Etikettarkiv: 1200-tal

Spännande riddare i Rogslösa kyrka

Detalj från dörren i Rogslösa kyrka, Östergötland.
Detalj från dörren i Rogslösa kyrka, Östergötland.

Förvirrande bild på kyrkporten. Ja, inte att det är Sankt Örjan eller Sankt Mikael som besegrar draken, men att den dateras till c:a 1275.

Träet i porten är genom en dendrokronologisk undersökning daterad till 1275. Och det är en väl beprövad metod som det inte finns någon anledning att ifrågasätta.

Men riddaren är verkligen inte 1275. Hjälmen är helt fel. Den påminner mer om en hjälm som användes från tidigt 1200-tal till mitten av seklet. Därefter blir hjälmarna något rundare på topper.

Och skölden, den är rent 1100-tal och i form nästan identisk med den som syns på Karl Sverkerssons sigill från 1160-talet. Även sättet riddare håller i sitt svärd påminner om sigillkonstens tidiga period, men just den detaljen tror jag i och för sig främst beror på att det var svårt att smida på annat sätt.

Med detta sagt – det är ibland väldigt svårt att datera stiliserade bilder från medeltiden.

Skynda att titta på William Marshal

Arms f Marshall AND Bigod
Arms f Marshall AND Bigod

Passa på – SVT Play visar just nu en film om William Marshal.

Den som kan sin 1200-talshistoria vet att ingen riddare är mer känd än denna William. Kanske var han även den bäste riddaren; det var i alla fall det han lät andra säga om honom.
Genom krönikan om hans liv vet vi en hel del om riddaridealen vid denna tid, även om krönikans sanningshalt i detaljerna ska betvivlas något.

Se filmen här, den visas på SVT Play fram till 17 juni.

 

Första gången i färg

 

Vapenboken Wijnberger med Sveriges riksvapen
I vapenboken Wijnbergen finns Sveriges riksvapen med, längst ner till vänster under Norge.

 

Sveriges riksvapen har skiftat efter regerande dynasti. Erikska och Sverkerska kungavapnen kom först, men dess färger (och delvis utseende) känner vi inte till.

Första gången ett svenskt kungavapen avbildas i färg är i Wijnberger-vapenboken från 1265-80. Boken består av två delar där den första dateras til 1265-70 och har 256 vapen som hör till kung Ludvig IX av Frankrikes vasaller och den andra dateras till omkring 1280. Den delen består av 1056 vapen (av 1312) för kung Filip III av Frankrikes vasaller och resten är en samling av andra vapen, bland annat en sida med kungavapen där Sverige ingår.

Att de var ganska så uppdaterade visas av att det är kung Magnus Ladulås vapen och inte kung Valdemars som är avbildat. Vapenboken har Magnus lejonsköld men utan strängar, inte Valdemars tre leoparder.

Brian Timm har skrivit mer om vapenboken Wijnberger och även ritat om alla sköldarna.

Tre blasoneringar

Den svenska sköldens (le Roi desues nr 1278) blasonering:
d’azur au lion d’or
Azure a lion rampant or

Den norska sköldens  (le Roy de noruee, nr 1275) blasonering:
de gueules au lion d’or tenant une hache du même
Gules a lion rampant holding an axe in pale or

Den danska sköldens (le Roy de danemarche, nr 1268) blasonering:
d’or semé de flammes de gueules 3 lions passants d’azur brochant
Or semy of flames gules three lions passant gardant azure

Krönt eller inte krönt

Arms of Carl von Linné, or Linnaeus, with the egg in the center of the shield
Arms of Carl von Linné, or Linnaeus, with the egg in the center of the shield

Får man kröna ett djur när det är i en sköld?

Krönta djur har bivit vanligare i släktheraldiken de senaste tjugo åren. Eller så är det bara så att jag nu är med och skapar/granskar nya vapen medan jag endast kan se slutresultatet för de äldre.

Oavsett vilket är det många som gärna vill placera en krona ovanpå lejonets, örnens, gruppens, björnens eller något annat djurs huvud.

Om detta tycker jag inte. Även om det inte är förbjudet bör det undvikas och jag ska här förklara varför.

Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.
Kung Erik Knutsson (1208-16) sigill med de två motvända lejonen.

Kungarnas kronor

1200-talet. Den erikska ätten är kungar av Sverige. Erik Knutsson  gör sig ett runt sigill med två motvända krönta lejon.  Det är vad vi vet inget heraldiskt vapen, men det är svårt att avgöra i denna protoheraldiska tid. Hans son kg Erik väljer att placera tre krönta leoparder i sin sköld (tror vi) och dessa krönta leoparder övertas sedan av hans arvtagare och systerson Valdemar (Birgersson, Bjälboätten). När Valdemar störtas av sin bror Magnus och tvingas lämna över kungamakten låter han även ta av leoparderna deras kronor (och samtidigt gör Magnus ett sigill med Bjälbo-ättens vapen omgärdat av tre kronor, som av en slump). Valdemars ättlingar fortsätter föra de tre leoparderna men utan kronor.  Av detta kan vi endast dra slutsatsen att kronorna representerar kunglig myndighet.

Städernas kronor

Städer får under medeltiden kronor (Stockholm) eller krönta djur (Malmö) eller krönta bokstäver (Bogesund, nu Ulricehamn) . Några vapen med krona för verksamheter utanför kungamaktens direkta kontroll känner jag inte till.

Undvik därför kronor

Även om medeltiden ligger långt bort tycker jag att dess symbolik i just de är fallet fortfarande är så levande att man ska (inte bara bör) undvika kronor på djur, fåglar och fabelväsen.

Jag har större acceptans för fristående kronor än för krönta levande varelser. Som Carl von Linné gjorde i sitt vapen.

Svensk hövisk kultur

Björn Näfs sigill med ätten Färlas vapensköld
Björn Näfs sigill med ätten Färlas välkända korslagda färlor. En färla är ett straffredskap som användes inom skolundervisningen.
Ur Hildebrands Svenska sigillier

Ett ståtligt hov omger kungen. Riddarna är klädda i sina vapenrockar och kvinnorna i svala klänningar och eleganta struthattar. Tjänarna är klädda i husbondens färger och väggarna pryds av fanor, sköldar och textilier. Härolder presenterar de närvarande gästerna och i ett hörn underhåller lekarna. 

Så vill vi gärna se den svenska medeltiden, men verkligheten var nog lite enklare än så även om det fanns tendenser till att följa de europeiska hovens kultur. Framväxten av det höviska livet i Sverige sker kring sekelskiftet 1300. Då har kungamakten skapat ett nytt skattesystem som ger hovet större resurser. Samtidigt skapas en ny klass av frälsemän vars främsta ideal är just att leva upp till den höviska kulturen.

En boklig kultur

De skriftliga spåren av den höviska kulturen är få, men det behöver inte betyda att romanerna var okända för det nordiska frälset. För på många sätt var den höviska kulturen den första skriftliga kulturen i det germanska Europa. Hänvisningar till Arthur-sagan, till herr Ivan och till Tristan och Isolde är många. Och det var deras liv man försökte återskapa. Den engelska Strumpebandsorden är direkt influerad av Kung Arthurs riddare kring det runda bordet. De frankiska trubadurerna och de tyska minnessångarna är också uttryck för en ny form av viskultur som spred sig till Norden redan under 1200-talet.

Kung Håkon Håkonsson av Norge (1217-1263) var den förste skandinav som vi vet lät översätta riddarromaner. De täta kontakterna mellan Norge och England under denna tid gör det sannolikt att det var från England som förlagorna kom. Kung Håkon lät också skriva den första nordiska furstespegeln för hur ett rike ska styras. Den heter ”Konungs Skuggsja” och dateras till 1200-talets mitt.

Norge var det verkliga föregångslandet och den kultur som under den här tiden var mest influerad av den kontinentala kulturen. Men också Danmark har haft sin påverkan utifrån. Tyska minnessångare är kända vid det danska hovet redan under 1200-talets andra hälft och under hela 1300-talet. Ändå finns ingen känd översättning förrän från kung Hans tid (1497-1513).

Eftersom den muntliga kulturen var stark under medeltiden finns det all anledning att tro att berättelserna ändå var kända av den tänkta publiken genom förmedlandet av kringvandrande lekare.

Sveriges första romaner

De första kända romanerna i Sverige är Eufemia-visorna. De tillkom sannolikt på initiativ av drottning Eufemia av Norge som bröllopsgåva till hennes dotter Ingeborg och blivande svärson, hertig Erik av Sverige. Romansviten innehåller berättelserna ”Flores och Blanzeflor”, ”Ivan Lejonhjärta” och ”Hertig Fredrik av Normandie”.

Bara några decennier senare kommer den nordiska medeltidens främsta egna roman, Erikskrönikan. På många sätt försöker den efterhärma sina kontinentala förlagor, även om vissa moment i stort sett saknas. Så finns ingen hövisk kärlek beskriven. De nordiska översättningarna hoppar överlag också över just denna del av berättelserna. Däremot finns hänvisningar till Arthursagan och två kämpar jämförs just med Perceval och Gawain (vers 1395 f).

Holmger Knutssons vapen
Arms om (prince) Holmger Knutsson (dead 1248)

Förfaller det höviska livet

Länge har det ansetts som att den höviska kulturen förföll mot slutet av medeltiden. Överklassen skulle ha blivit mer dekadent, samtidigt som resurserna till följd av jordbrukskris och pest blev allt mindre. Ett skäl till att forskare länge trodde så kan vara att våra källor från år 1100 till 1300 nästan bara består av kyrkliga verk, krönikor och sagor, medan de därefter rymmer stora mängder uppgifter om handel, jordbruk och skatter. Med det betyder inte att de mer jordnära källorna inte har funnits, snarare att de inte var så intressanta att bevara.

Ny syn på lekare

Att det är en ny syn som växer fram på underhållning vid denna tid märks inte minst på hur lekarna omnämns. Känt är hur illa ansedda lekarna betraktas av äldre västgötalagen från 1220-talet. I den saknar de i stort sett helt rättssäkerhet. Men i Erikskrönikan nämns de ofta i samband med kungliga festligheter och inte sällan får de värdefulla gåvor.

Sannolikt har inflytandet från den tyska minnessångartraditionen gjort att också det svenska samhället har börjat se på lekarna med nya ögon. Omöjligt är det inte att en ny reportear har bidragit till deras höjda anseende.

En annan orsak kan vara att det är en ny typ av lekare som kommer in i samhället. Medeltidens människor skilde säkert på fin och simpel kultur på samma sätt som vi, även om deras smak var en annan.

Symboler för det höviska

Hästen, falken och vinthunden var de tre djur som mer än något annat krävdes för en storman som ville vara en hövisk riddare. Hästen användes för både jakt och strid, medan falken och vinthunden användes i jakt. Bilder på sådan jakt finns redan på runstenar och är känt från hela Västeuropa.

Birger jarl och hans rosor

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.

Var rosen jarl Birger Magnussons personliga symbol? Frågan har kommit till jourhavande heraldiker som här rycker ut.

Det florerar uppgifter om att Birger jarl använde rosen som sin personliga symbol och grunden för det antagandet är att han som enda person i Bjälbo-ätten hade rosor i sin sköld.

Jag har samlat ihop några bilder som kan vara till nytta. De är tagna ur Emil Hildebrands ”Svenska sigillier” från ca 1860 och visar de tre kända vapensigill som Birger jarl använde, samt hans två ryttarsigill. Och en bild från Varnhems klosterkyrka (se ovan). Tillsammans ger det en grund att tolka Birger jarls vapen och hans rosor.

Var rosen Birgers personliga symbol?

På frågan måste jag säga både ja och nej.

Rosor är Birgers unika symbol, men först från 1257. Möjligen kan frånvaron av andra sigill inom Bjälbo-ätten göra att vi tror att hans bild är mer unik än den egentligen var, men han är onekligen ensam om dem i det källmaterial som finns bevarat.

Birger jarls sigill från 1230-taets mitt
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt

Birgers första sigill, med strängar

Sigillet visar en enkel sköld med omskrift. Skölden visar ett lejon över tre strängar och är från c:a 1235 då han blir vuxen och själv kan underteckna dokument med sigill. Detta är det andra vapensigill med ett lejon för släkten Bjälbo som vi känner till. Birgers äldre bror Eskil använde tio år tidigare ett lejonvapen utan strängar. Strängarna kan därför vara Birgers sätt att göra ett unikt vapen för sig själv. Lejonet är utan tvekan hämtat från den erikska ättens vapensköld och visar därmed helt enkelt på att Birger är kungens trofasta man.
Strängarna kan också de vara hämtade från den erikska ätten för vi vet att de fördes av kung Knut Holmgersson (död 1235)

Notera att hans strängar går från uppe till vänster till nere till höger. I hans nästa sigill har det ändrats och samma gäller än idag.

Birgers andra sigill, från senaste 1254
Birgers andra sigill, från senaste 1254

Birgers andra sigill, med sjöblad

Det andra sigillet är känt från 1254, men kan cara äldre, det gäller inte minst hans stora ryttarsigill, som bör ha tillkommit på 1240-talet.
Birgers sköld har fått ”hjärtan” som egentligen är sjöblad (vår symbol hjärtan användes inte vid den här tiden på det här sättet, men det gjorde sjöbladen). Vapnet är känt från 1254 och det är intressant för hans son, kung Valdemar, hade just innan gjort sig ett nytt sigill med sjöblad kring sina lejon. Det har förövrigt även den danske kungen gjort. Birger väljer här sjöblad att följa sin kungs exempel.

Birger 2 visar också ett ryttarsigill, som var Birgers stora sigill (vapenskölden är på hans mindre kontrasigill, vilket även gäller nästkommande bild). Ryttaren har en sköld och en fana. Varken strängar eller sjöblad finns på dessa, utan här syns släktens grundvapen. Kanske av bekvämlighet, kanske för att det var skillnad på ättemannen Birger och individen Birger. Vi vet inte.

Birgers tredje sigill, från 1257
Birgers tredje sigill, från 1257

Birgers tredje sigill, med rosor

Från 1257 kommer det . Birger har nu bytt bort sjöbladen mot rosor på sitt kontrasigill. Birger är alltså i 45-årsåldern när han först böjar använda rosor, så att säga att det är hans unika symbol är lite fel. Hans stora ryttarsigill visar liksom det tidigare en ryttare med sköld och fana, endast lejon och utan strängar och rosor.

Birgers stenhuvud

Birgers stenhuvud från Varnhem. Är rosorna på pannbandet enbart prydnad eller betyder de att han är jarl/hertig eller betyder de att han är just jarlen Birger? Vi vet inte. Pannband betyder däremot att han är jarl/hertig – samma typ av prydnad ser vi i hela norra Europa. Kungar hade däremot krona och andra hade ingenting alls.

Gravmonumentet är enligt dateringar skapat i Birgers livstid och därför på direkt uppdrag av honom. Det sker ungefär samtidigt so han skapar sitt tredje sigill.

Om Birger ska anses ha använt rosor som en unika personlig symbol så gäller det alltså först från 1257, inte tidigare. Det är också nu han står på toppen av sin makt.

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Valdemars första kungasigill

Valdemar. Visar dels kungens (då fem år gammal) stora sigill, på tronen, och hans lilla kontrasigill.
Liksom Birger i hans andra sigill finns sjöbladen med här. Valdemar har emellertid som medlem av erikska ätten inte sin lågättade fars vapen utan sin förnämare moders sköld med de tre lejonen/leoparderna.
Lejonet är dessutom krönt, vilket i Sverige var ett tecken på kunglighet.

1250 undertecknar Ingeborg (Birger jarls fru, kung Eriks syster) ett brev med makens vapenbild. Det är endast ett lejon över strängar, inga sjöblad. Hon använder alltså inte sin släkts vapensköld, som sonen kommer att göra.

Erikska ättens vapen är bara känt från 1224, men har då samma lejon som kung Valdemar: tre krönta lejon/leoparder, men utan sjöblad.

Hjälmprydnaden blir egen symbol

Crest of knight Holmger Ulfsson (Tre Stengavlar), 1295
Crest of knight Holmger Ulfsson (Tre Stengavlar), 1295

Sveriges första framställning av enbart hjälm med prydnad, utan sköld tillhörde Holmger Ulfsson.

Riddaren Herr Holmger Ulfsson tillhörde släkten Tre Stengavlar (ett sentida namn, de hette aldrig så). I hans sigill från senaste 1291 väljer han att endast använda sin hjälmprydnad. Ingen skölkd. Därmed är han den förste svensk som endast använder hjälmprydnaden som igenkänningstecken.

 

1280 Alsnö stadga och dess riddare

En kunglig bekräftelse på det världsliga frälset och det dokument som gjorde riddartiteln vanlig. Före 1280 är endast en handfull män med riddartiteln känd, strax därefter exploderar antalet. Alltså kan vi sluta oss till att de två har något med varandra att göra, om än inte nödvändigtvis orsak och konsekvens.

Den som gillar att analysera politik drar måhända en annan slutsats än vad historiker gör av stadgans uppkomst. Den tillkommer någon gång mellan 1279 och 1281. Platsen är Alsnö i Mälaren (intill Birka, men framför allt intill segelleden in från Södertälje).
Just vid denna tid pågår ett inbördeskrig i Sverige. Magnus Ladulås, som 1275 störtade sin bror, blir nu utmanad av broderns anhängare. Denna gång är striderna betydligt jämnare och efter två år är allt ännu oavgjort där lägren har var sin halva an riket.

Då kommer Magnus på att han ska 1) skapa ett rikets råd, 2) inrätta ämbetena drots och marsk som komplement till jarl/hertig som funnits inom kungafamiljen och 3) ge frälse till de trogna riddarna

Sedan tar det inte lång tid för svenska stormän att välja kungens sida varpå han vinner kriget. Det bör betonas att han inte vinner före han ger stormännen dessa privilegier utan efter.

”Follow the money” är ett polisuttryck för att förstå hur brottslingar agerar. Vi bör nog fundera på detsamma när det gäller politiken för att bättre förstå vad som hände förr.

Från familj till familj

Arms f Marshall AND Bigod
Arms f Marshall AND Bigod

Från Marshall till Bigod. Ett vapen i två familjer. Arv av heraldiska vapen följer inte alltid en rak linje.

Någon gång kring 1200 börjar riddaren William Marshall att använda en sköld kluven i gult och grönt och däröver ett upprest rött lejon.
Vapnet fördes sedan vidare till hans söner som alla kom att bära titeln earl of Pembroke.

Släkten var extremt mäktig på Irland efter de krigsinsatser som de gjort under Williams tid. Men på 1240-talet dör manslinjen ut. Det föds inte fler söner och grevskapet går vidare till de Valance, vars William var gift med vår Williams dotter Joan.

Men vapnet kom att leva vidare genom dottern Matilda Marshal. Hon gifte sig med Hugh Bigod och de fick sonen Roger som senare kom att bli earl of Norfolk. Det fascinerande är att Roger varken tog sin fars vapen (ett rött upprest lejon i guld) eller sin farbrors (rött kors i gult) utan valde att ta sin morfars/mors vapen, som tydligen var mer imponerande

Kanske hade det även en politisk betydelsen. Roger hade stora ekonomiska intressen på Irland och kanske insåg han att varumärket William Marshal var gångbart när man med våld behövde kräva sin rätt, som han såg det. Motsvarande har setts i svensk medeltidshistoria

Boberg hade Sveriges första vapen

Arms of Lars Boberg
Arms of Lars Boberg, miles. Seal dated to 1219

1219 undertecknar bröderna Sigtrygg och Lars Bengtsson av Broberg-ätten ett dokument med sina sigill. Båda sigillen visar en vapensköld och vapensköldarna har samma motiv.

Av någon anledning får alltid storebror Sigtrygg äran för att vara först, men de är exakt lika gamla, såvitt källorna kan berätta. Vem som i verkligheten var först kommer vi aldrig att få redan på och det kan lika gärna ha varit Lars.

Notera för övrigt att storebror fick ett hedniskt namn meden lillebror fick ett kristet. Om det nu betydde något 1219.

Arms of Sigtrygg Boberg
Arms of Sigtrygg Boberg, miles. Seal dated to 1219

Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv var två riddare (titeln ”Dominus”), tre lagmän i Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande kung (Knut Långe), två stormän och en okänd. Alla tycks ha kommit från Västergötland eller Östergötland.

1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill. Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen. Efter 1225 blir danska vapen snabbt vanliga.

English

The two brothers Sigtrygg and Lars (Laurentius) Bengtsson of the Boberg family seal in year 1219 a document. Their seals both show a heraldic coat of arms and the have the same. This is the first evidence of heraldry in Sweden and Scandinavia.

They are also among the first to use the title miles, meaning knight (in Swedish, ”riddare”). At this time, the king didn´t knighted anyone and the concept knighthood didn´t exist in the meaning a brit or a Frenchman understand the word.

But there they are, the two seals for the two brothers Boberg, showing the first coat of arms in Scandinavia.