// Publicerad i Vapenbilden #92:2012 //

Han ansågs vara den bästa riddaren i världen, men någon egen sköld hade han inte. Inte förrän han vid femtio års ålder till slut blev sin egen herre som greve av Pembroke.

När heraldiken föddes var den avsedd som varumärke för ett hushåll. Endast hushållets herre, direktören, förfogade fritt över vapnet. Övriga män, söner såväl som andra riddare och väpnare, förde sin herres vapen. Det var först under 1200-talet som den ärftliga heraldiken uppstår och med den de föreställningar som finns idag. Men då var heraldiken redan nära hundra år gammal.

Allt som oftast läser man att heraldiken har sitt ursprung i 1100-talets korstågskultur och att det var korsriddarna som skapade vapenbruket och tog med det hem till Europa efter att ha inspirerats av österns prakt. Mer sansade skribenter konstaterar torrt att heraldiken nog ändå uppstod i trakterna av Normandie och Flandern där de äldsta beläggen finns, och dessa dateras till mitten av 1100-talet. Eftersom grevarna av Flandern var de som starkast höll på traditionerna från Karl den stores hov har många velat dra en linje dit och förlägga heraldikens födelse till 900-talet, men för det finns inga bevis.

Tvärtom visar den enda egentliga källan från 1000-talet, Bayeuxtapeten, att herremännen från Flandern och Normandie då inte alls använde sig av ättemärken. Det hade inte ens personliga märken. Bayeuxtapeten med sina 70 meter kan läsas som en serietidning där en namngiven riddare kan förekomma både två och tre gånger. Ingen gång detta händer upprepas märket på skölden, inte ens Vilhelm erövraren själv tycks ha en personlig sköld och den engelske kungen Harold anges tydligt med två skilda symboler.

Med detta i bagaget kan heraldiken inte sägas vara äldre än 1066.

Det första vapnet

1126 är det första året i den heraldiska historien för det är till detta år det äldsta vapnet härleds, greven Geoffreys av Anjou vapen. Hans svärfar Henry, hertig av Normandie och kung av England, förlänar honom vapnet är han dubbas till riddare inför bröllopet med Matilda. Det omnämnda vapnet visar sex uppresta lejon, ställda tre över två över en och finns även på Geoffreys epitafium i Le Mans. Senare kom vapnet att bäras av hans barnbarn utom äktenskapet, William Longspear. Däremot förs inte vapnet vare sig av Geoffreys söner eller sonsöner inom äktenskapet.

Redan det första vapnet avviker således från den tradition som heraldikerna anser är det som definierar heraldisk ärftlighet. Om årtalet 1126 är äkta kan inte sägas med säkerhet för den krönika som nämner dubbningen, skölden och bröllopet nedtecknades omkring 1175 och bygger således på hörsägen. I denna ursprungliga heraldiska era levde William Marshall, världens bäste riddare.

Världens bäste riddare

Eftersom den äldsta bevarade vapenboken är från 1240-talet och kyrkans män inte har mycket att säga om heraldiken denna första tid är forskningen för 1100-talets del nästan helt beroende av det arkeologiska materialet. Tyvärr berättar arkeologin mest om vad som fanns men sällan något om hur föremålen värderades eller vem som bar dem. Därför är det inte konstigt att man använder källor från sent 1200-tal eller till och mer 1300-tal för att förstå 1100-talets heraldik, något som lätt leder fel. Men det finns en källa som har förbigåtts av heraldiker, sången över William Marshall. Det är en av de ytterst få bevarade skrifter från heraldikens och riddarväsendets äldsta tid som är skriven av en riddare för riddare.

Versen är som så många andra liknande verser avsedd att läsas upp, vilket förklarar varför så få riddarhistorier har överlevt. Det är på denna vers, eller snarare på boken om denna källa, William Marshall, eller den bäste riddaren i världen av den franske historikern George Duby som denna artikel bygger på. Dubys bok bygger helt på den efterlämnade versen om William. Originaltexten finns inte översatt till svenska men finns i engelsk utgivning.

Den profana sången består av drygt 20000 versrader och handlar om Williams liv från vaggan till graven och blir på det sättet en berättelse om det ideal som rådde inom riddarståndet vid denna tid. I den romantiska bilden av riddaren är han en gudfruktig man som med sitt svärd skyddar de fattiga och svaga. Det är också så han ofta framställs i den samtida trubadurdiktningen och så som prästerskapet gärna berättar.

I historien om William Marshall ser bilden lite annorlunda ut. Borgare och bönder förekommer inte, vanliga soldater verkar vara en okänd företeelse och knappt en enda präst nämns i dessa verser. Faktiskt nämns bara två präster varav den ena är en bra man därför att han kan slåss, om än utan svärd. Sången visar en manlig värld där kvinnorna endast finns med i kulisserna. (s 44f) I stort sett är det endast riddare som nämns samt en härold.

Moderns släkt är allt

I detta samhälle ärver den äldste sonen titel, gods och makt efter sin far. Han tar därmed över ansvaret för huset, sin mor och övriga familjemedlemmar förutom de bröder som lämnat hemmet. Han har också ett visst ansvar för sina systerbarns uppfostran. Modern är speciellt viktig, för i detta samhälle är hon nästan alltid mer högättad än fadern och det är från moderns släkt som familjens egendomar och rikedom kommer. (s 10)

Moderns betydelse märks kanske tydligast i begravningsseden. I dikten säger William Marshall att han ska begrava sin äldste bror hos deras förfäder. Men det är inte faderns förfäder som avses, utan modern och bland hennes släkt får han sin sista vila. (s 75) Mycket tyder på att de emotionella banden följde ens plats i arvskedjan. (s 75) Som yngre son var ens hela uppfostran en uppgift för moderns släkt, främst då morbrodern, och det var därför naturligt att räkna denna sida som den centrala

Jord är rikedom

Makten är detsamma som kontroll över jord vilket automatiskt betyder att man har kontroll över dem som lever av denna mark, från riddarna på borgen ner till bönderna som odlar jorden. Allt detta ärver den förstfödde sonen. Övriga barn får del av arvet på så sätt att de köps ut. Deras lott är en penningsumma som ska hjälpa dem att skapa en ställning åt sig hos någon annan herre. Pengarna gör det inte möjligt för dem att skapa en position som gör dem själva till herrar för jordegendomar finns inte att köpa; den ärvs eller fås genom kunglig förläning.

Fattig är den som saknar makt, inte nödvändigtvis den som saknar pengar, och utan makt finns liten möjlighet till giftermål. Sedvänjan att ge allt till den äldste sonen betydde de facto, om än inte de jure, att det var förbjudet för de yngre sönerna att gifta sig. (s 35) Det betyder att släktens fortlevnad helt är beroende av att äldste sonen får en son som får en son. Om sonen dör barnlös tar den näst äldste sonen över, och så skedde ofta. Men de kom sällan att träda in som husbonde förrän det var för sent för dem att gifta sig och få barn vilket betydde att släkten ändå dog ut. Yngre söner var fattiga och hade små möjligheter att gifta sig. (s 146) Arvet kom då att ägas av kvarlevande döttrar och dessa döttrar var den chans en riddare hade för att bli en egen husbonde. Men det var kungen som bestämde vilka riddare som skulle få gifta sig och med vem.

Den ensamme riddaren

Få myter är så omhuldade som den om den ensamme riddaren. Det ska direkt sägas att han aldrig har funnits. Medeltiden var ett samhälle där kollektivet betydde allt. Utan det fanns man bokstavligen inte och saknade helt rättssäkerhet. Att vara ensam var detsamma som att vara utstött, något man blev om man brutit mot lagen eller den allmänna moralen. Därför var endast vettlösa, besatta och marginella figurer i samhällets utkant ensamma. (s 6)

Samhället var en kropp där alla delar hängde ihop. Gruppens ledare var dess huvud och övriga medlemmar hade sina uppgifter i hushållet. Lojaliteten band alla samman. Så var det för folket och så var det för riddare, kanske mest för de senare, de som inte var arvtagare och vars hela existens och prestige hängde på baronens välvilja. (s 96f)

Ensamma riddare sökte sig därför snabbt till varandra och kunde bilda tornersällskap eller ställa sina krigiska tjänster till förfogande, men även då var målet att snabbt tas upp i någon annans kollektiv. Tornersällskapen var därför kortlivade. Dessa följen förekom men i brist på fast egendom saknade de inflytande i samhället och var således fattiga. De ensamma riddarna var få, de allra flesta var medlemmar i ett hushåll och de stred alla under sin herres baner. Och inte bara det, de bar alla sin herres vapensköld. (s 105f)

De tre dygderna

Riddarnas liv balanserade på tre dygder: trohet, tapperhet och generositet. Dessa dygder präglar riddarens hela liv. Religionen finns där hela tiden som en naturlig del av livet, liksom vi idag har kapitalismen, men den styr inte riddarens handlingar. Den höviska kärleken finns också närvarande och genom den får riddaren möjlighet till ett bredare socialt liv, men det är endast i slottets miljö den kan få utlopp. I andra miljöer försvinner det höviska maneret.

Trohet

Husbonden är en man med stark position i samhället, en baron som förde män i krig och var en av de kungliga vasaller som bar upp riket. Män från baron och uppåt var egentligen de enda som var fria enligt vår definition av ordet. Inte ens en riddare av god börd kunde anses ha en sådan position. Att vara herre över ett hushåll innebar att man kunde samla och försörja andra män och på så sätt få ett följe. Inom detta följe var troheten mellan männen orubblig och allra störst var den gentemot husbonden.

Generositeten

Husbonden var tvungen att återgälda denna trohet och det gjorde han genom generositet. Den här generositeten är inte ny för medeltiden, den präglade hela det germanska samhället och märks tydligt i de isländska sagorna. Den är typisk för ett samhälle som saknar statliga institutioner och där varje mans position är beroende av andra mäns välvilja.
På så sätt binder ett nät av trohetseder samman en gemenskap och det ligger i denna gemenskaps natur att den är övergående allt eftersom människor växer upp, gifter sig och dör.

Tapperhet

Aldrig fega ur, aldrig fly. Det var orden som gällde för en riddare. Hans uppgift var att till varje pris skydda sin herre och sina stridsbröder. Ännu under 1100-talet och en bra bit in på 1200-talet var striderna egentligen bara uppförstorade tvekamper där striden gällde att slå motståndarens befälhavare. Övriga deltagare var ointressanta vilket gjorde att de stridande efter kampen kunde samsas utan större fiendskap. Det var också skälet till att relativt få riddare faktiskt dör i strid, vilket inte är fallet tvåhundra år senare. Läs mer om det medeltida kriget i Georges Dubys ”Söndagen vid Bouvines”.

William Marshall, earl of Pembroke

William Marshall dog 1219 och versen om hans liv är med all sannolikhet skriven på initiativ av hans son, William d.y. och med Williams trogne följeslagare John d’Erley som främsta muntliga källa. John d’Erley kom i Williams tjänst 1188 och det är först då informationen om Williams liv börjar bli detaljrik. 1189 gifter han sig med Isabelle de Clare och hans dröm går i uppfyllelse. Genom försynen har han inte bara belönats med en hustru, han har fått en av de allra förnämsta kvinnorna i riket till maka och genom henne ärver han titel, gods och ämbeten som tillfaller den som är earl of Pembroke. (s 142)

Ut i världen

William var fjärde son till John Marshall, en mindre landägare, och föddes omkring 1145. Hans far var marskalk i det kungliga hushållet och förste son till en förste son och därför hade han ärvt ämbetet av sin far. (s 64) John överlevde sin första fru och kunde på så sätt ärva henne. Han gifte sedan om sig med systern till den blivande earl of Salisbury, en man som senare skulle få betydelse för William. När han var sex år lämnade han föräldrahemmet och reste till Guillaume (William) de Tancarville som var faderns kusin och som därför skulle bli fosterfar.

Här stannar han till han når de sena tonåren och det är av Guillaume som han slås till riddare, efter slaget vid Drincourt 1164. Han är även en medlem i sin herres tornerspelstrupp. Av sången framgår att William för de Tancarville vapen vilket var självklart eftersom han ingick i släktingens hushåll. (s 76)

I Salisburys tjänst

När han lämnar Guillaume de Tancarville har han ett fribrev från fosterfadern. Detta brev visar att han inte är en utstött utan endast en ung riddare på väg till nästa tjänst. (s 84) Året är 1167 och William ska nu gå in i tjänst hos sin morbror, earl of Sailsbury. Morbrodern står kungen närmare än Guillaume de Tancarville och är betydligt högre uppsatt än fadern. En morbror hade under denna tid ett speciellt ansvar för sina systersöner, han var socialt närmare dem än deras egen far. Fadern var en man som de kanske aldrig mera återsåg i livet efter att de lämnat honom i unga år. Närheten visas genom att det i regel var systersonens uppgift att föra baronens baner i strid. (s 86)

Henry II:s lärare

Tyvärr stupar earlen av Salisbury redan i den första kampanjen och William tas samtidigt till fånga. Hans namn kommer dock till Eleanor av Aqvitiens kännedom och hon löser ut honom och sätter honom som läromästare för sin äldste son Henry. (s 86)
Eftersom hon är drottning av England och dessutom Frankrikes rikaste och mäktigaste person betyder det att William nu står den innersta makten nära och han ansvarar för den unge kronprinsens militära utbildning vilket också betyder att han blir en av dennes rådgivare. 1170 utnämner den gamle kungen arvprinsen till medregent under namnet Henry II. Därmed skulle riddarens lycka kunna vara gjord.

Men kungen, den unge Henry II, kommer 1173 i konflikt med sin far och därmed är William tvingad att stå på sin lärlings sida. Konflikten mellan far och son biläggs och den speciella trohetssyn som fanns gjorde att kungen inte lade sonens riddares svek till last. En riddare var ju tvungen att följa sin herre. Under konflikten dubbar William Henry II till riddare. Sången, eller Georges Duby, nämner inte huruvida William bar kungens eller prinsens vapen när han var i deras tjänst, men något annat är otänkbart med tanke hur man i övrigt bar vapensköld. 1216/17 upprepades äran när William dubbade den blivande kung Henry III inför dennes kröning.

Till slut sin egen herre

På grund av politiska förvecklingar och prinsens bortgång tvingas William 1177 åter ut i tornerspelsvärlden som en herrelös riddare i en ålder då han borde vara fast herre med egendom. Han slår sig ihop med den flamländske riddaren Roger de Gaugi och tillsammans bildar de det bästa tornerspelsparet som världen skådar.
På tio månader, en säsong, tar de 103 riddare till fånga och kan begära lösen för dessa. Rikedomarna gör det möjligt för kompanjonerna att hålla sig med ett stort följe riddare vilket ytterligare stärker deras lag som tar tjänst hos olika herrar vid varje tornering.

Först när han 1189 gifter sig tar han ett eget, personligt, vapen och ett vapen som skulle bäras av hans följe. Han har fram till dess fört sin fars kusins vapen, sin morbrors, möjligen kung Henry II:s och till sist sitt eget, troligen från 1189. Han har däremot aldrig fört sin fars vapen, om fadern ens hade ett vapen för han var verksam på relativt blygsam nivå under heraldikens första tid. Inget är känt om Williams bröders vapenbruk såsom egna herrar.

Sammanfattning

Trohet, tapperhet och generositet var riddarnas tre dygder. Dessa fick dem att stanna kvar hos en herre, som också var jordägare och därför kunde försörja dem. Hushållet var som en kropp och herren kroppens huvud vars vilja alla följde. Av det följde att endast herren var en juridisk person vilket i sin tur fick den heraldiska betydelsen att endast han hade en personlig vapensköld och ett baner. Hushållets riddare förde alla sin herres vapen och bar hans baner. När en riddare bytte herre bytte han samtidigt vapensköld, precis som vi idag byter visitkort med logotyp när vi byter arbete. Först på 1200-talet, ett sekel efter det att heraldiken först uppträtt i den västerländska kulturen, börjar vapen att bli ärftliga på det sätt som de ännu är.

Litteratur

• George Duby; William Marshall, eller den bäste riddaren i världen