Just nu sitter jag och bläddrar i en gammal recension i Historisk Tidskrift av Malin Grundbergs avhandling Ceremoniernas makt. Den handlar om hur kungliga ceremonier under Vasatiden, kröningar, begravningar, avsättningar och abdikationer, faktiskt skapade och överförde makt, inte bara visade den.

Det som fastnade mest hos mig är hur mycket av den där makten faktiskt förmedlades genom heraldiska symboler. När Gustav Vasa begravdes eller när Erik XIV kröntes var det inte bara kläder och processioner som människor skulle se och imponeras av, det var landskapsvapen, troféer, kronor och annan regalia som bokstavligen stod i centrum och gav legitimitet. De heraldiska emblemens placering, vilka som fick bära dem och vilka som uteslöts blev ett språk för vem som hörde hemma i makten och vem som inte gjorde det.

Särskilt intressant blir det när genus kommer in i bilden. Avhandlingen visar hur manlighet och kvinnlighet spelade roll i hur dessa symboler tolkades. När Kristina kröntes 1650 valde hon att bära Erik XIV:s gamla kungakrona, ett medvetet heraldiskt val som signalerade manlig kontinuitet trots att hon var kvinna. Samtidigt marginaliserades kvinnorna i de flesta ceremonier, och de heraldiska attributen förblev starkt knutna till den manliga elitens homosociala nätverk.

För mig som heraldiker är det en påminnelse om att vapen och symboler aldrig är neutrala. De är aktiva verktyg i maktöverföring. De berättar inte bara vem som har makten,  de hjälper till att skapa den. Och ibland, som i Kristinas fall, visar de också var gränserna för den makten gick.