Etikettarkiv: adel

Svenska vapenböcker genom historien

Uppslag ur Cedercronas vapenbok.
Uppslag ur Cedercronas vapenbok.

För att hålla ordning på släktvapen och andra vapensköldar behövs vapenböcker. I svensk historia finns ett fåtal publicerade som mest rör adelsvapen.

En heraldiker behöver en fullständig vapenbok som visar samtliga vapen inom sitt kulturområde. Det är inte relevant om vapnet tillhör en grevlig släkt eller en förening – alla vapen ska vara unika.

Men som organisation kan man tänka annorlunda. Svenska Heraldiska Föreningen har en vapenbok, matrikeln, som sedan 2003 visar de vapen som förs av föreningens medlemmar.

Både Riddarhuset och Ointroducerad adels förening har sina egna vapenböcker kompletterade med genealogiska uppgifter (eller tvärtom, beroende på läsarens intresse). Riddarhusets Adelskalender har utkommit sedan sent 1800-tal, numera vart tredje år.

Vapensköld för Johan Adler Salvius
Vapensköld för Johan Adler Salvius. Ur Keysers vapenbok.

Svenska vapenböcker för adeln sedan 1650

Innan Riddarhuset började med sin adelskalender stödde de med jämna mellanrum utgivningar av vapenböcker, utan genealogiska uppgifter. Här har du listan på de som finns.

Du kan läsa mer om Keysers vapenbok på Jens Christian Berlins blogg vapenbok.se. Om övriga finns inte så mycket dokumenterat.

  • Keyser, H. Sweriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1650. Fullständiga konturritade sköldar med littererade tinkturer avseende samtliga introducerade ätter.
  • Kiellberg, E. Sweriges Rikes Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1734-45. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Cedercrona, D.G. Sweriges Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1746. Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Carlskiöld, P. Svea Rikes Ridderskaps och Adels Wapen–Bok. Stockholm, 1764-1872 Fullständiga skrafferade sköldar avseende samtliga introducerade ätter.
  • Stiernstedt, A. W. o. Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1857-1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
  • Klingspor, C. A. Sveriges Ridderskaps och Adels Vapenbok, Stockholm 1890. Fullständiga sköldar i färg avseende samtliga introducerade ätter.
  • Dahlby, F. o. Raneke, J. Den svenska adelns vapenbok, Stockholm 1967. Levande ätters vapen som konturteckningar jämte dess blasoneringar.
  • Riddarhusdirektionen. Vapenbilder för levande grevliga och friherrliga ätter. Särtryck ur AK 1995. Stockholm 1994.

Den kunnige noterar att fram till Stiernstedt och Klingspors vapenbok från 1857 gjordes ingen vapenbok av en heraldiker utan av förläggare och tryckare.

Är Sir James adlig? Och Dame Mary?

Jourhavande heraldiker

Titeln Sir verkar locka svenska skribenter, men utan att de vet vad det betyder. Jag kan här och nu avslöja att det aldrig betyder att bäraren är adlig.

I media (och i alla andra sammanhang, vill jag påstå) förekommer ofta uppgiften att Sir John och Dame Mary har blivit adlade och nu får bära nämnda titel.

Det är faktiskt fel. Vad som har hänt är att personen ifråga har fått en riddarorden motsvarande Svärds- Nordstjärne- och Vasaorden i Sverige. Genom att de har fått denna orden har de belönats med ett ridderskap. Det ska inte förväxlas med adelskap. Adelskap innebär alltid någon form av tillhörande privilegier av politisk art (och ofta ekonomisk) samt en förväntan över att något ska göras. Ett ridderskap är en belöning för något som har gjorts.

Storbritannien har en lite udda syn på adelskap. Det finns ingen obetitlad adel utan de enda som tillhör deras adelsklass är the peerage, som motsvarar vår högadel och som har plats i överhuset. Och en manlig medlem av the peerage tituleras inte Sir utan Lord.
Det finns också undantaget baronet, som inte är del av the peerage, inte är formellt adlig, inte är en riddartitel men som är en ärftlig värdighet. Heraldiskt markeras detta med en röd har i en vit sköld som placeras centralt i bärarens stamvapen.

Utlänningar blir aldrig Sir/Dame eftersom just dessa titlar endast är förbehållna brittiska undersåtar. Däremot kan de få en orden.

Jonas Arnell har utvecklat det här på sin blogg.

Spännande ointroducerad heraldik

Ointroducerad adels förenings helsida.
Ointroducerad adels förenings helsida.

Det finns mer svensk adel än Riddarhuset. Många av dem samlas hos Ointroducerad adels förening.

Adel som juridisk grupp finns inte längre, inte heller adelsståndet. Men det finns en stor grupp människor i Sverige som bär det adliga kulturarvet vidare.

De flesta adliga släkter finns samlad hos Riddarhuset, men inte alla. Flera ursprungligt svenska adelsätter blev aldrig introducerade på Riddarhuset. Andra har på senare år flyttat in till Sverige. Dessa finns till stor del samlade i Ointroducerad adels förening. Gemensamt för dem alla (?) är att de för ett heraldiskt vapen.

Föreningen ger vart femte år ut en kalender som dels presenterar släkternas vapen, dels är en genealogisk presentation av släkten. Jag skulle önska att de var frikostiga nog att dela med sig av det heraldiska på hemsidan.

Kvadrering har inte alltid funnits

Arms of Stenbock, count no 12 att House of nobility in Sweden
Arms of Stenbock, count no 12 at the House of Nobility in Sweden

Läs en heraldisk handbok och du ser snabbt att man har kvadrering av sköldar som en självklarhet för högadlig heraldik. Och så är det från 1561, men hur var det innan dess?

Den nordiska högadeln har kvadrerat sina släktvapen sedan 1561-talet då Erik XIV skapade de första grevliga och friherrliga ätterna. Han lät dessutom dessa få en hjärtsköld i mitten av huvudskölden, precis som man gjort på riksvapnet sedan Erik av Pommerns tid.

Hjärtskölden är därefter av sed och vana ett högadligt privilegium, men kvadrering kan alla göra.

 

Den medeltida högfrälseätten Stenbock
Arms of Stenbock, 15th century

Stenbock var först

Det första släktvapnet som kvadrerades i Sverige var emellertid Stenbock, egentligen den yngre ätten Stenbock som är densamma som Drake av Intorp.

Arvid Knutsson (Drake av Intorp) gifte sig med och Anna Gustafsdotter (Stenbock), som saknade bröder. Deras son Olof, riksråd och herre till Torpa valde då som främste arvtagare till både Drakarna och Stenbockarna att slå samman sina föräldrars vapen till ett. Var han fick idén ifrån är omöjligt att veta. Detta skedde någon gång under tidigt 1500-tal. Hans son samt sonson upphöjdes båda till friherrar av Erik XIV, och som nära släkt till kungahuset var de också samtidens största innehavare av förläningar.

Namnet Stenbock är känt först från 1560-talet.

Gustav Vasas gemål, drottning Katarina Stenbock, förde endast stenbocken i sin hjärtsköld som drottning, inte den kvadrerade varianten.

Ranck – Från menig till adelsman

Adliga ätten Rancks vapensköld
Arms of the noble family Ranck #574, from Dalarna, Sweden.

Svenskt 1600-tal är unikt i sin samtid. Här, och endast här, kunde en obetydlig man stiga i graderna till samhällets topp. 

En av dem som fick möjligheten att stiga i graderna var Sven Andersson. Han föddes 1616 i Rankhyttan, Dalarna, och kom med tiden att bli menig soldat. Från den positionen lyckades han göra karriär upp till kapten, varefter han 1652 adlades för att kunna göra än större karriär.

Han blev sedermera överste vid Älvsborgs regemente och till sist generalmajor samt, 1678, landshövding i Hallands län (med uppdraget att försvenska bygden efter det skånska kriget, kan man tänka). Han dog 1684.

Sonen blir friherre

Svens son Conrad Ranck gjorde också militär karriär upp till generallöjtnant av infanteriet och kommenderande chef över lantgreven Carls av Hessen-Cassel trupper samt guvernör i Rheinfels. Därefter generallöjtnant i svensk tjänst. Tillsammans med sina systrar upphöjdes han 1716 till friherre nr 130. Ätten introducerades 1719 och dog ut på svärdssidan 1745, med Conrad.

Vapensköldens bergsman

Släkten Ranck (ett namn som Sven tog från sin hembygd Rankhyttan) kan spåras tillbaka till 1400-talet då de var bergsmän i Dalarna. Därför är det inte konstigt att skölden har en soldat bland bergen. Släkten tillhörde bergsfrälset och bör ha haft det ganska gott ställt så Svens eskapader till armén måste ha varit en sorts flykt från bergsmannalivet, tänker jag så där lite amatörpsykologiskt.

 

Heraldik i Arte et Marte

Riddarhuset har haft den goda smaken att sammanställa alla artiklar om heraldik ur de senaste tio åren av tidskriften Arte et Marte.

Arte et Marte är Riddarhusets egen ”medlemstidning”. Förutom att ta upp allehanda genealogiska och organisatoriska frågor som berör Riddarhusets medlemmar så återkommer artiklar inom heraldik.

Visserligen är artiklarna begränsade till adelsheraldik men de är gediget skrivna och har ofta ett bra bildmaterial. Därför är de absolut värda att ägna en tid åt.

Adelig sköld och hjälm

En kunglig förordning från 1762

1762 författades kungörelsen om rätten till adlig sköld och hjälm. Det är med denna förordning som adliga släkter får privilegiet att föra öppen hjälm och ett juridiskt skydd för vapnets utformning. Samtidigt utgör kungörelsen en bekräftelse av den lagliga rätten till borgerliga vapen.

”Som ibland Ofrälse Män här i Riket den oordning och tilltagsenhet sig skal hafwa inritat, at månge af dem uti sine Signeten eller Pitzskier bruka Adeliga Sköldemärken eller öpen Hjelm, hwilket rätteligen icke tilhörer androm, än endast dem, som äro wärkelige Grefwar, Friherrar och Adelsmän; altså och til förwarande af den rättighet, hwilken i så motto endast Ridderskapet och Adelen i Nåder förundt är, smat til behörig ordnings hållande härutinnan, wele Wi, uppå Ridderskapets och Adelens underdåniga anhållan, härmedelst i Nåder hafwa stadgat och förordnat, at den Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka Adelig Sköld eller öpen Hjelm uti sit Pitzskier skal derföre böta Femhundrade Daler Silfvermynt.”

Förordningen var ett resultat av en längre tids diskussion om adelns privilegier och den kritik som riktades mot dessa. I historiens spegel kan förslaget ses som ett sista försök från adeln att vinna bekräftelse på sina privilegier. Femtio år tidigare var adelns politiska makt så stor att det inte fanns någon anledning att lagstadga kring heraldiken. Femtio år senare hade den spelat ut sin roll som statusbärare och ett lagförslag hade endast mötts med kuriosaintresse.

En praxis skapades

Den ursprungliga formuleringen till förordningen kom till Riddarhus-direktionen och är daterad den 28 juni 1762. Terminologin är något oklar, men den bör nog tolkas som om ett heraldiken inte är något exklusivt för adeln. Det är däremot inte omöjligt att adeln med sitt förslag ville att heraldiken skulle bli ett adligt privilegium.
Vilken rättsstatus förordningen har idag är oklart, men för att få en struktur i svensk heraldik anses den ännu gällande av heraldiker.

Förordnnigen bär även sättas i ett större sammanhang där adoption till adelskap, rang och plikten att använda rätt titel är andra viktiga delar. I grunden handlar det om rösträtten på Riddarhuset som vid denna tid var okontrollerad. Förordningarna var inte riktade mot de ofrälse, vilket förstods av de ofrälse som därför inte upprörs över dess tillkomst.

Just denna detalj har dock missförståtts av många, ja de flesta, av sentida heraldiker.

Litteratur om 1762 års förordning

C G U Scheffer, Heraldisk spegel, s 144 – 145 (Stockholm 1964)

August Langhoff, den siste adlade i Finland

Från Finland berättar Anders Segersven om den siste som adlades där. Texten kommer från Anders blogg, som jag vill göra lite reklam för igen. 

Ministerstatssekreteraren och generallöjtnanten Carl Fredrik August Langhoff är den siste att adlas i Finland, och därtill upphöjdes han till friherre på samma gång, vilket är smått ovanligt. Detta hände 14.1.1912 och han introducerades på Finlands Riddarhus 4.10.1912. Han är därtill den ende som adlats (och upphöjts till friherre) efter upplösandet av ståndslantdagen 1906.

Vapenbrevet för friherrliga släkten Langhoff, tecknat av Sigrid Granfelt

Langhoff härstammade från den danska släkten Langgaard, men det är inte mig bekant om denna släkt hade något vapen från tidigare. Det finns ett hjärtvapen i den Langhoffska skölden men det är möjligt att även det vapnet kom till vid adlandet 1912. Eftersom Langhoff upphöjdes till friherre direkt, så finns det inga vapenframställningar med enbart hjärtvapnet som ett enskilt adelsvapen.

August Langhoff avled 1929 och slöt själv sin ätt på svärdssidan, och fullständigt utslocknade släkten 1975 då hans dotter Maroussie Langhoff avled 81 år gammal i Stockholm.

Källa:
Aminoff: Gentes Finlandiae V

Adopterad och adlad

Rosen von Rosensteins vapensköld
Arms of the noble family Rosen von Rosenstein (A2055)

Kan man adopteras till adelskap?
Nej, säger Riddarhuset idag.
Ja, sa Riddarhuset förr.

För en normal svensk finns det ingen skillnad mellan adopterade och icke-adopterade barn. Endast en grupp håller ännu fast i det – Riddarhuset.

Numera är det en ideell förning precis som vilken kulturhistorisk förening som helst. Som sådan får de förstås ha vilka regler de vill om vem som ska få bli medlem. Det är inget konstigt med det.

Värre blir de när de påstår att de har reglerna därför att det är tradition och historia. När det gäller just adoption visar nämligen Riddarhuset en påfallande brist på historisk insikt samt orsakerna till varför vissa regler en gång infördes.

Så lätt hittar du de adopterade

Det går att fastställa det med ganska enkla metoder. På www.adelsvapen.com har Jonas Hjelm med sällskap lagt in äldre uppgifter om svenska frälsesläkter. Dessa uppgifter kan inte sägas vara 100% sanna så varje enskild post måste kontrolleras för sig. Men det som man snabbt får fram om man söker på ”adopterad” är en lista på personer som adopterats till sitt adelskap.

Det finns här personer som adopterats av släktingar med samma namn likväl de som adopterats på morbrors namn och andra varianter. Ett exempel är Rosén von Rosenstein. dottersonen Samuel Aurivillius, adlades och adopterades Rosén von Rosenstein 1773-05-05 jämte sina syskon på morfaderns adliga namn (med morbrodern och bröderna introducerade 1776 under nr 2055). Han slöt själv sin adliga ättegren.

Inga barn adopterades

De som adopterades in på Riddarhuset var förr inte barn utan vuxna män. det kan vara så att det finns adopterade barn, men det berördes inte av 1762 års regler.

Nu är det bara hoppas att nya Riddarhuset tar lärdom av både det omgivande samhället och av historien så att de inte fastnar i 1800-talets tänkande kring släkthistoria. Det är ju trots allt inte den mest adliga eller historietrogna perioden i vårt sekel så att ha den som rättesnöre känns lite udda för en kulturhistorisk förening.

 

 

Äkta och falska vapen

Traité du blason av Clément Prinsault,
”Traité du blason” av Clément Prinsault,

Redan under medeltiden var man tvungen att försöka skilja på äkta och falska vapen, med vilket i regel avsågs falska verifikationer av adelskap. 

I en vapenbok, Traité du blason av Clément Prinsault, tas det här problemet upp. Det viktigaste att känna till här är att ett falskt vapen bryter mot tinkturreglerna (rött på blått eller guld på silver).

Detta var en heraldikers åsikt på 1400-talet. Problemet med det är då att nämnde  Clément Prinsault skulle få det besvärligt att genomdriva sina teser i samtida Kalmarunionen, där allt för många nyskapade vapen givna av kronan till nyadlade bryter mot tinkturreglerna och en hel del annat.

Med detta sagt. Ta medeltida vapenböckers, och andra källors, uppgifter med en nypa salt. Verkligheten som de beskriver kanske mer är som de vill att de ska vara än hur det faktiskt är.

Här finns en fin genomgång av den heraldiska läroboken Traité du blason.