Heraldiken sätts ofta i samband med frälse och riddare. Ju längre tillbaka i historien desto tydligare sägs sambandet vara. Men intrycket är en chimär.
Det finns många borgerliga vapen från 1300-talet och det finns framför allt flera vapen från tiden före frälsets införande. Visserligen tycks vapen under 1200-talet endast ha förts av stormän, de som efter 1280 benämndes frälse, men begreppen är inte synonymer, och de (oftast) tyska handelsmän som förde vapen under medeltiden var definitivt varken stormän eller frälse, även om den ibland kunde vara nog så mäktiga.
Heraldiken och traditionen att föra vapen var mer ett tecken på ekonomisk och politisk makt än ett militärt frälsetecken. Den danska heraldiska forskaren Ingrid Nielsen har till exempel påvisat att antalet borgerliga sigill i Ribe med heraldiska motiv var betydligt vanligare under 1200-talet än under 1300-talet. Och det är först under 1300-talets mitt som de lågfrälse vapnen börjar framträda i källorna.
Lejon från Erikska ätten
Medeltiden var ett samhälle där personliga band betydde allt, medan merit var av underordnad betydelse. De som hade kontakter med överheten var därför mer än villiga att visa det mot andra, och de gavs också dessa rättigheter av deras herrar. Därför ser vi ännu idag hur många medeltida grevar på kontinenten för vapen som påminner om den tyske kejsarens örn eller den franske kungens liljor. Samma sak skedde också i Sverige där flera stormän under 1200-talet tog upp den erikska ättens lejon. Bland de mest kända är Folkunga-ätten, Ulvåsa-ätten
Liljor som ämbetstecken
Lägg också märke till att två av de tre ätter som för liljor gjorde anspråk på jarlaarv eller marskämbetet, alltså den högsta militära befattningen i Sverige. Birger Brosa, som var jarl och folkunge, förde också han en liljestav.
Influenser från Thüringen
Jan Raneke har visat att den tidiga svenska heraldiken visar tydliga influenser från Thüringen i Tyskland. Tyvärr saknar jag material från det området, men för att underlätta en jämförelse har jag tagit fram blasoneringarna för de tidiga svenska stormannavapnen. Ätterna presenteras regionvis för att ge en bild, om än suddig, av var i landet de svenska stormännen hade sin hemvist. Tendensen är att huvuddelen har sin koncentration till östra Sverige söder om Mälaren (Sökte jag Sveriges vagga skulle jag nog av detta material att döma leta i Östergötland. Inte i Uppland eller Västergötland.). Sidhänvisningen går till Jan Ranekes verk Svenska medeltidsvapen, del I – III. Urvalet är tidigast kände anfader, inte när vapnet första gången är känt. Det gör att vissa ätter som är kända från 1290-tal inte är med (t.ex. Bonde), medan andra ätter vars vapen är först från 1350-tal är med. En annan undersökning som kompletterar denna kommer därför att behövas.
Dalarna och Norrland
Inga ätter är kända.
Närke
Inga ätter är kända.
Småland
Karl Gustavssons ätt
Känd från 1275. Karl Gustavsson var marsk och en av ledarna i det sista folkungaupproret 1278-80. Raneke, s 487.
Sköld: Två liljestavar (stavliljor) i Andreaskors.
Hjälm:
Lejonbalk
Känd från 1263. Vingen går i arv till Puke-ätten. Raneke, s 855.
Sköld: Kluven, ett stående lejon, och sju gånger styckat+ (Vinge / Fyrstyckad).
Hjälm:
Läma
Ätten för ursprungligen samma vapen som Mathias (Mats) Kettilmundsson och Folkunga-ättens oäkta gren. Tinkturvariant rött och silver förekommer också. Känd från 1273. Raneke, s 793, 862.
Sköld: Kvadrerad i blått och rött, i fält 2 & 3 en genomgående gul enkeltinnad ruta ( / Kvadrerad / Tre gånger styckad / Tre gånger ginstyckad).
Hjälm: Halv (överdel av) enkeltinnad ruta, övre och nedre tinnar besatta med två strutsfjädrar, de mellersta besatta av en fänika med lejon.
Magnus Gislessons ätt
Känd från 1238 och sedan från 1310. Lågfrälse under 1300-talet. Raneke, s 901.
Sköld: Bjälke
Hjälm:
Natt och Dag
Känd från 1280, då den slogs till riddare. Ursprunget är osäkert men Småland ligger nära till hands. Raneke, s 2.
Sköld: Delad i guld och blått.+
Hjälm: Sex påfågelsfjädrar mellan två fänikor.
Södermanland
Harald Gudmundssons ätt
Känd från 1240. Raneke, s 670.
Sköld: En balkvis ställd vingad lilja. (liljan ursprungligen stopvis)
Hjälm:
Sigge Gutormssons ätt
Känd före 1283 och säger redan under 1200-talet att de härstammar från Guttorm Jarl som var Erik den heliges jarl. Raneke, s 672.
Sköld: Två liljestavar snett uppskjutande från en sänkt ros
Hjälm:
Örnsparre
Känd från 1269. Det finns sju kända varianter av vapnet. Ätten har eventuellt inflyttat från Uppland. Raneke, s 859.
Sköld: Kluven, en framkommande örn, och fem gånger delad genom tandskura.
Hjälm:
Uppland
Aspenäs-ätten
Ätten är känd före 1279, och förde minst tre varianter av vapnet. Ursprunget kan också vara Södermanland. Raneke, s 414.
Sköld: I blått en lejonörn av guld. Lejonörnen kunde vara belagd med rosor.
Hjälm: Två vesselhorn vardera besatta med fem påfågelfjädrar.
Bengt Bossons ätt
Först känd genom ärkebiskopen Magnus Bosson 1277. Vapengemenskap med Malsta-ätten. Raneke, s 207.
Sköld: Kluven i dexter fält tre gånger delad.+
Hjälm: Påfågelfjäderbuske (Vippa).
Finsta-ätten
Känd före 1269. Ättens vapen varierade under 1200-talet. Varianten med en ros fördes av Heliga Birgitta. Raneke, s 370.
Sköld: I rött två nedvända vingar ( / Ett spetsat kors mellan två vingar? / En ängel hållandes en stavlilja och belagd med en sjuuddig stjärna / Två vingar sammansatta av ett band överlagd med en ros).
Hjälm: Solfjäderliknande skärm (möjligen målad med sköldbilden).
Fånö-ätten
Känd 1274 med nästan hela godsinnehavet i Uppland. Bytte vapenbild till lejonörn på 1280-talet. Raneke, s 416.
Sköld: I rött en lejonörn av guld ( / Ett patriarkalkors mellan ett hjorthorn och en avtagande måne).
Hjälm: Två fjäderbesatta vesselhorn.
Mathias Kettilmundssons ätt
Raneke, s 931
Sköld: Tre rosor i ginbalk. / Tre gånger styckad.
Hjälm: Två utvända vargjärn vartdera besatt med sex påfågelfjädrar.
Rumby-ätten
Ätten varierade tinkturerna, men inte vapenbilden. Känd från 1276. Raneke, s 231.
Sköld: I silver en schackrutat balk av silver och rött.+
Hjälm: Två delade och korslagda fänikor (i rött och silver).
N.N Vendels kyrka
Vem som förde vapnet är inte känt, men det förekommer i flera varianter. Den äldsta avbildningen dateras till 1260. Raneke, s 689.
Sköld: En sexuddig stjärna inskriven i en rundel.+
Hjälm:
Finsta-ätten
Värmland
Höldo Lagman
Höldo förde samma vapen som Karl Döves ätt. Känd 1268. Raneke, s 697.
Sköld: En vingad pilspets bjälkvis.
Hjälm:
Västmanland
Inga ätter är kända.
Västergötland
Bengt Luciasson
Sköld:
Hjälm:
Erikska ätten
Kungliga från c:a 1150 – 1250. Vapnet troligen från 1210-1220-tal och möjligen ett motvapen mot det danska kungavapnet från samma tid.
Sköld: I blått tre krönta leoparder av guld.
Hjälm:
Gustav lagman
Sköld:
Hjälm:
Knut Långes ätt
Kung Knut satt på Sveriges tron 1229-1234. Sönerna sökte nå samma position, men misslyckades 1248-50. Vapnet är från omkring 1230 för sigill från 1225 visar ingen sköld.
Sköld:
Hjälm:
Algotsönernas ätt
Sköld:
Hjälm:
Ribbing
I första generationen har en bror sätesgård i Västergötland och den andra i Halland. Tillhör sjöblads-ätterna.
Sköld:
Hjälm:
Färla I
Sköld:
Hjälm:
Näf I
Björn Näf var lärare åt Birger jarls söner Valdemar och Magnus.
Sköld:
Hjälm:
Ulvåsa-ätten
Sköld:
Hjälm:
Vingätten
Tillhör sjöblads-ätterna. Stamfadern Anund var en av ledarna i det sista folkungaupproret.
Sköld:
Hjälm:
N.N i Västergötland
Sköld:
Hjälm:
Östergötland
Ama/Hama
Sköld:
Hjälm:
Boberg
Sveriges äldsta vapen från 1219. Lars och Sigtrygg kallas ”Dominus” (riddare) redan 1219, en ynnest som få andra ges.
Sköld:
Hjälm:
Elofssönerna
Känd före 1281. Raneke, s 852
Sköld: Kluven, en utväxande lilja, och två ginbalkar.
Hjälm:
Folkungaättens lagmansgren
Ätten är känd från 1247, och härstammar sannolikt ur Folkunga-ätten genom en bror till Birger Jarl. Raneke, s 785
Sköld: I blått tre balkvis lagda strängar av silver och ett lejon av guld.
Hjälm:
Folkunga-ätten
Ätten är känd sedan 1100-talet. Folkungaätten räknar till sig ett flertal sub-ätter. Kungliga 1250 – 1363. Medlemmar av ätten för tidigt den Erikska ättens vapen. Ätten uppvisar fjorton varianter av sköldemärket mm. Raneke, s 786
Sköld: I blått tre ginsträngar av silver och överlagd med ett (krönt) lejon av guld +(/ Stavlilja av silver i rött kanske det äldsta svenska vapnet).
Hjälm: Två buffelhorn vardera besatta med sex fänikor med sköldemärket. +
Folke Jarls ätt
Folkungagren känd från 1208. Raneke, s 687
Sköld: I blått en röd åttauddig stjärna belagd med en gul drake.
Hjälm: Ett uppväxande krönt drakhuvud med hals (av guld?).
Karl Döves ätt
Kommentar: Ätten känd före 1220, då jarlen Karl Döve stupade i Baltikum. Jmf Tillbakaseende ulv.
Sköld: En bjälkvis ställd vingad pilspets (/ Tillbakaseende varg).
Hjälm:
Karl Ulfssons ätt
Känd från 1276. Jämför Karl Döves ätt.
Sköld: Ett lejon (/ Vingad pilspets).
Hjälm:
Laurens Peterssons ätt
Känd från början av 1200-talet.
Sköld: En balk ovan åtföljd av ett grekiskt kors.
Hjälm:
Sverkerska ätten
Sköld:
Hjälm:
Tillbakaseende ulv
Ätten ursprung är osäkert men känd före 1281. Stamfadern, som förde en vingad pil, ägde mark i Östergötland, men senare led tycks helt ha koncentrerat sitt jordinnehav till Uppland. Vargmotivet kan vara ett mödernevapen som nu är bortglömt. Raneke, s 329.
Sköld: I guld en tillbakaseende blå varg ( / Vingad pilspets / Tre pilspetsar / En på alla fyra stående varg).
Hjälm: Sköldemärket.
Vingad Pil
Kommentar: Stamfadern var en bror till Birger Jarl och ätten är känd från 1253. Vapnet är mycket likt Karl Döves ätt. Raneke, s. 696.
Sköld: En balkvis ställd gul vingad pil på blå botten.
Hjälm: Sköldmärket stolpvis.
Karl Döves ätt
Okänt ursprung
Birger Håkanssons ätt
Sköld:
Hjälm:
Filip N N
Sköld:
Hjälm:
Joar Joansson
Sköld:
Hjälm:
Johannes Petri
Vart stampen är upphittad är inte känt, men den dateras till 1250. Raneke s. 853.
Sköld: Kluven, tre bjälkar, och ett uppväxande hjorthorn.
Hjälm:
Johan Yliansson
[eventuellt en förfalskning]
Sköld:
Hjälm:
Knut Kristinesson
Sköld:
Hjälm:
Magnus Johansson
Sköld:
Hjälm:
Inflyttade
Brunkow
Känd i Altmark, Tyskland redan i mitten av 1200-talet. I Sverige 1279.
Sköld: I blått en bjälke av guld ( / delad sköld).
Hjälm:
Litteratur
- Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen I-III.