I en tid då de flesta bönder varken skrev brev eller signerade kontrakt med namn, användes istället bomärken, enkla men symboliskt laddade figurer. I en ny studie visar historikern Asger Wienberg hur dessa märken formade ett visuellt språk i 1700-talets Blekinge. Genom att följa bomärkenas liv i byn Väby mellan 1677 och 1837 avslöjas ett system av tradition, tillhörighet och förändring och ger oss en sällsynt inblick i allmogens självbild och kultur.

I en tid då de flesta bönder inte kunde skriva sina namn och där deras tankevärld sällan fångades i skriftliga källor, var bomärket deras signatur – ett personligt och ofta ärvt tecken som ristades med stolthet. Historikern Asger Wienbergs undersökning av bomärkesbruket i byn Väby i Blekinge mellan 1677 och 1837 öppnar ett fönster mot en annars svåråtkomlig värld: den självidentitet, kontinuitet och förändring som präglar den svenska allmogen.

Ett mönster i märken

I Väby fanns under hela den studerade perioden tretton hemman, alltså jordbruksenheter. Wienberg har systematiskt gått igenom bouppteckningar, mantalslängder, kartor och domstolshandlingar för att följa bomärkenas användning. Resultatet visar ett tydligt mönster: i många fall traderades märkena inom släkten, särskilt längs manliga arvslinjer, men ibland även via ingifta svärsöner eller änkor.

En vanlig situation var att en son tog över sin fars märke, ibland med små förändringar, så kallade ”avstick”, som kunde markera en ny generation eller ny gård. Ibland kunde samma märke förekomma i flera hemman, vilket tyder på släktband mellan gårdar eller flytt av personer mellan hushåll. Änkor kunde fortsätta använda sin makes märke, särskilt om det saknades en vuxen son.

Ett levande, men långsamt döende system

Wienbergs kartläggning visar att bruket av bomärken var stabilt genom 1600- och 1700-talen, men började tyna bort under sent 1700-tal. Under 1800-talets första decennier ersattes bomärkena allt oftare av initialer först förnamnets begynnelsebokstav, sedan även efternamnets. Till sist kom egentliga namnteckningar.

Skiftet var inte abrupt. Ofta kunde en person växla mellan bomärke och initialer beroende på sammanhang. Men förändringen är tydlig: där man i början av perioden stolt signerade med sin symbol, ersattes detta i slutet med en bokstav och till slut, för de skrivkunniga, med namn i klartext.

Gård eller släkt – vad representerade märket?

En viktig fråga Wienberg ställer är om bomärket var knutet till gården eller till släkten. Svaret är att det varierade. I flera fall överlevde märket gårdsbyten särskilt när en ny svärson tog över genom giftermål med en dotter till tidigare brukare. Detta antyder att märket snarare representerade en familj än själva jordlotten. Men i andra fall försvann märket direkt vid ägarbyte, vilket tyder på att sambandet kunde vara mer praktiskt än ideologiskt.

Wienberg visar också att märkets överföring inte var slentrianmässig. Vissa barn valde att utveckla faderns märke snarare än att kopiera det. Andra övergav det helt och skapade ett nytt. Det tyder på att bomärket inte bara var ett identifikationsverktyg det var också en symbol för personligt eller släktmässigt uttryck.

Kvinnorna och märkena

En annan viktig aspekt av studien är kvinnornas användning av bomärken. I vissa fall undertecknade änkor dokument med sin mans märke, men det förekom också att de använde ett märke från sin faderslinje särskilt om mannens bomärke redan förts vidare av en son. Tänk här på att maken också förde ett märke från sin faderslinje. Kvinnors aktiva bruk av bomärken tyder på att de inte stod helt utanför detta symbolsystem, även om deras roll var begränsad jämfört med männens.

Ett kulturarv i trä och bläck

Wienbergs studie visar att bomärken inte bara var praktiska tecken, de var en levande del av bykulturen. De ristades in på föremål, målades på kyrkbänkar och användes i kontrakt. De var ett sätt för människor utan skriftspråk att uttrycka tillhörighet, ansvar och rätt.

När bomärkesbruket dog ut under 1800-talet försvann inte bara ett sätt att signera. Det försvann ett helt system av visuell identitet, tradering och symboliskt språk. Idag lever dessa märken kvar främst i arkivens dammiga volymer, men genom studier som denna får vi en unik inblick i hur den svenska allmogen såg på sig själv med streck, kors och vinklar som bär vittnesbörd om tillhörighet, minne och förändring.

Läs mer

Asger Wienberg: Böndernas märken Bruket av bomärken i blekingska Väby. Lunds universitet ( 2019)