Vad säger ett porträtt – egentligen – om makt, kön och ideal? Den frågan ställer Susanne Zako Odén i sin uppsats Som man är klädd blir man sedd.
Genom att närläsa fyra porträtt av Gustav II Adolf och Drottning Kristina, två av Sveriges mest kända regenter, blottlägger hon skillnader i hur makt visualiserades beroende på kön. Resultatet är både avslöjande och tankeväckande.
Porträtten, två av varje regent, analyseras med hjälp av Erwin Panofskys ikonografiska metod. Det betyder att bilden först granskas i sitt yttre, sedan tolkas utifrån symbolik, och slutligen förstås i sitt djupare kulturella sammanhang. Det är ett gediget arbete som kopplar bildspråket till 1600-talets syn på makt, samhälle och kön.
Huvudbudskapet i uppsatsen är tydligt: makt ser olika ut beroende på vem som bär den. Gustav II Adolf porträtteras som den ideala krigarkungen, stark, beslutsam och med ett yttre som signalerar både fysisk kraft och militär auktoritet. Den klassiska värjan, kommandostaven och kroppens hållning gör honom till en personifikation av den maskulina makten. Drottning Kristina, däremot, kunde inte ikläda sig samma roll. Bokstavligen. Som kvinna fick hon inte delta i krig, inte heller bära vissa symboler utan reservation. Ändå var hon regent. Hur avbildar man då en kvinna med absolut makt i en värld där manligheten definierade just makt?
Zako Odén visar att Kristinas porträtt i stället betonar lärdom, dynastisk legitimitet och gudomlig försyn. Hon bär visserligen regalierna krona, riksäpple, spira. Men oftare betonas släktskapet till fadern och rollen som arvtagare. Hennes gestaltning lutar sig på symboler för intellekt och arv snarare än fysisk styrka och stridbarhet. Uppsatsen understryker att detta inte var ett tillfälligt val av konstnären, utan en noggrant övervägd strategi från hovet – ett sätt att kommunicera hennes rätt att regera trots könets begränsningar.
En viktig slutsats är alltså att bildens makt inte bara speglar verkligheten, den formar den. De porträtt som spreds var visuella förhandlingar om vad makt innebar, vem som fick bära den och hur den skulle se ut. Genom sin klädedräkt, hållning och sina attribut blev regenterna levande metaforer för de ideal samhället ville se.
Zako Odén placerar sin analys inom en bredare kontext av ståndslära, genusideologi och samhällsstruktur under stormaktstiden. Hon visar att porträttkonsten inte bara var konst den var politik, genusuttryck och ideologisk markör. Särskilt intressant är hur klädedräkten används som statusmarkör, där exklusiva tyger, färger och symboler visar vem som har makt och varför. I en tid där manligheten var både självklar och normbärande, behövde en kvinnlig regent navigera med andra medel. Porträttet blev hennes arena.
För den som är intresserad av konsthistoria, maktens symboler, genus eller bara vill förstå varför vissa bilder får fäste i historien, är den här uppsatsen ett givet lästips. Det är också ett exempel på hur akademiska verk kan kasta nytt ljus över gamla bilder och få oss att se hur ideologi, konst och kropp hör ihop.
Läs mer
Zako Odén, Susanne: Som man är klädd blir man sedd – En jämförande studie av maktsymboler under stormaktstidens Sverige. Linnéuniversitetet (2019)