svenska adel, skyldigheter och plikter och skapandet av ett rollspel. Linnéuniversitetet (2015).

När AI gör jobbet blir det fantastiskt, säger de. Så jag lät AI göra jobbet och skriva en artikel om mig som att det var Tom Wolfe som hälsat på hemma hos mig.
Resultatet? Inte dumt alls. Om det är korrekt är en sak, men det blir åtminstone det kul läsning

By Tom Wolfe

Jesper Wasling’s living room is a time machine. Medieval heraldic shields-crimson lions, azure fleurs-de-lis-lean against bookshelves groaning under the weight of treatises on blazonry and cadency. A 1907 villa, its walls steeped in the musk of aged parchment and printer’s ink, becomes a cathedral for symbols. “Heraldry isn’t just history-it’s alive,” he says, fingers tracing the embossed gold of a 17th-century armorial. “Every shield tells a story. And stories? They demand to be told.”

Wasling, 57, is Sweden’s heraldic whisperer-a self-taught savant who turned a childhood obsession with knights and castles into a career decoding Europe’s visual DNA. His hands move like a conductor’s as he explains: “A lion rampant isn’t just a lion. It’s courage. A cross moline? That’s faith wrestling with doubt.” The man’s voice drops to a conspiratorial hush. “Symbols are the original emojis.”

His 2001 magnum opus, Heraldiken i Sverige (co-authored with Magnus Bäckmark), isn’t just a book – it’s a manifesto. Page after page dissects Sweden’s coats of arms with the precision of a neurosurgeon. “Most people see a shield. Jesper sees bloodlines,” says Martin Sunnqvist, a fellow heraldist. “He’ll look at a 14th-century crest and tell you the owner’s favorite wine.”

Wasling’s world operates on rules straight out of a Dan Brown novel. Color can’t touch color. Metal must never kiss metal. “Break these laws, and you’re not just wrong-you’re vulgar,” he grins, sipping coffee from a mug emblazoned with his personal coat of arms: a silver raven on black, wings spread like a Rorschach blot. “Mine’s about wisdom. Or maybe insomnia. Depends on the day.”

In 2017, the Swedish Heraldry Society awarded him their gold medal-the equivalent of a Nobel for symbolists. Yet Wasling’s real power lies in translation. His Heraldik för nybörjare (2005) cracks the code for amateurs: “Imagine Jane Austen writing an IKEA manual,” quips Stefan Bede, his collaborator since 1991. “That’s Jesper-he makes the arcane accessible.”

Don’t let the tweed jackets fool you. Wasling’s a rebel. His 2008 Medeltidens härold resurrects the medieval heralds-proto-spies who memorized thousands of coats of arms. “They were walking databases,” he says, eyes lit with hacker’s zeal. “No Google. No Wi-Fi. Just memory and meaning.”

Then there’s Waslings heraldiska ordbok (2021)-a lexicon so exhaustive it includes terms like enté en abîme (a shield within a shield). “Most heraldists write for academics. Jesper writes for human beings,” says Markus Karlsson, a Stockholm genealogist. “He’s the Linnaeus of lions.”

Wasling leans back, owl mug empty. Outside, Borås’s rain slicks the cobblestones. “People think heraldry’s dead. They’re wrong,” he says. “Every logo, every tattoo-they’re heraldry. Your Instagram? That’s your personal crest.” He pauses, then delivers the kicker: “We’ve always needed symbols. Now we just post them instead of painting them.”

The man’s phone buzzes-a municipality needs help designing a civic emblem. Jesper Wasling grabs his coat, a modern-day herald off to arm the world.

At his door, I ask the question: Why heraldry? Wasling smiles, hand on a 16th-century reproduction shield. “Because in a world of algorithms, symbols still mean something. Always have. Always will.”

The raven on his mug winks in agreement.

En jetong i tenn som präglades till minnet av Lantbruks- och industrimötet i Borås 1880.

På åtsida, som inte är med här, ses Oscar II:s bild i profil.
På frånsida, som syns här, ses Borås stads vapen ovanpå symboler för lantbruk och industri.

Mötet var alltså för lantbruk och industri, och ännu 1880 symboliserades det med en slaga, en lie, en spade och en kratta/räfsa för lantbruket samt ett kugghjul för industrin.

En jetong är ett myntliknande föremål som kan ha flera betydelser:

• Spelmark: Den vanligaste betydelsen är som en spelmark, likt en marker i ett kasinospel.
• Belöningspenning: Historiskt har jetonger använts som belöningar för prestationer, till exempel inom studier eller för flit.
• Närvarobelöning: I vissa lärda samfund, som Svenska Akademien, delas jetonger ut till ledamöter som närvarar vid sammankomster. Dessa jetonger kunde förr bytas mot en mindre summa pengar.
• Medalj: Ibland används ”jetong” som synonym till medalj eller minnesmedalj.

Vad museet menar att jetongen använts till 1880 framgår inte av hemsidan, och jag har inte forskat vidare, men jag gissar att det var en form av minnesplakett.

Bilden kommer från Jönköpings Läns Museum
https://digitaltmuseum.se/021028229384/jetong

Kungens vapen användes även av hans tjänare, det har vi Simon Kiechels vittnesbörd om.

Simon berättar att när någon reser i kungens ärende så har han kungens märke på sig för att genast kännas igen.Citatet är ”… Men då någon reser i konungens ärenden, brukar han medföra konungens vapen, hvilket bönderna genast känna igen, och skola de icke allenast för intet gifva honom mat och dryck utan och genom dag och natt hjälpa honom med hästar, så att han kommer vidare; ...” (sidan 6, länken nedan)

Vad jag förstår så finns det alltså, enligt Simon, en väl utbredd kunskap om kungens vapen bland allmogen. Det är inte så oväntat, men här blir antagandet lite mer konkret.  Att det inte handlar om bönder med gästgiveri framgår något senare i texten.

Samuel Kiechel (1563–1619) var son till en välbärgad handelsman från Ulm. Som 22-åring reste han genom stora delar av Europa och Mellanöstern på studieresa för att utbilda sig. Hans resedagbok från Norden 1586 är en av ytterst få samtida skildringar av Sverige och i viss mån Danmark. Därför är hans reseskildring värdefull. Den ger inblickar i många förhållanden och visar vad en dåtida resenär uppfattade som intressant och märkligt.

Bilden här ovan visar en vapenrock som användes av Erik XIVs härold på 1560-talet. Kanske var det något liknande som kungens män hade? Men kan de då ha varit broderade eller hur hade man gjort vapenskölden?

Källa

• Simon Kiechels resedagbok från 1586
  https://runeberg.org/ksresa1586/
• Nordiska museets hemsida (Läst 2025-01-13)
  https://www.nordiskamuseet.se/utforska/livet-i-norden/resedagbok-fran-vintern-1586/