Etikettarkiv: historieforskning

När började ofrälse använda heraldik?

1320 undertecknade Henrik Sonntag ett dokument med sitt sigill. Det är det äldsta svenska ofrälse släktvapnet vi känner till.  

Men Henrik till trots, hur många ofrälse förde egentligen vapen under medeltiden?

Tyska borgare och svenska präster

De ofrälse som först använde heraldiska vapen i Sverige var inflyttade tyska borgarfamiljer och präster, som nog i vissa fall kan ha studerat i Tyskland eller åtminstone var god vän med kollegor som hade gjort så. Det är också i ”Hansastäderna” Visby, Stockholm, Kalmar och Lödöse som vi hittar de äldsta vapenbevisen på gravstenar och i sigill. För närmare titt på Visbyborgarnas vapensköldar, se Hamner, J W och Widén, H; Gotlands gravstenar I-II (1933, 1940). Bilder på 12 gravstenar finns i del 2, s 40.

Att präster använde vapen vet vi från många dokument som de bevittnade, men även från gravstenar och andra minnesmärken i våra kyrkor. Det finns till och med en tvist mellan ärkebiskopen i Lund, Birger Gunnersen, och riksrådet Henrik Krummedige om den förstas bruk av ett vapen som den andra ansåg sig ha rätt till. Tvisten slutade med vinst för den förste eftersom han hade en tydlig brisering. Ärkebiskopen var inte frälseman av födseln utan kom från en bondefamilj.

Det finns även bönder som hade vapen, även om dessa bönder nog, tror jag, snarare ska klassas som storbönder i frälsemäns tjänst som hade egna lantarbetare, så att vi inte förleds att tro att det var män som själva gick på åkern som avsågs.

Heraldikern bristande metodik

Dagens problem med de ofrälse vapnen är egentligen äldre tiders heraldikern klart bristande kännedom om historisk metodik samt deras förutfattade meningar. Eller tydligare formulerat: Du har sett vapensammanställningar över medeltida vapen (ex Hildebrand och Raneke). Du har även sett utdrag ur dessa visandes frälsemäns vapen. Men har du sett utdrag åt andra hållet, vapenböcker som visar ofrälse vapen, prästerskapets vapen (inte deras sigill, för de finns) eller någon annan framställning som inte fokuserar på den världsliga eliten i samhället? Svaret är att det har du inte, för de finns inte.

Vad medeltidsheraldiken behöver är en ordentlig katalogisering av medeltidens heraldik.

Finland ett undantag

I Finland fanns det en talrik svensk grupp frälsesläkter som främst fått sitt frälse för att kunna ställa upp som försvar mot ryssen. Dessa var i huvudsal vapenförande redan från tidigt 1300-tal. Ändå tycks bruket av vapensköldar inte ha spritt sig.

Christoffer von Warnstedt visar att inget av de 65 ofrälse sigill som finns bevarade mellan 1380 till 1530 visar en heraldisk bild. (Heraldisk Tidsskrift nr 34:1976 + Hausen, pl XX-XXII) Warnstedt har med rätta kritik mot Hausen som allt för lättvindigt låter vissa finnar vara ofrälse när de nog var frälse, som hövitsmännen/fogdarna på Tavastehus, Raseborg och Kustö. Vid den här tiden ska vi nog vara försiktig med att beteckna makthavare som ofrälse ståndspersoner även om vi saknar dokumentation att de var frälse.

Svag forskning även efter medeltiden

Man skulle kunna tro att forskningen om tiden efter medeltiden hade kommit längre, men det är tveksamt. Det finns en genomgång av prästerna i Västerås stift under 1600-talet (Ekström, G; Västerår stift herdaminne II: 1 bilagebandet (1971) s. 17-40) där man kan se 464 prästers sigill.

Magnus Bäckmark har gått igenom rikets Eder och tagit fram sigillen där. Ett fantastiskt arbete som numera finns digitaliserat i Svenska Heraldiska Föreningens databas Källan

Kardinal Vasa

Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.
Kardinal Johan Albert Vasa, kusin till Gustav II Adolf.

Visst är det spännande att politik får historiker att blunda. Som för Johann Albert Wasa, son till kung Sigismund av Sverige och kardinal.

Johann Albert Wasa föddes 1612 in Warschau, Polen och dog tidigt, redan 1634 i Padua som då var en del av republiken Venedig. I egenskap av prins av Vasadynastin var han även furstebiskop av Ermland och Krakau. Den senare biskopstiteln fick han 1632; biskop över Ermland var han redan 1621, som nioåring. Urban VIII utsåg 1629 Johan Albert ill kardinal in pectore och 1632 till kardinal (kardinaldiakon över kyrkan Santa Maria in Aquiroernannt i Rom). Tyvärr avled han redan 1634 och begravdes i domkyrkan i Krakow som den kunglighet han var.

Svenska historikers fejkade historia

De polska medlemmarna av Vasadynsatin känns bortträngda av svenska historiker, som om de var några främmande förrädare som skulle glömmas. Men de var ju faktiskt rättmätiga arvtagare till den svenska tronen och det var faktiskt den religiöse galningen (något mildare ord finns nog inte) Karl IX som genom statskupp och inbördeskrig tog över tronen i Sverige. Och lät avrätta alla som fredligt påpekade detta (se Linköpings blodbad).

Den här attityden lever kvar än idag. Hur annars ska vi förklara de stora skillnaderna mellan svenska och engelska Wikipedia, eller varför inte titta på nederländska sidan om just Johan Albert Vasa?
Att det fortfarande finns de här omedvetna tankarna som censurerar alla idéer om Polens betydelse för svensk historia är faktiskt förvånande.

Polska vapenskölden för Vasa

På bilden längst uppe till höger ses Johan Alberts vapensköld. Bottenfältet visar 1) Polen, 2) Tre kronor, 3) Litauen och 4) Folkungalejonet/Sverige gammalt

 

 

Heraldikens förfall inföll på 1400-talet

Den som läser heraldikens historia upptäcker snart att heraldiska författare snabbt beskriver 1800-talet som heraldikens förfall. 

Det gäller dock inte 1800-talets författare, för de placerar förfallet till 16-1700-tal och ser sig själva som återställare.

Oavsett vilket så brukar grundskälen till förfallet beskrivas som att vapensköldarna blir mer komplicerade än de var under medeltiden och att de förlorar sin plats på slagfältet.

Målning föreställande ett slag under 1400-talet.
Målning föreställande ett slag under 1400-talet.

Med de definitionerna hamnar heraldikens förfall definitivt inte på 1600-1700-talet, för då var fanorna stora, rena och tydliga. Än tydligare var de på 1800-talet, i den mån de fanns. Däremot är det ju så att vapensköldarna försvann från slagfältet.

Men när hände det, egentligen? Ja, inte är det i modern tid. Snarare är övergången från 1300 till 1400-tal den verkliga brytpunkten. Titta gärna på de baner som användes under Rosornas krig. Enkel tydlighet är inte det första vi tänker på. Och stridsutrustningen. Ja har inte sett en enda bataljmålning från något europeiskt land under 1400-talet som visar en vapensköld. Det var helt enkelt en föråldrad teknik. Däremot har vi faktiskt några tornersköldar från 1400-talet, även från Sverige, och de visar heraldiken som en detalj i en större helhet, även på sköldens yta.

Paul von Dornsteins illustration av bepansrade ryttare från 1504.
Paul von Dornsteins illustration av bepansrade ryttare från 1504.

Dolnsteins spännande bilder

Men mest intressant är att se Paul von Dolnsteins teckningar från 1504. Så här såg en riddare ut. Ser man till allt han ritat så är det mycket detaljer men allt är befriat från det vi tar för givet – den heraldiska bilden. Den är helt enkelt inte längre relevant. Och vi är ändå kvar i medeltiden.
Det som skiljer von Dolnstein från många andra illustratörer från denna tid är att han var en officer som avbildade sin omgivning, inte en propagandakonstnär som skulle lyfta kampandan i betraktaren. Därför saknas den färgglada prakten, alla vimplar och sköldar och hästarnas schabrak eftersom allt detta bara är till besvär på slagfältet.

Därför är det inte så konstigt för oss historieintresserade heraldiker att det är under 1400-talets andra hälft som heraldiken berikas med så många nyheter samtidigt som den blir mer statisk i sin form.

En titt på huskarlen

En huskarl från 1000-talet, fullt utrustad med vapen.
Knut den stores huskarlar var under 1000-talet en elitstyrka. Lägg märke till hjälmen.

Är den täckande hjälmen orsaken till heraldikens födelse?

Se på bilden här ovan. Det är en modern tolkning av en fullt utrustad huskarl i kung Knut den stores tjänst. Lägg märke till hur väl hjälmen täcker ansiktet.
Se sedan på bilden här under. Den är hämtad från en reenactment-grupp som försöker återskapa dåtidens värld. Deras tolkning av hjälmen som bygger på bilder från 1000-talet, arkeologiska fynd och på praktisk kunskap om metallhantverk och stridsteknik. Hjälmen är här inte alls lika täckande.

En huskarl från 1000-talet i modern återskapelse.
En huskarl från 1000-talet i modern återskapelse.

Den här koniska hjälmen tycks ha etablerat sig i Nordeuropa under 900-talet och avbildas även på svenska runstenar. Den kommer kring 1200 att ersättas av en mer täckande tunnhjälm men till dess är den i stort sett identisk.

Utifrån den kunskapen, att en viss typ av hjälm används under 300 år, tror jag att det är mycket oklokt att påstå att det var denna hjälm som var orsaken till att heraldiken uppstod kring 1150 eftersom ”man inte kände igen ledaren bakom dennes heltäckande hjälm”, som det brukar stå i heraldiska läroböcker

Maktstrukturen påverkar bildvärlden

Kan heraldiken ha en annan källa till sin uppkomst? Ja, jag tror att det finns flera samverkande faktorer (där ingen är relaterad till korstågen).

Vi vet att de ovannämnda huskarlarna, vare sig de var i anglosaxisk tjänst, i normandisk (de två skulle 1066 mötas i slaget vid Hastings) eller i nordisk hade snarlika hjälmar, utrustning och stridsledning. Denna stridsledning kom även att bestå in i 1100-talet. Knut den store utvecklar en trend som går ut på att förlita sig mer på en egen elitstyrka och mindre på allierade stormän. Vilhelm erövraren utvecklar samma tanke när han senare skapar den mycket strikta engelska formen av feodalism där länstagare är mycket nära knuten till länsherren. I Nordens sen vikingatida kultur är kallas gruppen för hirdmän.

Man härmar sin ledare

I ett samhälle där påfallande många i en sfär svär trohet till en och samma person är det naturligt att de genom kulturell påverkan vill visa sin vördnad/härma/ställa sig i ledet och därför använder samma typ av bild som sin härskare.

Inom kyrkan innebar det att man brukade helgonbilder som bars omkring, målades på kyrkväggar eller blev till fanor som man lånade ut vid religiöst befogade krig. Kyrkan som sådan var länge mycket ointresserad av att använda sig av heraldiska bilder i sin verksamhet, även om dess eldande företrädare med adliga anor gjorde så i sina egna privat sigill.

Krigare under 1100-talet tycks däremot snabbt ha börjat använda sin herres vapen inför krig och tornerspel. Egna privata vapensköldar för så högt sedda män som dubbade riddare ser vi däremot ingenstans förrän långt in på 1200-talet.

Den struktur som skapas under 1000-talet och som blommar ut under 1100-talet där makt centraliseras till färre stormän tror jag är en viktig förklaring till varför heraldiken tar fart under denna tid och i området kring engelska kanalen.
Heraldiken hade av samma strukturella skäl inte kunnat komma till i Italien eller i det tysk-romerska riket där makten var mer fragmentiserad.

 

Persevanten Parzival

Klaus Graf skriver om tyskarnas förmåga att blanda ihop en titel med ett namn, nämligen häroldsassistenten Persevant med kung Arthurs förtrogne riddare Perceval (tyska: parzival, engelska: Percival).

I Klaus Grafs artikel ”Parzifal als Nebenform für Persevant” visar han på källor där denna sammanblandning, eller vad det nu kan vara, finns.

Grafs sammanställning är synnerligen intressant eftersom den visar på hur lätt ord kan förvanskas, misstolkas eller bara lekas med, vilket man som sentida uttolkare ska vara medveten om. Terminologilexikon och dess bakomliggande idéhistoria är en produkt av 1800-talets ingenjörsoptimism

Nu är det inte så där jättekonstigt eftersom kung Arthur var häroldernas skyddshelgon ända sedan medeltidens mitt.

Erik den helige från Eriksberg

Stockholms stadssigill från 1376
Kung Erik som han avbildades på Stockholms stads sigill, känt från 1376. Public Domain, Wikipedia

Legenden är bekräftad. Erik den helige dog våldsamt och var en gudfruktig man. Han åt i alla fall fisk som fastan föreskrev.  

En ny undersökning av Erik den heliges skelett visar att han snarare dog i någon form av strid (mot övermakt) än blev halshuggen. Och det det som legenden säger. Och att han var en synnerligen vältränad man på 171 cm som föredrog fisk framför kött.

Men det intressanta är två andra fakta. Det ena är att han tydligen har levt sina 10-15 sista år (och kanske mer) i närheten av Varnhem, vilket är precis det som de fåtaliga källorna om godsegendom, donationer samt sonen Knut Erikssons dödsplats antyder. Och att helgonlegenden om Uppsala som hans hem är fel.

Det andra är att han vid sin död var 35 år snarare än 40. Det betyder rimligen att sonen Knut inte kan ha varit äldre än 11-13 år (samt att hans andra syskon knappast kan ha varit mer än tre fyra levande till vuxen ålder med tanke på tidens barnadödlighet). Det bör i sin tur betyda att det är begripligt att det uppstod ett maktvakuum fram till Knut var ungvuxen (=16-20 år) vilken han var 1167. Och vid just denna tid låter han (enligt legenden) slå ihjäl kung Karl Sverkersson samt dessutom få så mycket stöd för sin sak att han kan fortsätta ett flera år långt krig mot de andra Sverker-kungarna Burislev och Kol trots att dessa hade stöd av danska kungahuset. Den Erikska ättens position var med andra ord mycket starkare och kanske också mer etablerad än vad vi normalt menar att den var.

Heraldikerns hopp i historien

Jag brukar hävda att ett år på 1300-talet var lika långt som ett år idag. Jag är inte säker på att alla håller med om det.

Igår skrev jag om Nordens vapenbrev i Europeisk kontext och hänvisade huvudsakligen till Nils Bartholdys bok Adels- og våbenbrev utstedt af danske (unions-)konger indtil 1536.

Det är en bra bok på alla sätt och vis, men jag tänker ändå ta den som exempel på det som jag upplever vara ett problem inom den heraldiska vetenskapen: oförmågan att se tidens betydelse.

Heraldiska fakta ska presenteras korrekt

Ett annat problem är oviljan att problematisera heraldiska fakta. Om man konstaterar att en kung av Aragonien 1187 ger en by rätt att föra ett visst baner bör man inte foga in den kunskapen två rader under en mening om att de engelska vapenbreven från mitten av 1400-talet får en strukturell uppbyggnad som tydligt inspirerats av vapenbrev från det tyska språkområdet från andra halvan av 1300-talet. (sid 14) Vi rör oss här mellan 250 år.

För en läsare är det svårt att inte tro att dessa har direkta samband, men när man stannar upp och tänker efter så inser man det orimliga i att tyska vapenbrev 1380 svårligen kan vara den direkta förlagan till engelska dito från 1450, såvida det inte finns en direkt koppling mellan tyska hovet och det engelska under 1440-talet. En lämplig sådan skulle kunna vara någon av de tre vapenkungarna i England, men jag ser inget som tyder på att Roger Legh, William Tyndale, John Smert eller William Burges hade kontakter mer Tyskland. Däremot rikligt med kontakter med olika delar av Frankrike.

Utan att mena det kan en sån här otydlighet med tidsangivelserna e sken av händelseförlopp som inte alls ägt rum utan där orsaken står att finna någon helt annanstans.

Bauhn och filosofens historiska okunnighet

Filosofi är intressant och lärorikt på många sätt. Men filosofer tycks ha väldigt svårt att se ens de mest grundläggande historiska fakta. Om det sen är Marx, Foucault eller nu senast Växsjöprofessorn Bauhn tycks vara egalt.

I sin fördomsfulla insändare (lätt maskerad till debattartikel eftersom han är professor) lyckas han blanda lite vad som helst för att ”bevisa” sin tes att araber är ett stamfolk och därmed (enligt det språkbruk som vi västeuropéer nyttjat de senaste seklerna) mindre utvecklade människor – i kulturellt hänseende.

Professorn i statskunskap,Inga Brandell, svarar snyggt på Bauhn i dagens SVD och visar dels att Bauhn inte förstått den arabiske historikern Ibn Khaldun (1332–1406) eller de mest fundamentala delarna i den arabiska stadskulturen. Man får vara bra okunnig om man ens för en sekund inbillar sig att syrier är obekanta med städer och samtidigt påstår att svenskar lämnade stamtänkandet vid utgången av vikingatiden.

Jag vill med den här texten visa på vikten av att ifrågasätta även personer med titlar, för det är inte alltid de vet vad de talar om.

Varför dessa källor?

Det jag funderade på när jag läste denna insändare var varför Bauhn vill koppla sin text till Ibn Khaldun (läs mer om honom här) som levde för 600 år sedan? Det enda svaret jag kan komma på är att bauhn gör Khaldun som ett alibi för att visa att han inte alls kan vara fördomsfull mot araber eftersom han använder arabiska filosofer som källa (visserligen fel, men ändå).

Khaldun driver bland annat en tes om att en kultur som når sin topp i makt kommer att följas av en period av ”dekadens” varpå andra primitiva kulturer kan störta densamma. Det här är intressant för förståelsen av Bauhn eftersom samma tanke om degenerering finns inom vissa delar av konservatismen och mycket framträdande inom ex både gammal- och nyfascism samt diverse andra rörelser som vill ”stärka den XXX-folksjälen” (xxx=fyll i valfri etnisk grupp).

Erkänn för att distansera dig

Det mest spännande i hela Bauhns inlägg är följande passage:

”Stamkulturer har förekommit överallt. Det fornnordiska ättsamhället utgjorde till exempel en stamkultur med släktfejder och blodshämnd. Motsättningen mellan stamkultur och stadskultur avgjordes i Västeuropa genom uppkomsten av kungamakt och nationalstater och genom att stadens kultur blev statens kultur. Kungamakten erkände bara undersåtar, inte stammar. På sikt kunde staten demokratiseras, kungamakten avvecklas och undersåtarna bli medborgare. Motsvarande utveckling har inte ägt rum i flertalet av Mellanösterns länder.”

Har det inte? Har inte Syrien haft en stadskultur med en stat som garant för lagen för ”alla” underståtar (exkl slavar)? Har inte Syrien tillhört följande stater (urval): Egypten under faraoner, perserriket, romarna, korsfararna, mameluckerna, ottomanerna och abbasiderna. Samtliga stads- och statskulturer av betydande snitt även med sentida europeiska mått (vilket däremot INTE gäller för medeltida och tidigmoderna europeiska stater).
Flertalet av Mellanösterns länder har en mycket likartad historia med samma herrar. Och sedan kom européernas kolonialvälde.

Genom att frånta personerna i Kölnhändelsen deras verkliga ursprung och pådyvla dem något helt annat kan Bauhm förklara deras beteende med att de har en mer primitiv kultur.
Så agerar inte en professor såvida han inte har ett politiskt budskap som hen tycker är så viktigt att det får gå före vetenskap och kunskap.

Inte bara unga

Dick Harrisson skrev i Magasinet Neo om att dagens unga är kränkta av fakta (underförstått, vi äldre är minsann lite bättre – vilket i sig är osedvanligt korkat uttalande av en historiker).
När jag läser Bauhns insändare känns det som om även professorer i filosofi i 57-årsåldern har samma brister i grundkunskap.

Media som historieförfalskare

Som journalist blir jag allt mer beklämd över den ton som märks i svensk media idag. Den blir allt mer populistisk och ovetenskaplig.

Jag tänker inte på action-nyheter och skvaller hos kvällspressen. den har alltid funnits och alltid sett likadan ut och alltid fått samma kritik.

Nä, det jag tänker på är låtsas-journalistik och alla dessa debattprogram och reportage med underliga vinklar och kultursidor som helt tappat kopplingen till akademierna och istället låter som propagandacentraler.

Juristen och författaren Behrang Kianzad tar upp ett bra exempel från veckans Aktuellt där Love Benigh väljer att förneka SD:s förflutet som ett nazistiskt parti bara för att de säger sig ta avstånd från historien. Men historien ändras inte för att man säger sig ta avstånd från densamma. Man var inte mindre nazist (eller kommunist eller …) bara för att man idag inte vill erkänna det. Det är, som Behrang skriver, ren historieförfalskning och inget som kan tas upp som en debattartikel. 

För övrigt är Aftonbladets kultursida bra på att förneka kommunismens brott, och dito på expressen & DN duckar minst sagt bra på frågorna om liberalismen som drivande bakom kolonialism och därmed följande folkmord. Det är inte heller debattfrågor.

 

Tysk källa för bevis om svensk sed

Jag hade häromdagen en intressant diskussion med Herr J. Vi pratade om vad som är god svensk heraldisk sed (ett viktigt ämne för svenska heraldiker i dessa dagar). Överlag var vi överens, men vi hade en fråga där vi inte kom överens Tinkturen purpur.

Samtalet var vänskapligt men eftersom jag har skrivit om de svenska tinkturernas historiografi och där slagit fast hur samtliga svenska heraldiker som låtit publicera sina åsikter i tryck har tyckt de senaste 250 åren, känner jag mig ganska hemma när det gäller källäget i Sverige.

Ju mer vi pratade desto mer förvirrad blev jag. Var kom hans åsikt om att purpur inte kan accepteras som svensk heraldisk tinktur utifrån svensk heraldisk sed ifrån?

Till slut kom svaret – han har inte sett tinkturen i tyska vapenböcker.

Svensk sed förutsätter svensk tradition

Jag har respekt för att man inte framledes vill ha purpur för att man tycker att det är för likt rött och blått. Det är ett argument grundat i ens egen tolkning av färglära och vad som gäller bör utifrån denna premiss jämkas samman med andras tolkningar av samma färglära (att en tycker en sak om en färg gör inte åsikten till allmängiltig sanning).

Men om man argumenterar utifrån svensk sed bör argumentationen hämtas från historien och då företrädesvis svensk heraldisk historia. Då går det inte längre att komma dragandes med tyska eller brittiska handböcker.

Ändå är det sådant jag möter om och om igen.

För övrigt accepterar jag tinkturen purpur men ser gärna att den behandlas med varsamhet.