Renesse visar adliga vapensköldar

Vill du hitta ett heraldiskt vapen men inte vet var? Titta då i det franska verket Renesse som numera finns digitalt. 

Precis som Raneke har Renesse en systematisk uppställning av sköldarna. Skillnaden är att Renesse är så mycker mer omfattande, och därför svårare att ta sig igenom. Men det är det värt.

Renesse är ett av de verk som Svenska Vapenkollegiet gärna tittar i inför granskning av nya vapen.

verket har sitt namn efter sin upphovsman, greve Théodore de Renesse (1854-1927) och han skapade detta tillsammans med Johannes Baptist Rietstap (1828-1891). SÅ långe det endast fanns i tryckt form var det ett mycket dyrt, mycket svåråtkomligt och därför också mycket prestigefullt verk som sällan användes i heraldiken även om många gärna hänvisade till att man borde använda det). Numera är det som sagt gratis på nätet så jag hoppas att fler börjar använda sig av verket för att fördjupa sina kunskaper om heraldik och vapenkonst.

 

Renesse finns att läsa här.

En hertig av Ångermanland

H.K.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, hertig av Ångermanland, Det är vår nyaste medlem av kungahuset.

Ångermanland har fått sin första hertig någonsin. Därmed gör laxen sin entré i de svenska hertigvapnens symbolvärld. Nu ska det bli spännande att få se det nya hertigvapnet.

Läs pressmeddelandet från kungahuset

English resume

H.R.H. Prins Nicolas Paul Gustaf, Duke of Ångermanland, is the newest member of the royal house of Sweden.

Modern Swedish duchies have always been named for the historical provinces of Sweden, which are no longer governmental entities. This is the first time in history Ångermanland is used as a titel for a royal duke.

Historisk tidskrift indexerad i Web of Science

Världens främsta databas över vetenskapliga artiklar inom humaniora och samhällsvetenskap har numera även med Historisk Tidskrift. 

Sedan slutet av 2014 indexeras artiklar som publiceras i Historisk tidskrift i den internationella databasen Thomson Reuters Web of Science (tidigare ISI Web of Knowledge). Databasen indexerar ledande och inflytelserika vetenskapliga tidskrifter inom olika ämnesområden.

Indexeringen är ett bevis på att Historisk tidskrift visar att den anses som en högklassig skrift som är värd att beakta.

Lite elakt kan man å andra sidan säga att det har den varit hela tiden, men att den engelspråkiga världen på grund av bristande språkkunskaper inte haft tillräcklig kunskap om detta. För jag köper inte idén om att det är den engelspråkiga världen som definierar vilka icke-engelska institutioner som håller en hög kvalitet.

För svenska historieforskares del ger det här ytterligare en vinst eftersom Web of Science ofta används för bibliometriska analyser i olika sammanhang, och det kan därför vara fördelaktigt för artikelförfattare att publicera sig i tidskrifter som indexeras i Web of Science (åter igen ett bevis på den engelska forskarvärldens rundgång)

Databasen är tillgänglig i sin helhet via de flesta universitets- och högskolebiblioteks elektroniska samlingar.

Ingen heraldik

Databasen Thomson Reuters Web of Science innehåller inte en enda artikel indexerad med ordet ”heraldry” så jag kan konstatera att även om den är vetenskaplig så är den inte fullt så vetenskaplig som man kunde hoppas 🙂

Titta i böckerna innan du blir klar

Är ditt vapen unikt? Är du riktigt säker på det?

Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt. Det är så grundläggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen.

Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?

Här finns listan över de böcker som du behöver titta i innan du gör ett vapen.

Bernadotter

Boktips

Bokomslag för Alla kungar Bernadotte och deras familjer"
Bokomslag för ”Alla kungar Bernadotte och deras familjer” av Berndt Tallerud

Den numera lite gamla boken om ”Alla kungar Bernadotte och deras familjer” är dekorativ så som det anstår en presentbok, och den är lättläst med en mängd väl valda vackra bilder.

Innehållet är däremot mest gamla kända anekdoter. Släktkrönikan stannar 1982 med uppgiften om att Madeleine föds så boken känns redan nu en aning föråldrad.

Vad jag som heraldiker saknar är Bernadotternas vapensköldar. Den enda som finns med är det kungliga vapnet utan alla rangtecken. Boken har inte ens en uppställning med de titlar som burits av medlemmarna av kungahuset och det är lite synd för oss symboltörstande läsare.

Det enda i titelväg som nämns är prinsarna Lennarts och Carl-Johans förlust av sina prinstitlar. Så den som söker färsk och fördjupad kunskap om dynastin Bernadotte får söka vidare, det här är en bok för de som endast ytligt har hört talas om familjen Bernadotte.

Berndt Tallerud: Alla kungar Bernadotte och deras familjer.
Schipstedförlagen 2008. Inbunden, 151 s.
ISBN 978-91-7738-787-9.

Fröken Sofia Hellqvist blir prinsessa

Så har de gift sig, Carl Philip Bernadotte och Sofia Hellqvist och Sverige fått en hertiginna av Värmland.

Sofia blir alltså inte bara prinsessa utan också hertiginna eftersom hon följer sin makes stånd. Sofia Hellqvist är nu hertiginna av Värmland.

Nu har kungahuset ännu inte lyckats skapa/offentliggöra Sofias personliga sköld, men jag har fått ett förslag till mig från heraldiske konstnären Thomas Falk.
Vapenförslaget bygger på en tatuering Sofia har, på hennes kunskap i och intresse för yoga och är dessutom en vacker pendang till drottning Silvias liljevapen från 1976.

 

Förslag till vapen för Sofia Hellqvist av Thomas Falk, inlämnat till statsheraldikern
Förslag till vapen för Sofia Hellqvist av Thomas Falk, inlämnat till statsheraldikern

 

Svårt med kunglig information

Tyvärr är inte kungahusets hemsida så bra på information, så de varken fördjupar, berättar eller länkar till sidor som gör att intresserade kan få veta mer. Om det beror på att man vill behålla lite mystik kring kungahuset eller om kungahuset självt saknar kunskap låter jag vara osagt, men jag lutar åt det sistnämnda.
För övrigt kan jag konstatera att kungahusets biografi över Sofia var mycket bra på att inte med ett ord nämna det som hon är mest känd för – deltagandet i TV-såpor.  Det är lite synd, för hennes erfarenhet därifrån gör henne till kanske den mest kompetenta moderna prinsessa vi har – vilket hennes få tv-framträdanden redan visat.

 

 

The English Aristocracy 1070–1272: A Social Transformation

Boktips

En recension jag använder för att den var bra, och för att boken i sig är intressant.
Jag tror dock inte att kungamaktens utveckling i sig skapade feodalismen, snarare att kungamaktens utveckling var en följd av det feodala systemet som i sin tur skapades genom en förändrad syn på familj, släkt, klan och vänskap som man kan se under perioden 800-1200-tal.

In 1070, ‘knight’ was a description of a military role which men of various social backgrounds might fulfil, but by 1300 ‘knighthood’ was a defining element of noble status, with its own rituals and symbols and rights and responsibilities, and difficult to enter for those not born to it.

For David Crouch, this development is representative of a “social transformation” through which an “unconscious aristocracy (a social élite definable by modern historians)” became an exclusive and hierarchical “nobility (a self-conscious and privileged social élite identifiable to contemporaries)”.

Professor Crouch does not claim to be the first to identify this transformation. Indeed, in an earlier book, The Birth of Nobility (2005), he showed how centuries of scholars have struggled to explain it, and how important it has been, not only to our understanding of the medieval aristocracy, but also to how historians have modelled medieval cultural, political, and social structures as a whole.

Because the aristocracy was the most significant medieval secular social group, changes within it affected the whole of society, culture, law, politics, piety and power. The question for historians has been not whether the aristocracy’s transformation took place, but how and why.

For Crouch, previous explanations grounded in theories about feudalism or family structure, the growth or decline of royal power, the moral influence of the church, or in our understanding of agrarian, economic or military developments, are not satisfactory. For him, the crucial element is increasing self consciousness within this social elite itself, manifested in its representation of itself.

This both created and then came to be defined by the knightly ethos.

Crouch is a brilliant scholar who has been working on the medieval aristocracy for 30 years. His 1992 work The Image of Aristocracy examined their rituals and symbols andThe Birth of Nobility looked at how they have been understood by historians. In a way, this book is the completion of a trilogy.

He takes the ideas he formulated there about this self-conscious development of exclusivity and explores how it came about through a broad spectrum of themes he considers to have been important to the make up of the aristocracy.

He begins with the knight and knighthood, moves on to military culture, then looks at relationships with the king, before considering domination by violence, the exercise of noble justice, and codes of conduct, chivalry and piety. Much work on the aristocracy is based in contemporary chronicles and romance literature – and Crouch is a master of both.

But the real strength of each chapter of this book is that his years of work in the archives have given him an unrivalled knowledge of the documents and government records produced by and for the aristocracy themselves. These are here in abundance and provide precious and telling insights into the real lives of the medieval aristocracy.

Two caveats. First, this is not a book for the complete beginner. Crouch assumes a sound basic knowledge of English medieval history and for extensive discussion of other interpretations of this social transformation you are referred to his earlier work.

In fact, the more you know, the more you will get out of this book, not least because – and this is the second caveat – it is possible to enjoy the book and gain a great deal from it, but not to be completely convinced by the overarching claims.

I am, I think, convinced for now, but it is worth highlighting that not everyone will be, or even should be.

 

Författare: David Crouch
Förlag: Yale University Press

Kvinnornas hjälmar

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt.
Det står inget vettigt och det som står är nästan alltid fel.

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte. Men låt oss för enkelhetens skull betrakta historien.

Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:

1 De inte deltog i torneringar.

2 De inte deltog i strid med hjälm på huvudet.

Det första argumentet är intressant.  Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet.

Tornerspel hållna efter medeltiden är endast skådespel och kan jämföras med dagens tornersällskap. Medan medeltidens torneringar närmast kan jämföras med formel 1 eller annan mycket riskabel elitidrott var det senare mer en fråga om uppvisningar.
Alltså har varken kvinnor eller män deltagit i någon tornering efter år 1500, varför alla som därefter antagit vapen borde lämna hjälmen åt sidan.

Hjälmprydnad bara i tornerspel

Vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes. Och i processioner.

De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon av dessa finns kvar idag.

Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 600 700 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken som män respektive kvinnor ska ha idag.

Kvinnor var inte med i strid

Detta argument är också besynnerligt. Att först, för flera hundra år sedan, stoppas från att delta i strid och sedan använda detta förbud som argument för att det var en sedvänja som är värd att bevaras är så krystat att det blir pinsamt.

Både synen på kvinnors deltagande i försvarsmakten och bruket av hjälm i fält har ändrats så då finns det ingen anledning för heraldiken att argumentera för en sed med hänvisning till ickeheraldiskt, men militärt nyttjande, av stridsutrustning.

Konsten att lägga till kvinnor

Den heraldiska forskningen liknar i mångt och mycket den forskning som förr dominerade humaniora. Utgångspunkten är, och har alltid varit, mannen. De texter som skrivs har dessutom en manlig målgrupp.

Man skulle till och med kunna säga att normen är en äldre man som har minst en vuxen son. Det senare visas genom betoningen av att i flera böcker ta fram olika differentieringssystem som ska utkristallisera den förstfödde sonen från de övriga barnen. Varför detta ska göras brukar däremot inte förklaras.

De andra i samhället, framför allt kvinnorna, är avvikare. De omnämns i förbigående och deras vapen ges epitet som ”damvapen, ”Fruntimmersvapen” eller ”Kvinnosköldar”. I läran om vapen fördjupar man sig i ”Offentlig heraldik”, ”Adlig heraldik”, ”Släktvapen” eller ”kvinnlig heraldik”. ”Manlig heraldik” finns däremot inte, eller kanske ska man vända på det och säga att allt är manlig heraldik.

Att lägga till kvinnor

Vill man åstadkomma en förändring så räcker det alltså inte att lägga till kvinnor eftersom man då inte tar fasta på de problem som finns inlagda i den vetenskapliga processen, det vill säga hur kunskap skapas.

Det som måste slås fast är att även män tillhör ett kön. Könstillhörighet, liksom ras, klass, kultur utgör således delar av den subjektivitet som alla forskare bär på. Den har betydelse för hur kunskap skapas – och vilken kunskap som skapas och ges giltighet.

Kvinnoperspektivet sätter således att man i forskningens utgångspunkter, problemställningar och metoder i fråga tar hänsyn också till den rådande normen och kritiserar denna som ett naturligt tillstånd.

Neutral forskare

Forskningen måste också bryta sig loss från sin självsyn på den neutrale forskaren som är osynlig och fri från klander. Hans/hennes kön, sociala förankring och identitet har betydelse för forskningens resultat. Alla forskare bär på olika subjektiviteter som är formade av det liv de själva lever och den världsbild och det samhälle de är en del av. Forskaren kan inte ställas till ansvar för den kunskap hon/han skapar.

All forskning har en inneboende riktning eller strävan och det är bara att hoppas att denna strävan går i en riktning som gynnar heraldikens alla nyttjare.

Sveriges tre kronor – en teori

Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.
Svenska riksvapnet i en spansk vapenbok från sekelskiftet 1500.

När fick Sverige Tre kronor?

Det har tjatats i sekler om dessa våra tre kronor, och tyvärr har ingen ännu kommit på ett bra svar till vapnets uppkomst. Det enda säkra är att vapnet finns uppmålat i Avignon år 1336.

Under senmedeltiden och en bit framöver hävdades det att Tre kronor var Erik den heliges symbol. Det är emellertid osannolikt  att han verkligen själv förde denna sköld eftersom det inte fanns någon känd  heraldik i Sverige när kungen levde, knappt någon annanstans heller. Men det kan ändå ligga lite sanning i myten.

Kung Erik Knutsson (1210-1216) har ett sigill med två motvända krönta leoparder.

Hans son, kung Erik [läspe & halte] Eriksson (1224-29, 1234-49) hade ett vapen som visar tre stolpvis ställda krönta leoparder (ungefär som Danmarks och Englands riksvapen). Färgerna var troligen blått och guld.

Systersonen Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) förde samma vapen som sin morbror, men med silverleoparder istället för guldleoparder när han blev kung.

Troligen rör det sig om samma vapen som här har utvecklats. Det spännande är att Valdemars krönta leoparder förlorar sina kronor 1275 när Valdemar förlorar sin tron till brodern Magnus. Samtidigt tar Magnus upp en av dessa leopardkronor och sätter den på sitt lejon (Bjälbo-ättens vapen). Och runt sin sköld (märk väl: inte i skölden) låter han placera tre kronor – en ovanpå och en på var sida om skölden.

Jag tror att vi här ser ett exempel på heraldisk förkortning, där kronorna markerar kunglig värdighet. Snart nog därefter kan dessa kronor ha kommit att förknippas med den gamla kungliga ätten (den erikska) och placerats i en sköld. Tinkturerna hämtades sannolikt från Bjälbo-ättens vapen.

Kung Magnus Eriksson tar upp de tre kronorna som symbol för riket medan han låter sitt släktvapen vara symbol för kungamakten. Förutom skölden i Avignon finns Tre kronor i Ängsö kyrka och på mynt från 1354.

Kungabaner för Erikska ätten, version 2
Kungabaner för Erikska ätten, version 2

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia