Ansvaret för Sveriges offentliga heraldik har statsheraldikerämbetet, en liten avdelning inom Riksantikvarieämbetet. Chefen för avdelningen har titeln Statsheraldiker. 

Det fanns inga härolder i Sverige under medeltiden. Åtminstone känner vi inte till någon, även om unionskungen i Danmark hade planer på en svensk härold. Däremot hade unionskungen sedan 1450-talet, kanske tidigare, en härold som skulle ansvara för den samlade nordiska heraldiken. De första riktigt säkra uppgifter om en svensk härold inom den svenska förvaltningen har vi först från Erik XIV:s och Johan III:s regeringstid. Dessa härolder, som var med vid kröningarna, var dock i första hand ceremoniella figurer och inget är känt om vad de egentligen gjorde. Peder Swarts första krönika från 1550-talet omnämner härolder vid Gustav Vasas kröning 1527, men i den andra ”upplagan” hade denna uppgift strukits.

Äldre vasatid

Den första person i Sverige som fick ett officiellt uppdrag att granska den svenska heraldiken var Andreas Bureus (mer känd som den svenska kartografins fader). 1604 uppmanades han att granska östgötaadelns sköldemärken. Själva uppdraget antyder att också övrig svensk adel bör ha varit föremål för granskning, men det framgår inte av samtida källor. 1611 verkade riksarkivarien Johannes Bureus som härold när han överlämnade Sveriges krigsförklaring till Danmark (Johannes var kusin till Andreas). Johannes Bureus var också den som utarbetade flera av samtidens adelsbrev.

Stormaktstiden

1620 utfärdades den första föreskriften om ansvaret för de heraldiska frågorna i landet. En kansliordning gav uppdraget att ”ställa och under händer haufa … alle Swenske städers och eenskilte perssoners privilegia, sköldh och Wapenbref”.
Sekreteraren Jonas Bureus var den som gavs uppdraget. Drottning Kristinas kansliordning från 1651 meddelade att sekreteraren Nils Tungel skulle ansvara för privilegie- och adelsbrevsärenden. Tungel verkade också som storsigillbevarare. Han skulle hos sig ha ”det större och mindre Sectretet i sin förwahring, och sielf låta försegla de bref, som af Kongl. Maij:t underschrefne blifwa”. Nils Tungel blev av privata och pikanta skäl avskedad 1661.

Kansliordningen 1661 gav uppdraget att sköta privilegie- och adelsbrevsärendena till den första sekreteraren av staten. Den andra sekreteraren i staten skulle sköta motsvarande ärenden för dem som var i Kongl. M:tz tijänst uthrikijes. Till sin hjälp hade sekreterarna vapenmålare, bland annat Elias Brenner, men hur självständiga dessa var är inte känt. Troligen verkade åtminstone Brenner som heraldisk rådgivare.

Frihetstiden

Hovjunker Conrad Transchiöld fick 1734 i uppdrag att utarbeta nya heraldiska vapen för adeln. För besväret fick han titeln Riksheraldiker, den förste i Sverige. Transchiöld var riksheraldiker när förbjudet om adelig sköld och hielm fastställdes. Den man som före Transchiöld hade ansvarat för heraldiken var assessorn i antikvitetsarkivet, Carl Johan von Schantz. I förarbetet till 1813 års instruktion nämns att Carl Hårleman skulle ha varit Transchiölds företrädare (om Hårleman fällde statssekreteraren Schering Rosenhane yttrandet att ”ingen var mindre bevandrad i vapenkonsten än han”).

Daniel Tilas tillträdde riksheraldikerämbetet 1767 och var kvar där till sin död 1772. Därefter utses rikshistoriografen Anders Schönberg till ny Riksheraldiker. Schönberg stannade länge på sin post och lämnade den först 1809. Anders Schönberg var riksheraldiker när den första instruktionen utarbetades 1774.

Nya tiden

Den första riksheraldikern efter statskuppen 1809 var Jonas Carl Linnerhielm, känd som reseskildrare och landskapstecknare. Från Linnerhielms tid gavs Riksheraldikern heder och värdigheten av titeln kansliråd. Och under hans tid antogs den instruktion som gällde fram till 1953. Hans efterträdare från 1829 var Niklas Joakim af Wetterstedt. 1855 kom August Vilhelm Stiernstedt, och han stannade fram till 1880.
1880 utsågs Carl Arvid Klingspor till ny Riksheraldiker. Han kan nog anses som den förste moderna heraldikern och den som fick lite ordning på den svenska offentliga heraldiken. 1884-85 fastställdes de svenska landskapsvapnen och 1885 lät han driva igenom ett inget vapen skulle få anbringas på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan riksheraldikerns hörande.
Klingspor efterträddes av Adam Lewenhaupt. Under hans tid fastställdes lagen om Sveriges flagga (1906) och Sveriges riksvapen (1908). Lewenhaupt är också den första heraldiske forskaren i Sverige som underkänner lagen från 1762 som en lag riktad mot ofrälse vapen. I stället uppmuntrade han den ofrälse heraldiken.
Lewenhaupts sekreterare, Harald Fleetwood, övertog ämbetet 1931. Förutom att vara en framstående heraldiker hade han den goda egenskapen att sprida den heraldiska kunskapen genom att ge ut en mängd skrifter och uppsatser i ämnet. Bland annat införde han utgivandet av ”Meddelanden från Riksheraldikerämbetet”, en årlig publikation under 30- och 40-talet.
Riksheraldikerämbetet upphörde den 1 juli 1953. Ämbetets chef, som var direkt underställd kom att bli underställd riksarkivet. Lite lustigt är det att Riksheraldikern fram till 1953 som självständig under Kungl. Maj:t hade en högre rang än riksarkivarien.

Ämbetsmän sedan 1734

Riksheraldiker 1734 – 1809

1734 – 1765† Transchiöld, Conrad Ludvig (adelsman)
1768 – 1772† Tilas, Daniel (friherre)
1773 – 1809 Schönberg, Anders (adelsman)

Riksheraldiker 1809 – 1953

1809 – 1829† Linnerhielm, Jonas Carl (adelsman)
1829 – 1855† af Wetterstedt, Niklas Joakim (adelsman)
1855 – 1880† Stiernstedt, August Wilhelm (friherre)
1880 – 1903† Klingspor, Carl Arvid (adelsman)
1903 – 1931 Lewenhaupt, Adam Ludvig Carl (greve)
1931 -1953 Fleetwood, Harald Gustaf (friherre)

Statsheraldiker 1953 –

1953 – 1955 Scheffer, Carl Gunnar Ulrik, tf. (adelsman)
1955 – 1973 Scheffer, Carl Gunnar Ulrik
1973 – 1983 Konow, Jan von (adelsman)
1983 – 1999 Clara Nevéus (borgerlig släkt)
1999 – Henrik Klackenberg (borgerlig släkt)

Litteratur

• Uno Lindgren, Riksheraldikerämbetet (Vapenbilden nr 16 1984, s 163 – 165)
• Sten Lewenhaupt, Svenska högre ämbetsmän från 1634 (1964)