När Kalmarunionen började falla samman under 1400-talet var det inte bara krig, inbördesstrider och kungamord som formade utvecklingen. Det var också ord.

Brev, traktater och offentliga uttalanden blev verktyg i kampen om makten och i försöken att förklara, rättfärdiga och legitimera den. Denna dimension av politiken den språkliga och normbaserade står i centrum för historikern Malin Thörnlund Perssons studie Att legitimera skärvorna av en union. Genom att läsa 1400-talets politiska texter med nya ögon visar hon att den nordiska senmedeltiden präglades av ett avancerat och starkt normbundet politiskt språk, där makt byggdes inte bara genom svärd, utan också genom rätt, heder och fromhet.

Unionens fall men vilka ord föll med den?

Kalmarunionen, som från 1397 formellt förenade Danmark, Sverige och Norge under en och samma monark, började tidigt skaka i fogarna. Redan i början av 1400-talet hade maktkampen mellan olika fraktioner och kungliga pretendenters växlande stöd underminerat unionens stabilitet. Mot denna bakgrund ställer Thörnlund Persson en viktig fråga: hur talade man om makt och rätt när själva riket inte längre höll ihop? Vilka värderingar, ideal och språkliga mönster levde kvar och vilka förändrades?

Det hon finner är att unionen kanske föll som politiskt projekt, men inte som kulturell gemenskap. I traktater och offentliga brev från perioden återkommer samma centrala begrepp: lag, enighet, trohet, heder, fred, fromhet. Dessa var inte bara honnörsord. De fungerade som verktyg i en politisk kultur där makt måste förankras i gemensamma normer för att uppfattas som legitim.

Ett normsystem med djupa rötter

Thörnlund Persson bygger vidare på tidigare forskning av bland andra Harald Gustafsson och Eva Österberg. De har pekat på att politisk kultur i historisk mening handlar om mycket mer än institutioner det handlar om vilka handlingar som uppfattas som rätt, vilka roller som tillåts och vilket språk som upplevs som trovärdigt. Gustafsson har i sin forskning identifierat ett antal så kallade legitimitetsargument, som återkommer i politisk retorik från medeltid till tidigmodern tid: respekt för lag och rätt, kristen dygd, att bevara freden, att värna enigheten, att handla enligt tradition och att visa heder.

Dessa ideal var inte bara tomma fraser. De fungerade som kriterier för om maktutövning uppfattades som legitim. Det räckte inte att vinna ett slag man måste också visa att man hade rätt att vinna det. Det är i detta sammanhang som 1400-talets traktater, förbund och upprop blir så intressanta. De visar att makten aldrig var självklar den måste ständigt formuleras och försvaras i språkets form.

Språket som maktmedel. Från Karl Knutsson till Sten Sture

Två av de mest centrala aktörerna i svensk senmedeltid var Karl Knutsson Bonde (kung i tre omgångar mellan 1448 och 1470) och Sten Sture den äldre (riksföreståndare 1470–1497 och 1501–1503). De verkade i en tid då den svenska politiken präglades av konstant förhandling: mellan kung och råd, mellan Sverige och Danmark, mellan olika delar av frälset.

I uppsatsen analyseras hur dessa makthavare och deras motståndare använde språket för att legitimera sina anspråk. Tituleringar, uppmaningar och beskrivningar av fiender följer tydliga mönster. Det är inte bara vad som sägs, utan hur det sägs, som spelar roll. Karl Knutsson framställs ofta som rättfärdig och lojal mot Guds ordning, medan hans motståndare anklagas för att bryta eden, störa freden eller handla i strid med rikets bästa.

Sten Stures kamp mot unionsvänliga krafter präglas på liknande sätt av ett språk där han ständigt positionerar sig som rikets bevarare. Hans brev bär spår av ett medvetet bruk av värdeord som betonar gemenskap, tradition och rättvisa ofta i kontrast till de hot han menar kommer utifrån (från Danmark) eller inifrån (från splittrande frälsemän).

Fem nyckelvärden i unionens språkvärld

Thörnlund Persson identifierar fem centrala värden som återkommer i källmaterialet:

1. Lag och rätt Att hävda sin sak utifrån lagen var ett sätt att vinna moralisk överlägsenhet.
2. Enighet Den som splittrar gemenskapen ses som ett hot; den som bevarar den, som en hjälte.
3. Trohet Eden till kungen eller riket betraktades som heliga löften.
4. Förpliktelser Ansvarstagande framställs som ledarskapets kärna.
5. Goda egenskaper Ledare lyftes fram som hederliga, visa och gudfruktiga.

Genom att analysera dessa teman visar uppsatsen att den politiska kulturen var både starkt normativ och i ständig förändring. Språket hade sina egna regler, men kunde tolkas, böjas och brukas strategiskt.

Politik som drama med manus och roller

Ett av de mest tankeväckande perspektiven i uppsatsen är hur politik skildras som ett slags drama. Det finns roller att spela, kung, riksföreståndare, trogen undersåte, förrädare  och manus att följa. Men likt skickliga skådespelare kunde 1400-talets politiska aktörer också improvisera, byta kostym och ge gamla repliker ny mening. Språket var inte statiskt men det var heller inte godtyckligt.

Det är denna balans mellan kontinuitet och förändring som gör Thörnlund Perssons analys så rik. Hon visar att även i tider av kris, när unionen vittrade sönder, fanns en stark normativ kärna i hur man talade om makt. De som avvek för mycket riskerade att förlora sin legitimitet  oavsett hur mycket makt de hade i praktiken.

Ett budskap för vår tid?

Även om avståndet till 1400-talets politik kan kännas långt, finns det något djupt igenkännbart i denna bild av makt som beroende av språk, förtroende och gemensamma berättelser. Också i vår tid avgörs mycket i hur politiker och ledare talar om sitt uppdrag, hur de förhåller sig till normer, löften och gemenskap.

Att legitimera skärvorna av en union påminner oss om att legitimitet aldrig är självklar. Den måste erövras gång på gång inte bara med vapen och beslut, utan med språk och värden som andra kan känna igen sig i. Kalmarunionens historia är därmed inte bara en berättelse om en politisk konstruktion som föll utan om de idéer och ideal som höll samman dess delar så länge det var möjligt.