Etikettarkiv: tinktur

Myten om det ovanliga gröna

INteriör från Ösmo kyrka
Ösmo Chruch with arms of wift Birgitta Olofsdotter Tott at the left and husband Erengisle Nilsson d.y.(Hammesta) to the right

Ju längre fram i tiden desto populärare blir grönt som färg.

Den som läser om medeltidens färger får lätt uppfattningen att grönt var en impopulär färg, förknippad med djävulen och/eller islam. Det är nog en uppfattning som man inte ska ta allt för allvarligt på.

Modet förändrades även förr

Eva I Andersson kom 2006 med avhandlingen ”Kläderna och människan” (läs den). För en heraldiker finns här mycket kunskap som är värt att ta med sig för att förstå heraldikens förändringar.

Genom att gå igenom samtliga kända dokument i Norden som visar vilka klädesplagg man burit och gett bort (samt jämfört med samtida konst) har hon kunnat visa på de färger som var mest populära att bära, vilka kläder som gavs till vem (ex kön spelade liten roll, social status hög för vem som tog emot sammet respektive linneplagg. Ex gav fru Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten) kring år 1500 sin klänning till Skara stift – den klänningen blev till biskopsskrud.

Andersson visar tydligt att blått var den klart dominerande färgen på kläder under 1300-talet, följt av rött. Dessa minskar kraftigt i popularitet under 1400-talet, då svart tar över som modefärg nummer ett och den tidigare närmast oanvända gröna färgen seglar upp till en tredjeplats. Det är en dubbling av antalet plagg i procentenheter (s 191ff).
Notera även att brunt nästan försvinner helt, liksom det grå.

Utdrag ur Eva I Anderssons bok "Kläder och människan"
Utdrag ur Eva I Anderssons bok ”Kläderna och människan” Blått är det svarta längst ner och svart är det svarta i mitten.

Eva Andersson visar också att det nordiska modet av dokumenten att döma följer det Europeiska under hela perioden så att en svensk frälseman på resa i Frankrike var lika modern där som han var i Sverige. Alltså inte en eftersläpning på 30 år som man ibland ser i äldre skrifter. Det bör även gälla andra områden än kläder, ex heraldik (s 194).
Detsamma gäller klädedräkterna på kyrkoinventarier, även om det där är svårare att avgöra deras proveniens.  Deras färgsättning stämmer i vilket fall väl ihop med de siffror Andersson har från dokumenten.

Grönt var svårt att färga

Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” upp hur man framställde de olika textilfärgerna som kunde användas i heraldiken. Grönt var en extra besvärlig färd som endast kunde göras i två nyanser, båda dova.

Utan att veta hur det var på den tiden kan jag tänka mig att detta dels påverkar modet, dels viljan att använda grönt som signalfärg.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).

Klädesplagg som försvann

För övrigt kan sägas att ordet Tabard nämns sista gången 1405 och mantel 1458 i bevarade svenska dokument som räknar upp klädesplagg (s 190).

Not:
Eva I Andersson är idag verksam vid Göteborgs universitet. Hon var även opponent på min uppsats om häroldsämbetet.

Tinkturer i 1400-talets heraldik

Tinctures in Traité du blason
Tinctures in Traité du blason

Traité du blason, som nämndes igår, är ett monumentalverk inomeuropeisk teoretisk heraldik. 

Därför är det spännande att göra en djupdykning i olika detaljer. Som falska vapen igår och tinkturer idag.

Traité du blason visar två metaller (guld och silver), fem färger (blått, rött, svart, grönt och purpur- vilket var ordningen på hur vanliga de var) och fem pälsverk (två hermelin, två gråverk/ekorre och en päls).

Dessa tinkturer var reella giltiga färger (minns Clément Prinsaults utläggningar om falska vapen pga tinkturfel).  Dessa färger fanns alltså i en heraldikers verktygslåda omkring 1500.

Vad heraldikern sedan valde och varför, det får jag återkomma till. Men det är värt att tänka på att detta är detsamma som gällde omkring 1200 och som i hela världen utom (ibland av av några i Sverige) gäller idag.

Heraldiken är både väldigt statisk och väldigt föränderlig på samma gång.

 

 

Purpur i England 1298

Jag tjatar envetet vidare kring tinkturen purpur.
Det sägs att den är ny, inte här hemma i heraldiken och att den är svår att se.

Ibland sägs det att den inte hör hemma i svensk heraldik, men det är nog den enda sak i heraldikens historia där man uttrycker sig så, och det gör mig irriterad för det får mig att tro att det är andra saker än det som sägs som ligger bakom.  ”Man” är här en liten grupp etablerade heraldiker som inte resonerar kring ämnet utan mest tycker, och helst privat så att de inte ska riskera att stå till svars.

Purpur under medeltiden

Man kan inte bevisa att något är en svensk sed genom att hänvisa till källor från andra länder.  Jag tänker därför inte bevisa att purpur var en tinktur i Sverige eller Skandinavien under medeltiden. Det var den inte, varken för kungar eller några andra.

Att den fanns på iberiska halvön är däremot så välkänt att det inte ens behöver diskuteras. Kungariket Leon hade ett purpurlejon i silver redan under 1200-talet.

Men England, det är outforskat för skandinaver. Därför, tror jag, är det så många som tror att engelsmännen nyligen har hittat på att purpur ska vara en heraldisk tinktur.

Men för att kort klargöra lite fakta i målet presenterar jag här de purpur-vapen som Joseph Foster lät publicera i sin bok ”Some feudal Coats of Arms” (1902), senare redigerad och nyutgiven under överseende av JPB Brook-Little under namnet ”The dictionary of Heraldry” (1994).
Det är här man kan se att purpur användes av earlen av Lincoln, Henry de Lacy, redan 1298.

Få vapen ställer många frågor

Det är inte många vapen med purpur, det medges. Därför kan man inte säga att det var en vanlig färg. Men man måste ställa sig frågan varför de valde purpur? Det finns inget som binder samman dem allihop, de är vanliga riddare, de lever inte samtidigt eller i samma område. Och man måste ställa sig frågan varför så få andra har purpur i sina vapen samt varför härolderna tog in dessa purpurvapen.
Grönt är ungefär fyra gånger så vanligt som purpur; grönt är i princip lika ovanligt och lika oheraldisk färg.
Värt att notera är att den i Norden under den här tiden förekommande tinkturen brunt inte finns i något av det tusental vapen i Fosters verk.

Att utifrån materialet säga att purpur inte var en riktig heraldisk färg är däremot fullständigt oseriöst.

Engelska riddare i purpur

Baldreston, Richard de
(E. in. Roll) bore, argent a lyon rampant purpure—same as Sir Robert FiztzRoger; Jenyns’ Ordinary.

Bayouse, Sir Robert, of Hunts
(E. 11.Roll) bore, argent three water-bougets purpure; 1. Parliamentary Roll. M.S. 6137/22.

Bokkesworthe, Sir William de
(or Bolkworth) bore, at the first Dunstable tournament, or. a lyon rampant purpura collared or.

Cleuisby (or Clemsby), Sir John, of co. Leicester
(E. II. Roll) bore, argent, a lyon rampant purpure crowned or ; Parliamentar)’ RoU.

Eglestone, Adam de, of Wilberfoss
(K. I. Roll) bore, argent an eagle displayed sable, membered purpure ; Jenyns’ Roll.

Fitz Roger, Sire Robert le
(K. i. Roll) bore, argent a lyon rampant purpure (sable in Bering and Howard Rolls) (F.) ; Guillim Roll and Jenyns’ Ordinary.
Richard Balderston bears the same.

Hartford, Thomas, of Badsworth
(E. III. Roll) bore, .argent. a lyon purpure masculy or; Jenyns’ Ordinary.

Lacy, Henry de, banneret,
Earl of Lincoln 1257, bore, at the battle of Falkirk 1298 and at the siege of Carlaverock 1300. or, a lyon rampant purpure (F. ); Nobility and Parliamentary Rolls. Le veyl escu de Nicol.
Grandson of John de Lacy, who bore the same arms when he signed Magna Charta in 1212.

Limsey, Sir Philip (Lindsey) of the North
(E  ii. II. Roll) bore. or. an eagle displayed purpure; Parliamentary Roll

Malmains, Sir Nicholas
bore, at the first Dunstable tournament 1308, argent, a bend engrailed purpure (F. ) (azure in Harl. MS. 6137 fo. 10) ; Parliamentary Roll and Jenyns’ Ordinary.

Nelson, Henry le
(H. iii. Roll) bore, paly (6) argent and purpure a bend (new put in with colours) vaire or and sable. (K.) .Arden Roll—paly argent and sable in .Add. MS. 4965.

Penley, Sir Richard
(K. iii. Roll) bore, or, a lyon rampant purpure; .Ashmole Roll.

Scrope, Sir Henry le, of Bolton
(E. i. Roll) bore, azure, on a bend or. a lyonceux passant purpure; Nativity and Parliamentary
Rolls and Jenyns’ Ordinary.
Sir Richard ll
SCROPE, 1st baron, was thrice challenged as to his arms—first (as to crest) at the siege of
Calais 1347 ; second, by Cauminovv in Paris 1360; and third, by Grosvenor in 13S5. But was never worsted,

Skipton, John de
(E. in. Roll) bore, per base indented argent and purpure a lyon rampant of the 1. 1st ; Jenyns’ Ortiinary.

Stodebuit, Raffe
(E. in. Roll) bore, burulée (12) argent and azure over all three lyonceux rampant gules another purpure ; Jenyns’ Ordinary.

Story, William
(K. 111. Roll) bore, argent a lyon rampant tail follrchee purpura; Achmole Roll -charged on the shoulder with a cross crosslet or; Jenyns’ Roll.

Talbot, Sir Edmond
bore, at the first Dunstable tournament 1308, argent, three lyonceux rampant gules, purpure, for another Sir Edmund of Lane, in Parliamentary Roll and Jenyns’ Ordinary.

Talbot, Sir Edmund, of Bashall, in Lane,
knighted at the capitulation of Calais 1348, bore, argent, three lyonceux rampant 2 and
I azure (F. ) zr/ purpure. .Sir John, of Salebury,
Sir Edmund and Sir Thomas of Bashall, bore, the; Ballard,
Parliamentary and Surrey Rolls.

Vaunoy, Sire John (Wauncy)
bore, at the battle of Horonghbridge 1322, argent, an eagle displayed purpure.

Murrey är inte ok

Vapensköld för Lewes Grammar School.
Vapensköld för Lewes Grammar School, med tinkturen murrey.

Murrey (rödbrun) funkar inte som heraldisk tinktur, oavsett vad College of Arms försöker inbilla oss. 

Britterna har besynnerliga idéer för tinkturer. Purpur är populärare där än här, och det kan vi stå it med. Men att de ännu idag, på 2000-talet, envisas med att använda sig av tinkturen murrey är obegripligt

Den här skölden hade aldrig kunnat godkännas av Svenska vapenkollegiet.

 

Problemet med purpur

Nedanstående underlag cirkulerar nu bland SVKs ledamöter.
Jag kommer INTE att berätta vad någon av dem svarar, eller ens om de svarar. Men jag tycker att frågan är så intressant att jag sprider den vidare. 

Problemet med purpur bygger på en åsikt som vi nu diskuterat i flera år. Visst kan man hävda att det inte är svensk tradition, men då måste man först slå fast vad som ÄR svensk tradition. 
Därför tar jag nu tag i det här genom att starta en diskussion.

Tanke 1
Problemet med konsekvens. Vilka referenser ska vi luta oss mot. 
Jag tycker att det är svårt att motivera för mig själv att hämta argument endast från den källa som stödjer min tes. Det blir för mig populism och motsatsen till seriös heraldik.
Uppenbarligen kan inte statsheraldikern räknas som god heraldisk svensk sed eftersom vi hos dem hittar ett nyskapat vapen – som dessutom är kodifierat genom myndighetsbeslut.
Riddarhuset/Adeln har purpurvapen (det nämner redan Uggla i sin bok ”Inledning til heraldiken”. Riddarhuset står därmed inte för svensk heraldisk tradition, såvida vi inte ska räkna bort alla dess vapen förutom 1800-talets (och då hamnar vi i den lätt absurda situationen att den period som vi annars anser vara en förfallsperiod är den som är vår svenska heraldiska tradition. Håller vi fast vid det?
SVR och Arvid Berghman har däremot inga (?) purpurvapen. Är de god svensk heraldisk sed? Gäller det i så fall allt de har gjort eller ska vi välja ut de gånger de gör något som passar oss och förkasta dem när de har motsatt åsikt?
Handböckerna då, ska de vara vårt facit? 
Vad händer om de säger emot varandra – vilken som ska då gälla?
Tanke 2 
Är det fel att ta in inspiration från utlandet.
Det kan man ju tycka, och då kan ett motstånd mot purpur vara motiverat. Men då ska detta motstånd även gälla andra nymodigheter som inkommit de senaste 100 åren, ex den brittiska idén att fruntimmersvapen ska framställas i rutformig sköld (återigen, detta noterade Uggla redan 1746, då han konstaterade att det inte förekom i Sverige)

Vi skulle även kunna fundera på det här med ofrälse vapen. Ska 1800-talet vara gällande (som gällde ovan för purpur och Riddarhuset) så bör vi vara medvetna om att man då ansåg att borgerliga vapen var en styggelse (undantaget serafimerriddare)
Jag hade ett samtal med en heraldiker utanför den vanliga gruppen som var emot purpur för att det inte förekommer i tyska och österrikiska vapenböcker.
Ett gott argument, men då har vi ju hämtat in inspiration från utlandet för att poängtera en svensk sed, och det blir ju lite tokigt. Om man däremot inte har något emot utländsk inspiration men är emot purpur av andra skäl så är däremot utländska exempel bra i en argumentation, tycker jag.
Tanke 3
Vilken heraldisk period är den ”äkta” och vilken är den ”felaktiga”?
Kan vi göra sådana indelningar och vilka konsekvenser får det i så fall?
Jag tar upp några exempel som är avsedda att provocera med syftet att komma ifrån allt för enkla resonemang.
1100-talets vapenrätt skiljer sig dramatiskt från 1200-talets (på kontinenten, förläng med ett sekel i Norden). 1300 (respektive 1400-talet häruppe) innebär ytterligare en nyhet. ”Medeltiden” är alltså inte alls konsekvent när det gäller denna centrala fråga. Får endast arméförande personer ha vapen (eller översatt till idag, individer i betydande maktposition, dock ej deras barn såvida de inte har samma makt = 1100-tal). Eller ska alla fria män få ha vapen (1300-tal)? Eller ska vissa fria män få ta vapen medan andra fria måste föra det som ges av staten (1400-tal)
Medeltiden förändrar drastiskt sitt sätt att komponera vapen. I Sverige är fabeldjur vanliga 1250-1350, mycket mer sällan därefter och aldrig i vapenbrev. Först med landskapsvapnen kommer fabeldjuren tillbaka. Vad är här bra heraldik enligt dem? Och vem av dem har rätt? Och enligt vem då – vi eller de som levde på 1800-talet eller de som lever om 100 år? Eftersom jag inte ser oss som slutet på historien så kan jag inte heller se att vi ska vara domare över historien.
Om vi nu bestämmer oss för att medeltiden är något av ett ideal bör det rimligen gälla hela den heraldiska paletten eftersom allt hänger samman. rangkronor, sköldhållare etc är helt fel. kvadreringar av släktvapen fullständigt fel om du inte är kung. Ärftliga vapen som är identiska med faderns vapen kan aldrig accepteras eftersom vapnet ska vara individuellt. Tar vi tidig heraldisk tid så får vi skippa hjälmprydnaden med.

Det goda exemplet – tinkturen purpur

Arms of family Englaborn from Sweden
Arms of family Englaborn from Sweden

Den som läser min blogg har nog insett att förbud inte är min grej. Jag föredrar det goda exemplet.

Tinkturen purpur är den mest kontroversiella frågan i nutida svensk heraldik (strax före adoption, som jag återkommer till).

Purpur är en ovanlig tinktur

Jag har i tidigare artiklar visat på att 1900-talsheraldikernas åsikt att purpur endast är en kunglig tinktur är fel. Faktum är att ingen kunglighet någonsin, förutom kungariket Leon i nuvarande Spanien, har använts sig av denna tinktur i heraldiska vapen. De har däremot använt purpur i fysiska mantlar och kronor som heraldiker sedan ritat av, men det kan man endast med möda kalla heraldik. Speciellt mantlarna är per definition icke-heraldik.

Däremot förekommer purpur i omkring 1 % av alla adelsvapen från 1700-talet. Det är en mycket ringa summa. Så ringa att man utifrån 1700-talsperspektivet bör fundera på om purpur ens ska finnas i svensk heraldik eller inte. Problemet med att använda 1700.talet som exempel är att man under det århundradet fick för sig att ofrälse inte fick använda heraldiska vapen samt att den öppna hjälmen plötsligt blev ett adligt rangtecken, vilket den inte varit dessförinnan (den som tror motsatsen är välkommen att titta på det tusental sigill som visar öppna hjälmar i borgerliga vapen från 1600- och 1700-talen)

Jag manar till försiktighet

Med detta sagt, att jag anser att purpur är en korrekt heraldisk färg att använda från 1900-talet och framåt, uppmanar jag ändå till försiktighet. Att jag tycker en sak betyder inte att alla andra tycker detsamma. Det kan hända att jag blir överröstad i kommande SVK-sammanhang varpå vapen med purpur får svårare att få ett erkännande.

Så den som vill komponera ett vapen som uppnår traditionell svensk stil bör vara försiktig med tinkturen purpur. Och tinkturen grönt, för den är inte heller så vanlig i äldre vapen förutom på träd och gräs, dvs som en naturlig färg, inte en heraldisk tinktur.

På senare år har purpur dessutom nästan blivit mode i och med att ett stort antal nya vapen tillkommit med tinkturen i skölden. Två nya släktvapen (Rundström och Englaborn) har ett fält av purpur och ytterligare fyra har en detalj eller hjälmprydnad med purpur. Inte så revolutionerande mycket.  Faktiskt färre än adelsvapnen på 1700-talet eftersom SVK har närmare 350 vapen registrerade, under granskning eller inte ens kända för allmänheten.

 

Brokigt är utländskt. Utländskt är dåligt

The Arms and Crest of Christopher Corbould
The Arms and Crest of Christopher Corbould

Vi Skandinaver har god smak. Inget tillgjort glitter eller omatchade färger här inte. Gäller samma tänk för heraldiken?

Se bilden här ovan. Färgglad med många symboler. Brokig enligt alla definitioner och ”dålig heraldik” enligt samlad heraldikkår sedan 150 år. Men är den så hemsk, detta vapen skapat av engelska College of Arms. Vapnet är för special effekt-skaparen Christopher Corbould och vapnet skapades 2014.

Brokigt är färgglatt

Vi tar det från början. Ordet ”brokig” är känt i svenskan sedan 1500-talet (kanske tidigare, men SAOLs referenser går sällan längre än till Gustav Vasas bibel). Redan då betyder brokig en blandning av (starka) färger, främst på tyg.

”Brokig” används i Peder Svarts krönika när han låter Gustav Vasa lova dalkarlarna att: ”kungen icke skulle draga så mong främmande och utländske sätt medh uthackat och brokit kläde”. Det brokiga är redan här utländskt och därmed dåligt. ”Uthackat” avser landsknektarnas slitsade puffärmar.

100 år senare skriver poeten och politikern Georg Stiernhielm om Flättia i sin Hercules, att: ”Hon war klädd opå Fransk / därpå alt war brokat / och krokat”. Också här är brokigt något utländskt.

Christopher larsson Grabben tar upp det mångfärgade i sin ordspråksbok 1665: ”Hundh är hundh, fast han är aldrig så brokit”.

Det brokiga var inte nödvändigtvis något dåligt, det var levnadsglatt. Som i Lasse Lucidors dikt ”Skulle jag sörja vore jag tokot” där redan första stycket slår fast: ” All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt.”

I överflödsförordningarna från 1600-talet fram till 1794 upprepas konsekvent förbud mot färgglada mångmönstrade tyger. Endast de högre stånden kunde med bevarat anseende bära brokiga importerade kläden.

Vapensköld för Robert John Seabrook
The Arms and crest of Robert John Seabrook

Brokigt i heraldiken

Har denna avoghet mot det brokiga mångfärgade smittat av sig på heraldiken?

Kanske är det så. Nordisk heraldik är i regel mindre färgglad än kontinental och brittisk. Det brukar motiveras med att det ger tydligare vapen, vackrare vapen och mer genuina vapen. Alla tre argumenten är mer eller mindre byggt på tyckande eftersom allt måste ses i sin kontext.

Ideologisk filt

Den bakomliggande motiveringen kan också vara ideologisk. I flera hundra år har staten och kyrkan förklarat att heder och ära nås om man dämpar sina färger (såvida man inte är kunglig, för då gäller motsatsen). Under samma tid ser man att svensk heraldik blir mer och mer tillbakadragen. Precis som övrig nordisk vapenkonst.

Det hela kulminerar med norska flatestilen (mer om den här) då det kvarvarande yppiga slutligen rensades bort och ett vapen aldrig skulle ha mer än två färger. Möjligen tre, men på nåder.

Under 1900-talet har antipatin mot det brokiga genomsyrat den nordiska vapenkonsten så totalt att normala heraldiska vapen från kulturländer som England, Italien, Spanien och Frankrike sägs vara dålig heraldik medan vår stil är den sanna.

Men en ändring tycks vara på väg. Brokiga vapen godkänns både i skandinavisk vapenrulla och av Svenskt vapenkollegium även om vissa granskare har smaksynpunkter på dem. Men smaken är delad det erkänns, och så länge vapnen uppfyller tinkturregeln så är de godkända.

Hur tänker College of Arms?

Fast jag måste medge att jag inte förstår College of Arms sätt att tänka heraldik. De bryter mot alla traditioner, inklusive sina egna, och gör vapen som är grafiskt näst intill omöjliga att få vackra om man inte anlitar en konstnär som målar som de vi ser här ovan. De är å andra sidan väldigt vackra skapelser.

Å andra sidan är det uppfriskande med nya idéer, så jag blir ändå glad när jag ser deras skapelser. Oftast, i alla fall.

Är orange en heraldisk färg?

Jourhavande heraldiker

Nej.
Orange är inte en heraldisk färg (tinktur).

I Kanada, men bara där och av vissa historiska skäl, diskuteras färgen orange i nya vapen. Det är då en metall och är detsamma som brons. Samma land har för övrigt färgen rosa.
Sök gärna i deras officiella och statligt underbyggda vapenregister på nätet.
Se ex vapnet för Nisbet-Brown med sin brons-tinktur. Den är svår att skilja från guld.

I övriga världen finns inte färgen orange inom heraldiken. Den finns i vissa fall i flaggor (Irland och Holland, båda med hänvisning till kungahuset Oranien) men detta är undantag.

Så svaret är – nej, orange är inte på väg tillbaka och definitivt inte i Skandinavien.

 

Min personliga åsikt

Min personliga åsikt är att även om Kanada i mycket har ett spännande förhållningssätt till heraldiken och medverkar till att modernisera den, inte minst på vapenrättens område, så är deras förkärlek för udda tinkturer något för mycket för min smak. Min gräns går vid purpur – och möjligen till ålderns höst färgen rosa.

Läs mer om Heraldikens tinkturer i svensk heraldik.

 

Heraldikens nya färger

Heraldikens tinkturer är en ständig fråga för diskussion. Vilka är egentligen tillåtna.

Vad sägs om ett riktigt bronslejon på rosa botten. Det är inte så konstigt som det låter, åtminstone inte om du är kanadensare. Och kanske tar den inte lång tid innan vi ser samma tinkturer i svenska vapen.

Sedan Kanada fick sin heraldiska myndighet 1988 har de tagit initiativet i nyskapande heraldik. Från dem kommer nya häroldsbilder, nya kronor, ny syn på heraldikens genus med medföljande cadency-tecken (Se Vapenbilden nr 50) och nu också helt nya tinkturer.

Rosa och brons

1997 introducerades tinkturerna Rose och Copper. Rose kallas den ljusröda färg som jag vill översätta till rosa. I några tidigare artiklar har den kallats ljusröd men det gör den svårare att definiera och förklara.Vapen som är målade i rosa skiljer sig tydligt från alla andra färger så kontrastkravet uppfylls på samma sätt som när ett vapen målas i purpur. Tänk bara på hur tydligt vi uppfattar rosa som signalfärg när vi ser den på flickor.
Copper bör nog helst översättas till brons för att anknyta till idrottsvärldens etablerade språkbruk. Den metallen är svårare att beskriva, men i grunden handlar det om matt och mörk guld. Det är också svårt att få till en riktigt bra kontrast, inte minst därför att vi saknar en klar definition av vad brons är. Alla vet hur rosa ser ut, men brons? Kanske bör den målas i roströd eller orange när metallglans saknas. Ersätts metallen däremot av orange bör det inte vara något problem för oss att uppfatta kontrasten. Tänk bara på den tydligaste färgsignalen som finns i trafiken. Svart text på orange skyltar så fort det är något extraordinärt som alla måste uppfatta.

Vem blir först

Är det då tänkbart att införa brons och rosa som erkända tinkturer i svensk heraldik? Varför inte? Det skulle ge oss fler alternativ och vitalisera vapenkonsten. Det svåra lär vara att övertyga den relativt stelbenta heraldiska vetenskapen om färgernas möjligheter.
Nästa steg blir kanske att införa mithril – den blåsilveraktiga metall som används så ofta i fantasy-berättelser som Sagan om ringen.

Tillägg till Heraldikens nya tinkturer

Den text som står här ovan skrevs 2002. Jag hade nyligen avslutat boken ”Heraldiken i Sverige” men kände att vi inte hade penetrerat ämnet ordentligt. I boken nämner jag och Magnus fem färger: blått, rött, svart. grönt och purpur. Dessa är självklara för min del. Men vi nämner inget om de andra färgerna som finns av vilka jag ogillar några men gillar andra.

I ”Heraldik för nybörjare” (2005) utvecklar jag mina tankar genom att föra ett resonemang kring heraldikens tinkturer. Den artikeln föregicks av diskussioner inom redaktionsrådet där vi enades om att fastslå sju tinkturer och nämna de övriga som olämpliga snarare än att sticka huvudet i sanden och låtsas som ingenting. För trots allt har andra tinkturer faktiskt nämnts i svensk heraldisk litteratur.

Men vi tillåter oss ändå att föra ett resonemang kring heraldikens tinkturer och deras kontrastverkan samt hur väl färgerna kan definieras.

Här är vi överens om att rosa har en mycket god kontrastverkan gentemot guld och silver samt att den är väl avgränsad mot rött. Det föreligger ingen risk för misstolkningar av färgen.
Brons är vi mer frågande inför, även om vi anser att orange har den kanske högsta kontrastverkan av alla metaller. Alltså bättre än gult och vitt. Vi hänvisar här också till tillverkare av vägskyltar som väljer sina skyltfärger just efter ur ögat uppfattar en signal och inte efter hur man resonerade kring färger på medeltiden. Trots allt, förmågan att uppfatta färger är dels en fråga om optik (här är tekniken bättre idag än på medeltiden), dels en fråga om kultur (språket och det allmänna medvetandet styr vilka nyanser vi förmår skilja åt. Jämför färgspecialister med vanlige Svensson).
Brunt är också tydligt definierad som färg. För att inte vara inkonsekventa väljer vi därför att säga nej till brunt, rosa och orange men vi anser att de är möjliga som framtida tinkturer. Det är däremot inte ljusblått, olivgrönt eller kaki, för att ta några färgexempel.

 

Not. Vapnet för James Aloysius McGrath, före detta Liutenent Governer över Newfoundland. McGraths vapen är det första med den nya tinkturen rosa. Vapen för den fd premiärministern Avril Kim Campbell, den första kvinnan på posten. Hennes vapen har ett bronsfält.

Dessa tinkturer vill jag ha

Purpur eller inte? Det är tvistefrågan i svensk heraldik och jag vill här klargöra min ståndpunkt eftersom tinkturerna är så centrala för kompositionen av vapen.

Sex heraldiska tinkturer är odiskutabla så därför nämner jag dem endast en gång: rött, vitt, svart, blått, gult, grönt. Andra är fullständigt oacceptabla, som aska, ljusblått, beige och vad man nu kan hitta på. Däremellan finns det några som vissa heraldiker förkastar och andra hyllar.Pälsverken tar jag inte upp, det är en helt egen kategori tinkturer.

Guld & silver

Heraldikens två metaller behöver inte diskuteras.

Blått & rött

De två i särklass vanligaste färgerna i svensk heraldik. De står tillsammans för mer än 70 procent av alla färgfält medan alla andra färger och pälsverk delar på resten.Självklart ska de vara med.

Svart & grönt

Svart har alltid funnits i bakgrunden medan grönt länge var väldigt ovanligt. Kanske för att, som Jan Raneke konstaterar i sin avhandling, grönt var en svår färg att framställa under medeltiden. Eva Anderssons avhandling om kläder under medeltiden bekräftar detta. Grönt är väldigt ovanligt på klädesplagg som nämns i testamenten medan blått är den vanligaste färgen – långt före grått.

Purpur

Det har tvistats om denna färg sedan medeltiden. Eller, den har funnits med sedan medeltiden men var så sällsynt fram till 1600-talet att den bara noterades i förbifarten. Under 1600-talet blir den populär och sedan tar det inte lång tid innan den första kritiken mot färgen dyker upp. Sedan har kritiken växt sig allt starkare ju mer etablerad purpur har blivit. Varför?
Jag tror att det beror på att den genom sin dyrbarhet kom att förknippas med kunglighet, som Nevéus nämner i ”Ny svensk vapenbok”. På senare år har också kontrasten blivit ett argument, som att det skulle vara svårt att skilja purpur från rött och/eller blått. Det tycker jag personligen är ett tramsargument, för om man väntar 800 år med att ta fram det och betonar det nu – när våra färgkoder är vanligare än någonsin, då är det att betrakta som ett icke-argument.

Orange, pomerans och brons

Orange har också en lång historia men om möjligt ännu mindre förekomst. Vad jag vet finns det inte ett enda nordiskt vapen som innehåller färgen orange. Ändå nämns den redan i den första svenska handskriften om heraldik; Carl Ugglas ”Inledning til heraldiken” (1746) under namnet pomerans.

Orange förekommer i några europeiska flaggor och andra märken som leder sin historia tillbaka till huset Oranien från Nederländerna.
Men jag tycker inte att orange ska finnas i svensk heraldik för det blir för likt gult. Dessutom, och det är ett ofta bortglömt argument, så används i kanade den heraldiska metallen brons, och ska den visas upp utan metall så måste den avbildas orange. En färg och en metall kan inte båda vara orangea.