Jag har tidigare skrivit om den svenska flaggans historia och visat hur flaggorna har sett ut. Här kommer jag att presentera lite källor.
Krönikan Oldenburgisch Chronicon (1535-36) av Herman Hamelman visar blockaden av Köpenhamn 1535. Några forskare tror att bilden kan visa en svensk flagga. Det kan vara så, men notera att huvudflaggan på den högsta masten på de två närmsta skeppen visar en randig flagga, medan koret endast finns med på den lilla flaggan i fören.
Skeppet längst bort verkar ha ett kors över ränderna, och det är i så fall identiskt med de skeppsflaggor som användes i Sverige från 1560-talet.
Det svenska skeppet Morgonstjernan sänks av Holländare vid slaget i Öresund 1658.
Jag har tidigare skrivit om den svenska flaggans historia och visat hur flaggorna har sett ut. Här kommer jag att presentera lite källor.
På 1600-talet infördes den svenska flaggan med ett gult kors. Den tar över från den randiga flaggan under 1620-talet.
Detalj av svenska skeppet Morgonstjernan, akterflaggan.
1658 sattes en vit ruta med lilla riksvapnets tre gyllene kronor i korsmitten. På Willem van der Velde illustration av slaget i Öresund år 1658, där det svenska skeppet Morgonstjernansänks, syns just denna flagga i båtens akter.
För övrigt är det lite intressant att Morgonstjernans vapensköld visar en stjärna med sex uddar. Vid den här tiden var det vanligare med fem samtidigt som ätten Gyllenstierna redan hade en gulblå vapensköld med sjuuddig stjärna.
Detalj av skeppet Morgonstjernan, toppflaggan.
Men notera att i båtens högsta mapp vajar ännu den randiga gulblå flagan från förr. Den flaggan syns inte på Jan Abrahamsz Beerstraten målning av slaget från 1660. Där återfinns den rena tvärskurna korsflaggan som endast tre år senare antas som svensk handelsflagg, men som formellt inte finns år 1660. Kan man då lita på denna målning eller har konstnären låtit sin fantasi flyga fritt? Noteras är att det inte finns några flaggor med tungor på Beerstratens målning så den anser inte jag vara en tillförlitlig källa för något, vilket däremot van der Velde är. Åtminstone tillförlitligare i just detta sammanhang.
Alla har ju hört om den svenska stormaktstiden? Men vem känner till det svenska imperiet?
Att gå utanför trygghetsboxen är ibland riktigt givande, även när det är en så enkel sak som att läsa på Wikipedia.
Svensk historieskrivning om 1600-talet i svensk debatt (inte bland riktiga historiker, väl att märka) brukar gå ut på två saker:
Svenskarna var bara barbariska och dödade massa oskyldiga människor, alternativt lät sin egen befolkning dö (underförstått att detta inte hänt i någon annan tid eller något annat land)
Svenskarnas tid som stormakt var så kort att den är betydelselös.
Nr 2 först. En stormaktstid som räknas från 1611 till 1718 kan knappast räknas som kort. Det är längre än USA har varit stormakt. Att storleken skiljer sig åt är naturlig och här kan man lätt vända på resonemanget och säga att Karl den stores Frankerrik var mindre, levde kortare tid och var militärt svagare än det svenska – men lik förbannat var det ett imperium i sin tid.
Nr 1. Ja, det var en massa dödande och med dagens moraliska kompass var det onödigt mycket lidande. Det håller jag med om och jag vill på intet sätt se ett hyllande av denna period bara för att svenska härar lyckades besegra andra härar.
Det som var intressant med att läsa andra länders wikipedie-artiklar om den svenska stormaktstiden är att de inte kallar Sverige för en ”great power” utan Swedish Empire, Império Sueco (portugisiska/spanska), İsveç İmparatorluğu (turkiska) eller Empire suédois (franska).
Jag kan inte låta bli att tänk att beskrivningen av en tidsperiod och dess betydelse för omvärlden blir radikalt annorlunda om man säger ”stormaktstiden”, ”imperietiden” eller ”kungariket”.
Kalkmålning i Åbo slott visandes den svenska härens fana från 1544/45
Jag har tidigare skrivit om den svenska flaggans historia och visat hur flaggorna har sett ut. Här kommer jag att presentera lite källor.
Först ut är en kalkmålning i Åbo slott som dateras till Gustav Vasas tid (se ovan). Tyvärr är min bild svartvit och jag har inte varit på plats, men härens fana är definitivt identisk med den fana som Gustav Vasa lät införa 1544/45 och som vi vet tillverkades 1545.
Målningen lär visa slaget om Viborg där kanoner på allvar användes första gången på Svensk mark, men uniformerna och flaggan är däremot tidstypisk för 1500-talets mitt.
Stefan Bede, Svenska Heraldiska Föreningens kommunikationsansvarige, skrev dessa kloka ord på föreningens Facebook-sida i veckan (2/11). Jag vill passa på att sprida dem en extra gång.
… Men då vi är en ideell förening som är öppen för alla så kan jag säga att den består av allt annat är en homogen skara. Vi är svenskar, finnar, danskar, norrmän och folk med annat osvenskt påbrå. Vi är adliga, ofrälse, katoliker, kristna och ateister. Vi har till och med elfsborgare i föreningen. Vi är rojalister och republikaner. Vi är män, kvinnor, pojkar och flickor. Vi är heterosexuella och homosexuella. Vi kanske har en och annan asexuell människa i leden, vad vet jag.
Vi hyllar den gamla traditionen av att gå från att flagga sin härförares färger och vapen till att skapa sitt eget. Jag inbillar mig att det är ett mänskligt faktum att de flesta inte går omkring och identifierar sig som svenska hela dagarna. Själv känner jag mer tillhörighet med folk som är rollspelsnördar, single speed-cyklister och house-DJ:s än de som räknas som svenskar. Man kan vara fler saker än bara en. Man kan välja att visa sin mångfacetterade person och man behöver inte välja bort.
Nation eller stam – samma sak
Med detta sagt vill jag även lägga till att Erik Helmerssons inlägg på DNs ledarsidan igår den 5/11 tar upp samma tankegång (har han månne läst SHFs Facebook-sida?)
Det handlar om mångas fokusering på tribalism (definierat av Nationalencyklopedin som ”benägenhet att sätta den egna gruppens eller stammens intressen före nationens” = dvs fördomar) när de tar ”avstånd” från nationalismen. Ja, det förstås, de tar ju inte avstånd från nationalismen, de gör den bara ännu snävare vilket jag trodde var omöjligt.
Jag håller till fullo med i hans avslutande ord och försöker tillämpa dem inom heraldiken närhelst jag kan:
Det är dissidenterna, inte gruppernas mer högljudda ledargestalter, som borde lyftas fram och ges utrymme. De är förebilderna vi behöver i en alltmer fragmenterad, avindividualiserad och identitetsfixerad tid.
Tysklands statsvapen av Karl-Tobias Schwab (1887–1967).
Idag fyller nya Tyskland 25 år, men det känns som om de funnits där för alltid.
3 oktober 1990 blev Tyskland ett. Öst- och Västtyskland upphörde att existera. Därmed blev den tyska örnen hela Tysklands symbol igen.
Den fläkta örnen
Tysklands vapen är en svart fläkt örn i fält av guld. Samma vapen användes av Weimarrepubliken 1919-33 och innan det av det tyska kejsardömet 1871-1918. De senare återupptog då det vapen som kejsar Sigismund skapade för sitt rike/dynasti/kejsarämbete 1433.
Preussarnas örn var svart i fält av silver. Den användes som hjärtsköld av 1800-talets kejsardöme som en påminnelse av att det var deras kungaätt som styrde Tyskland. Det var också därför denna sköld togs bort när kejsardömet upphörde 1918.
Den design som används idag, och som användes av Weimarrepubliken, tecknades av Tobias Schwab (1887–1967) och presenterades 1928.
Men Tyskland har haft flera andra statsvapen på vägen fram till idag.
Heliga Tysk-Romerska rikets flagga från 1700-talet
Heliga Tysk-Romerska riket 962- 1815
Så klassiskt att det inte behöver närmare beskrivning. En örnsköld har de haft sedan 1100-talets sista decennium. Den mest kända varianten är dubbelörnen (ett huvud för Tyskland, ett huvud för Rom). En kort period hade man även tre huvuden, det tredje gör Jerusalem.
Tyska förbundets flagga
Tyska förbundet 1815–1866
Napoleonkriget krossade det Heliga Tysk-Romerska riket, även om det varit i upplösningsfasen sedan 1648.
1815 återuppstod riket under namnet Tyska Förbundet. Vapnet var även denna gång en svart dubbelörn i guld. Men den hade inte längre alla småsköldar eftersom de tyska länderna var mer självständiga än tidigare, alla 39.
Tyska förbundet införde även den tyska flaggan.
Tyska riksvapnet för kejsaren
Kejsarriket 1871–1918
1800-talet var inte en lyckad period för När Tyskland enades 1871 skapade man också ett nytt riksvapen. Också det innehöll en örn, men nu endast med ett huvud. Dessutom placerade man den preussiska örnskölden som hjärtskäl.
Weimarrepubliken 1919–1933
Weimarrepubliken skapades 1919 och gjorde det enkelt för sig. Man tog bort referenserna till det kungliga, inklusive timbreringen, och behöll det rena vapnet. Det stiliserades också i sann 1900-talsstil
Nazityskland 1933–1945
Nazityskland hade ingen riktig tysk örn. Den enda statsbildning i Tyskland under mer än 1000 år som avviker från traditionen. Så mycket för deras känsla och respekt för historien.
Örnen som de har är en typisk 1900-talsdesign.
Östtysklands statsvapen 1955-90
Öst och Västtyskland
Efter andra världskriget splittrades Tyskland och som sovjetisk lydrike hade Östtyskland en liten specialare i form av en hammare och passare inom en krans.
Västra Tyskland valde att ta upp den gamla tyska skölden igen i den form den hade under Weimarrepubliken. Efter sammanslagningen med Östtyskland den 3 oktober 1990 valde man såklart att fortsätta använda det Västtyska t annorlunda jämfört med på 1920-talet. När Östtyskland uppgick i Västtyskland 1990 blev vapnet det återförenade Tysklands vapen.
Hockeyn måste vara nutidens riddare. Åtminstone är de den enda sport som kan det här med heraldik och vapensköldar.
Det började för länge sedan. För svensk del 1938. Det var inför VM det året som motsvarande hockeyförbundet tog fram de första landslagströjorna med märket. Första matchen i de nya tröjorna var den 12 februari. Det blev det förlust mot Kanada med 3-2.
Det är tur att de kom på detta mönster på 30-talet. Hade tröjorna skapats senare hade det med all säkerhet blivit ett flaggmotiv.
Mannen bakom idén var AIKs mångårige ledare Birger Nilsson och landslagsmålvakten Herman Carlsson. Birger Nilsson var även historiker och där uppmärksammats av den samtida historiska diskussionen kring Tre Kronor-vapnet. Inte konstigt då att denna medeltida symbol ansågs passande för ett lag med ”vikinga-temperament” som man sa utomlands under den här tiden.
Läser just nu ”Den svenskaste historien” av Patrik Hall. Om nationalism. Mycket bra.
Även om boken kom år 2000 känns den mer angelägen nu när nationalismen, framför allt den känslomässiga (fördomsfulla) nationalismen är på återtåg från alla håll och kanter (Ja, lika mycket från vänster som från höger som från extrem-mitten – men på olika sätt).
Hall har den hel del mycket insiktsfulla tankar om nationalism som kompletterar en del av mina flaggteorier. Därför blir det en hel de referenser till hans böcker i kommande artiklar.
Idag när vi är så uppfyllda av vårt nordiska brödraskap kan det vara värt att minnas vår inte allt för ädla historia. Som vi svenskars mycket nedsättande ton mot danskar (och tvärtom, kan jag tänka).
De fördomsfulla skriker dagligen ut sitt hat, eller antyder lömskt att andra kulturer är mindre värda än vår. Man skulle ju kunna tycka att Balkan-historien från 1990-talet visade vad såna tankar snabbt leder till, men de var nog för långt borta.
Så jag vänder blicken mot Danmark. Mot de lömska danskarna, som de framträder i svensk historieskrivning och i svensk politik. Och även om vi kan spåra ursprunget till 1400-talets politiska konflikt levde avogheten kvar in i 1900-talet. Till exempel i Gustav Sandbärgs verk (http://runeberg.org/authors/sundbaxe.html).
Från Karlskrönikan och Johannes Magnus skrifter fram till Sandbärg och andra folklivsforskare finns en klar bild av danskarna. De är lömska, opålitliga, fega kräk som lider av en nedärvd svekfullhet. Med den bilden av dansken är det inte konstigt att vi varit i nästan ständig konflikt med denne granne fram till 1800-talets början.
Johannes Magnus sigill som ärkebiskop. Korset hör till Uppsala stift.
Allt börjar med Johannes Magnus
Det är inte riktigt sant, men hans verk är så överväldigande mer inflytelserikt än alla andra så jag sätter självsvåldigt gränsen här. Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus var visserligen inte spå populär hos kung Gustav Vasa, men hans söner uppskattade den påhittade historien, som uppfattades som sann.
I denna bok utmålas framför allt danskarna som extremt grymma och lömska. Orsaken är helt klart splittringen av Kalmarunionen några år tidigare och det blodbad som avslutade denna förening.
Boken fick ett extremt stort internationellt genomslag och det gjorde att den blev än mer populär på hemmaplan. Det påverkade också helt klart den svenska politiska inställningen till Danmark, även om det parallellt fanns pro-danska strömningar. Livet är sälan svart och vitt.
Som modern läsare ska man förstå att en historiebok från den här tiden inte nödvändigtvis gör anspråk på att vara vetenskapligt sann. Det är en tanke som kommer först med upplysningen och som egentligen slår igenom först under sent 1800-tal. Däremot gör den anspråk på att vara tillräckligt sann (=sannolik) och därmed vara ett läroexempel och moraliskt rättesnöre. I danskarnas fall dock ett omoraliskt rättesnöre.
Danskar är inga nordbor – men lapparna är
Brodern Olaus Magnus ville inte vara sämre. I hans verk ”Historia om de nordiska folken” definierar han vilka som är de nordiska folken. Lite överraskande räknar han upp moskoviter, lappar*, värmer (värmlänningar), dalkarlar, bergslagsbor och norrmän förutom svear och göter. Däremot inga danskar.
För att riktigt förtydliga detta säger han att i norden talas det fem språk: lappska, moskovitiska, finska och tyska förutom svears och götars språk.
Jag luras med utvalda citat
Citat kan användas för att bevisa vad som helst, även om de är sanna. Nu bevisade jag att danskarna är svekfulla alternativt att svenskarna har haft en fördomsfull inställning till danskarna.
Genom att föra det skrev jag inget om svenskarnas syn på polacker, judar, afrikaner, lappar eller ryssar under den här tiden, och därför förnekade jag våra fördomar mot dem.
Jag skrev heller inget om de fördomar mot oss och andra som florerar i dessa länder, varför den som läser snabbt lätt får för sig att dessa inte har fördomar. Vilket de så klart både har och har haft.
Min enkla poäng var denna gång att: Tänk innan du ropar att andra har fördomar. Det är i sig självt en fördom. Försök istället förstå vem som vill driva fram just denna fördom och vad vinsten kan bli. Alternativt, den som vill få bort just en fördom, varför är denne inte så noga med att bekämpa andra fördomar oavsett om de riktar sig mot en annan religion, utseende eller social klass?
* Och för den nu upprörde hittepå-politiskt-korrekte-som-egentligen-är-fylld-av-fördomar så är det Olaus Magnus 1500-talsordval som är med här. Han är för övrigt inte speciellt negativ till lapparna, han konstaterar bara att de lever annorlunda.
Så om vi bortser från den svenska nationaldagen och ser till vad som enligt Bannerhed gör midsommar till något speciellt så funderar jag lite på om Bannerhed funderade alls när han skrev texten.
Argumenten som rör gemenskap. Se dem i ett internationellt perspektiv. Finns det något kristet land som skulle kunna välja någon annan dag än julafton till nationaldag? Övriga länder med en annan dominerande religion kan ju välja sin högtidsdag hos sin motsvarighet till julen.
Naturen. Firas den egentligen på midsommar? Blommor har vi, och majstång, men blommor och träd förekommer även på andra högtider under året (någon läsare kanske tänker på julen).
Sedan kommer en dröse argument kring seder som Bannerhed läst om i en bok men som inte en enda människa genomför.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
