De tidigaste beläggen för att torneringar verkligen har ägt rum i Sverige finns i Erikskrönikan. Krönikan skrevs på 1320-talet i syfte att ge Magnus Eriksson en legitim bas för sin kungamakt. Författaren var sannolikt en person i Hertig Eriks hov, någon som stod Mats Kettilmundsson nära, eftersom han jämte hertig Erik framställs som krönikans hjälte.

En medeltida krönika kan inte tas för en sanningssägare. Sanningen vinklades för att passa författarens uppdragsgivare. Just de torneringar som nämns i Erikskrönikan har kanske aldrig ägt rum. Å andra sidan kanske andra torneringar saknas. Krönikan är ändå intressant för att förstå hur man under tidigt 1300-tal såg på torneringar. För hur vinklad texten än är kan den inte berätta om företeelser som inte fanns i samtiden eftersom den då skulle förlora sin politiska trovärdighet.

När krönikan upprepade gånger nämner att lekare medverkade i torneringarna på 1300-talet, men undviker att nämna dem vid de tidiga torneringarna kan vi gissa oss till att lekarna verkligen fanns som ett tydligt och viktigt inslag vid de senare torneringarna. Krönikan nämner varken bönder, präster eller borgare, och dessa kan därför ses som passiva åskådare. Men frånvaron av lekare på 1200-talet kan betyda två saker. Antingen fanns de inte, eller så är krönikören osäker. Men eftersom författaren i övrigt inte tvekar att säga saker rakt ut kan vi tro att lekarna verkligen inte fanns vid torneringarna under 1200-talet.

På samma sätt ska tabellen läsas ut om man vill se vad musiken, heraldiken, riddarslaget betydde i torneringsskådespelet. Med andra ord om de förekom eller inte, enligt författaren. Lägg märke till att Erikskrönikan inte uppger att lekare fanns före Birger Magnussons tid, men vid varje tillfälle därefter.