Davor Zovko är Sveriges bäste vapenmålare. På hans blogg kan du följa hans arbete.
Davor Zovkos blogg är en orgie i vacker heraldik.
Här kan du se hans heraldiska arbete och även övriga konstnärliga insatser samt läsa om hans engagemang inom kyrkan.
Den här gången ville jag bara göra reklam för hans blogg. Mer diskussion kring några av hans tänkvärda teser kommer i en senare blogg.
På Kyrkokartan.se kan du snabbt få möjlighet att se vilka begravningsvapen som finns i våra kyrkor.
Det är, åter, Barbro Thörn som står för en stor del av fotograferingen. Jag säger åter, för hon är också inblandad i Facebook-grupen epitafier som presenterar svenska begravningsvapen. Och jag måste säga att det är ett fantastiskt arbete hon och hennes kollegor gör. Att så här snabbt och enkelt få se vad som finns i våra kyrkor är en ynnest.
Här är 27 bilder från Säters kyrka.
Vid Nordiska Heraldiska Sällskapets årsmöte i Danmark i dag fastslogs att Lunds heraldiska sällskap var 2014 års mest framgångsrika.
Grattis, säger jag såklart till lundensarna i Societas Heraldica Lundensis. Framför allt till Claus Berntsen, Henric Åsklund och Martin Trägen som driver på SHS lokalavdelning i Skåne. De tre är dessutom, som av en händelse, med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse, så sällskapet är lika mycket en lokalavdelning inom SHF.
Tidigare finns det heraldiska sällskap i Göteborg och Borås (vilket delvis är samma, men ändå inte, beroende på hur man ser på det)
Och nu har jag hört ryktas att det kommer en till i Karlstad i Värmland. Det är lustigt, sedan de sociala medierna gjorde sitt intrång har de sociala fysiska kontakterna inom heraldiksfären ökat markant.
Det är bara hoppas att det blir något konkret i Stockholm snart. Visserligen finns Heraldiska samfundet där, men det verkar inte hända så mycket i den föreningen och den bjuder definitivt inte in till spontanträffar med icke-medlemmar.
På hashtaggen #8NHK kan man i helgen följa den nordiska heraldiska kongressen i Danmark. Gör det.
Kongressen ägnar sig under två dagar åt att prata om heraldiska hertigvapen. Programmet låter spännande men kanske lite heraldiskt. Jag skulle nog vilja se med av problematiserande än vad rubrikerna ger anvisning om, men om jag vore där skulle jag kanske ha en annan åsikt.
Hur som helst hoppas jag det kommer en bra artikel i Heraldisk Tidskrift. Det behövs verkligen och det har Societas Heraldica Scandinavica slarvar mycket med de senaste kongresserna.
Jag vet dock att det kommer en artikel i Vapenbilden som bland annat Henric Åsklund skriver.
Just nu, denna helg, samlas heraldiker från hela Norden i Sönderjylland för att diskutera hertigar och heraldik. Jag hoppas att de har en trevlig helg och jag skulle gärna ha vetat vara där.
Nu är jag inte det och därför vet jag inte heller riktigt vad de kommer att prata om och vad som sägs på föredragen. Man kan dock följa vad som sägs via Twitter på hashtaggen #8NHK.
Dessutom har Societas Heraldica Scandinavica sitt årsmöte samtidigt.
Runstenar ses ofta som typiskt svenska. Med vi kanske ska börja se dem med nya ögon, visar en artikel av Troels Brandt i The Medievalist.
Jag gör det lätt för mig och lägger in Troels sammanfattning lite längre ner. Men jag måste sägas att hans inlägg är intressant och ett bra sätt att visa på betydelsen av mer tvärvetenskapliga ansatser vid analys av historia.
Challenges to the mind were popular at the Frankish court at the time of the Rök Stone. Due to the political situation in Scandinavia at that time the stone was made in a combined Swedish and international context. The methods of the stone are clearly influenced by the Frankish renaissance initiated by Alcuin of York. Therefore the interpretation may appear complicated, but in spite of a lot of details they are all fitting together in a very clear and planned structure – ending up in two simple messages – a coincidence is very improbable in that pattern. The principle has already been accepted by the scholars regarding the complicated encryption of the runes, which is integrated in the structure. We must never forget that way of thinking when reading the text. In the article the following simple and logical key structure of the text is recognized: The text is separated into riddles (statements) by the Old Norse word ”sakum” (”I say”) succeeded by an interrogative pronoun. Each riddle may consist of one or more stanzas. The answers are confirmed indirectly in the succeeding riddle – connecting in this way all the riddles. When ”sakum” is followed by ”mukmini” the riddle is a common known myth (Wessén’s ”public memory”). In the other riddles the history of the relevant region must be searched. According to the numbering nine riddles are missing – representing the ”nine generations” mentioned
Troels Brandts artikel om Rökstenen
Redan kring 1200 fanns det heraldik i området kring nuvarande Makedonien, det vill säga inom det Bysantinska imperiet.
Det hävdar Jovan Jonovski i en spännande artikel.
Det är i Pantelejmon i Nerezi som man kan se väggmålningar där helgon avbildas med sköldar som har motiv. Sannolikt en form av heraldiska motiv, men sagovapen eftersom det inte är något vapen som förts av en fysisk person utan ett vapen som attribuerats till en historisk person.
Men det spelar mindre roll. Viktigare är att bildspråket är heraldiskt och att den bysantinska kulturen relativt snabbt fångat in korsriddarnas bildspråk och sköldtyper.
Läs mer om Jovan Jonovskis teser här.
En sjökrona är runt om i världen ett rangtecken för marin verksamheter. I Storbritannien ges den till framträdande flottstäder, militära enheter eller mycket framstående och högt rankade sjöofficerare. I Spanien används den enbart av militären.
I Sverige används sjökronan nu av den ideella föreningen Drabbningsdivisionen. Det är absolut inget fel att ge dem i sjökrona OM, säger OM det var ett av motiven i skölden. Men där är den inte. Tvärtom har sjökronan placerats på skölden.
På skölden läggs bara rangkronor och eftersom statsheraldikerämbetet, en statlig myndighet, nu har valt att lägga sjökronan på skölden betyder det att myndigheten infört denna rangkrona i Sverige. Varför statsheraldiker Henrik Klackenberg valde att göra så vet jag inte, och med tiden ska jag nog få svar.
För tillfället är jag bara förvirrad över att kollektivet statsheraldiker och Heraldiska nämnden kan få för sig att ta detta beslut.
Den hedervärda kamratföreningen Drabbningsdivisionen samlar de flottister som tjänstgjort i Adenviken utanför Afrikas östkust. De ska självfallet få ett vapen och det vapen de har blasoneras: I rött fält en stråle av silver upp mot sinister åtföljd ovan av en lyra och nedan av en spetsig trekant, bägge av guld. Skölden krönt med en sjökrona och lagd över ett ankare av guld.
I dagens nyhetsfixerade värld kan det kännas tryggt att luta sig mot något stabilt, och vad är väl mer stabilt än den 900 år gamla läran om heraldik? Att det dessutom är en form av varumärken som stått sig över tid gör det inte hela sämre. Eller vad sägs om släkten Natt & Dag som har haft samma familjelogotyp sedan 1313 och den fungerar än idag.
Heraldik är läran om vapensköldar, släktvapen eller familjevapen – kärt barn har många namn.
Enligt berömda myter på Flashback och andra pålitliga källor så har endast adliga rätt till heraldiska familjevapen. Det är fel idag och det var fel förr. Det har faktiskt alltid varit fel.
Vapen har i alla tider förts av adel, präster, borgare och bönder. Fram till sent 1200-tal användes vapen bara av stormän (ungefär detsamma som ättlingar till vikinga-hövdingarna, inklusive tillägget att de hade en egen mindre armé) men kring sekelskiftet 1300 spred sig bruket till vanliga frälsemän liksom till präster, borgare och bönder. Faktiskt är det så att de första bevarade vapensigillen för dessa grupper framträder under samma generation mellan 1290 och 1310.
Så du som funderar på att ta dig ett vapen men känner att det bara är för andra, för fint folk, kan tänka om nu.
Självklart kan du ta dig ett eget familjevapen. Antingen på egen hand eller så kan du vända dig till en heraldisk konstnär.
Du hittar flera namn på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, men får om jag ska rekommendera några svenska heraldiker så är det namnen Thomas Falk, Magnus Bäckmark och Davor Zovko som du ska hålla koll på.
Tillsammans står de för en syn på heraldiken som präglas av lika delar respekt för historien och lekfullhet i utförandet.
Ett ämne så gammalt som heraldiken behöver utövare med självdistans för att kunna tas på allvar. Genom att bryta mot sedvanans regler när det är passande vill vi visa att heraldiken är så mycket mer än adlig prakt. För det är en folklig kultur.
Det finns en allmän utbredd syn bland heraldiker att kvinnor ska använda en rutformig eller oval sköld. Trams.
Sköldar är en krigsutrustning och kvinnor var inte stridande, därför kan kvinnor inte ha en vanlig sköld (tempusväxlingen medveten). Kvinnor ska ha en oval sköld . Det är en tes som förekommer i heraldisk litteratur från 1800-talets mitt och framåt.
Men hur väl stämmer den med litteraturen och det empiriska underlaget? Inte så bra, om jag ska vara ärlig.
Den ovala skölden var på modet under 1700-talet. Under detta sekel finns mängder av ovala sköldar för kvinnor och män, ja även för kungar och drottningar. Det förekommer ovala riddarsköldar vid Gustav IIIs karuseller (låtsastornerspel), de finns i kyrkorna, på exlibris och i annan konst.
I bilden här ovan ses det friherrliga vapnet för riksrådet Joachim von Wallwijk som utsågs till friherre 1770 och greve 1771 (ätten adlades 1718, ofrälse namn var Wallvik). Deras vapensköld är mycket tidstypisk i både innehåll och utformning och visar en oval sköld.
Var därför försiktig med att ta allt för allvarligt på heraldikens ordningsmäns åsikter; de kanske inte har stöd i verkligheten.