Jag har inget emot e-brev eller kommentarer på Facebook. Jag hade gärna haft kommentarer här också, men efter överbelastningsattacken 2015 och WordPress oförmåga att täta den typen av säkerhetshål litar jag inte på kommentarer här.
Wasling_heraldry har just bytt logga på Instagram och Twitter. Jag skriver det här så det verkligen är officiellt.
Nu är det här ingen stor sak. Jag kommer att växla mellan olika versioner av mitt sköldemärke för att visa hur man kan variera heraldiken utan att byta innehåll. Det är ju det som gör den både underlägsen och fullständigt överlägsen att varumärkstänk som hörs från varumärkesexperter. Om man nu ser sitt varumärke som något som ska leva länge.
Båda dessa bilder har ritats av Davor Zovko och därefter bearbetats av mig.
Heraldisk Tidsskrift nr 115:2017 har just kommit från pressarna, och det är som vanligt en intressant läsning.
Denna gång är det fyra huvudartiklar av Sverre Daehlen, Hans Cappelen, jag själv och Martin Sunnqvist.
Sverre Daehlen gör en lärd genomgång av det norska lejonets faktiska utseende under 1900-talets första hälft.
Hans Cappelens artikel var en lärd, men något bred, förklaring till varför Odd har pilar i sitt vapen. I texten kommer han in på de bevingade pilarna som flera adelssläkter i Norden förde under 1200- och 1300-talen. Vad han inte går in på (för det var inte inom hans artikels ram) var varför dessa bevingade pilspetsar försvinner. Det får någon ta reda på någon gång.
Martin Sunnqvist gör en ordentlig genomgång av hur man kan och bör blasonera häroldsbilder när dessa blir något mer komplicerade, framför allt när man upprepar en bild som ex stolpe flera gånger i samma fält.
Jag håller med honom i varje stavelse. Svensk/Nordisk terminologi mår bäst av att inte börja med allt för många begrepp. Om en stolpe förekommer tre gånger i ett fält ritas den helt enkelt lite smalare än om det bara är en stolpe i fältet. Det finns ingen anledning att hitta på ett nytt ord.
Min artikel om tinkturer lämnar jag till andra att bedöma.
Jesper Wasling och Stefan Bede i Borås Tidning 11 mars 2017
Trivsam läsning i dagens Borås Tidning – Artikel med mig och Stefan Bede.
Som du som läsare av denna blogg vet fick jag medalj för en vecka sedan. I veckan blev det därför kontakt med Borås Tidning som idag publicerade denna artikel.
Det finns förstås inte så mycket att tillägga mer än att artikeln var trivsam läsning. I övrigt känner jag mig lite partisk.
Och detta var den sista referensen till denna medalj på mycket länge.
Nu på lördag är det årsmöte i Svenska heraldiska och jag föreläser. Så möt mig där.
Jag har fått äran att få ta emot Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj och den delas ut nu på lördag i Göteborg. Och i samband med det kommer jag att hålla ett litet kort inspirationsföredrag om heraldikens 1400-tal.
Vill du lyssna på mig, Stefan Bede och/eller Henric Åsklund så bör du titta in på Göteborgs stadsmuseum från kl. 13.00 fram till 17.00. Vi finns där.
4 mars håller jag en kort föreläsning i Göteborg om heraldikens 1400-tal, seklet då vapenskölden förvandlades från ett igenkänningsmärke till en social markör.
Vi ser gärna att det fanns en medeltida heraldik av hög kvalitet, en mellantidsheraldik av något/betydligt sämre dito och en nutida heraldik som är en återupplivning av den medeltida heraldiken.
I mitt föredrag ska jag genom några exempel visa att historien inte heller inom heraldiken är så enkel och att det stora skiftet inom den nordiska vapenkonsten sker just på medeltidens 1400-talet, i en tidsperiod som här ännu inte har en aning om vad renässansens tänkevärld innebar, än mindre framtidens barock och rokoko.
Självklart finns det inga sanningar här. Kom och lyssna så pratar vi efteråt om det jag sagt.
Öppet för alla intresserade
Föreläsningen, liksom hela årsmötet, är öppet för alla som är intresserade. Vill du dessutom äta middag med mig och mina heraldiska kollegor kan du fortfarande anmäla dig.
Idag är det visst 27 når sedan första fröet väcktes till det som kom att bli Sju härolder. Det får vi fira.
Nu bildades förstås inte föreningen förrän den 27 maj 1990, men tanken väcktes till liv denna dag av Stefan Bede. Som jag minns det var det på vägen hem till mig och vi gick över Hötorget i Borås när han kläckte ur sig det, men han minns det säkert annorlunda.
Hur som helst blev det nedtecknat och eftersom vi faktiskt fick till ett möte om att starta en förening några månader senare så kan det ju vara viktigt att veta för den som vill studera svenska heraldiska föreningars historia.
Och ännu idag, 27 år senare, finns alltså föreningen kvar vilket gör den till den näst lästa svenska föreningen idag. Och den svenska heraldiska förening som har haft längst liv eftersom både den ursprungliga Svenska Heraldiska Föreningen och ursprungliga Heraldiska Samfundet samt lokalavdelningen till SHS, Västra Sveriges Heraldiska Förening hade kortare liv (den sistnämnda får anses vara död för alla utom LP redan 1985).
Idag hålls den framför allt i liv av mig, Thomas Falk och Lennart Wasling och i viss mån några andra heraldiker i trakterna kring Borås, som Pontus Rosenqvist, Stefan Bede med flera.
4 mars är det årsmöte och då ska jag hålla ett tackföredrag eftersom jag är en av medaljörerna 2017. Men vad ska det handla om?
Min vän och kollega Stefan Bede är sedan 30 år en stor japanälskare så att han väljer att prata om Kamon/Mon är inte så konstigt.
Min lika gode vän och kollega Henric Åsklund har de senaste åren haft huvudet nerstucket i Jan Ranekes heraldiska arkiv så att hans föredrag blir något med inspiration därifrån är lika naturligt.
Men jag då?
Vad ska jag prata om? Att det inte stod något i Vapenbildens decembernummer 2016 berodde helt enkelt på att jag då inte hade en aning.
Något som känns relevant och passar för en grupp heraldiker som har samlats i Göteborg en helg i början av mars. Så långt är det klart.
Några tänkbara ämnen finns ju: härolder, tinkturer, föreningskåseri, vapennationalism, hur man skriver en heraldisk blogg och svenska flaggans historia är tänkbara ämnen. Men de finns såklart flera. Jag får helt enkelt de närmaste två veckorna åt att komma på ett bra ämne.
Oavsett vilket det blir hoppas jag att vi ses på årsmötet den 4 mars.
Jag blev hedrad och lite stolt men inte så förvånad när jag i höstas fick veta att jag skulle få Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj. Och nu när det är officiellt får jag skriva om det.
Knappt 50 nordiska män och kvinnor har nu fått denna förtjänstmedalj för sina heraldiska insatser genom konstnärskap, föreningsaktivitet eller forskning. Fram till 2017 hade ingen sittande styrelseledamot fått äran, men till slut kände sig nog de flesta övriga ledamöter att det var svårt att belöna personer utanför styrelsen samtidigt som jag, Stefan Bede och Henric Åsklund på grund av fortsatt aktivitet inte kunde belönas. ”som att inte vilja se elefanten i rummet” som Claus Berntsen formulerade det.
Och för detta beslut av styrelsen är såväl jag som de andra två styrelsekollegorna och vännerna glada för.
Tre medaljörer anno 2017: Stefan Bede, Jesper Wasling och Henric Åsklund.
Medaljen enda belöningen
Eftersom antalet avlönade heraldiker i Norden är få (i runda slängar fem årstjänster, varav Henrik Klackenberg och Ronny Andersen är de enda heltidsanställda heraldikerna som jag känner till, konstnärer ej inräknade) är de ideella insatserna inte bara viktiga utan helt nödvändiga för att få heraldiken att leva. Och ett av de få sätt vi har för att erkänna dessa ideella insatser är SHFs förtjänstmedalj.
Texten om oss medaljörer i Vapenbilden och på hemsidan tycker jag därför känns bra. Den beskriver varför vi fått medaljen så att du ska kunna känna till vårt arbete lite bättre. Jag vet att många heraldiker gärna hyllar konstnärer och i viss mån tjänstemän (läs statsheraldiker) men både forskare och föreningsaktiva gör väl så mycket kvalificerat heraldiskt arbete.
För min del är det sista stycket det som betyder mest. Det lyder:
Vid sidan om föreningsarbetet har forskningen legat honom varmt om hjärtat. Hans forskning om härolder är banbrytande, och han har även arbetat med heraldikens idéhistoria från medeltid fram till nutid, inte sällan genom att ha kontroversiella utgångspunkter.”
Det är självklart så att det är roligt att försöka förstå ett ämne på djupet och inte bara genom att läsa vad andra heraldiker – sådana som mig själv – tycker om ett ämne i ämnet. Den här bloggen är kanske det tydligaste exemplet på mitt sätt att fundera kring olika heraldiska spörsmål. Jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta på samma sätt som jag gjort i mer än ett och ett halvt år nu.
Tack föreningen, för medaljen.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia