Kategoriarkiv: Svenska Heraldiska Föreningen

Vapenbilden nr 104 ute idag

Nu är den tryckt – Vapenbilden nr 104. 

Tidningen skickas nu ut till medlemmarna och de har den senast tisdag.

Bland innehållet finns presentationer av 2016 års medaljör/medaljörer. Vilka de är avslöjar jag inte än, det får man veta först när medlemmarna fått läsa om det.

Det finns också en fin heraldisk reseskildring från Florens, en artikel om Södra Jyllands hertigar från 1200-talet och fram till idag, historien om en kåsa från 1400-talet och föreningsnytt.

Välkommen Kim

Kim Dohm-Hansen är ny ledamot i Svenska Vapenkollegiet. Hon valdes in på Svenska Heraldiska Föreningens styrelsemöte den 8 november.

Kim är idag både ledamot i SHFs styrelse och tecknare av föreningens medlemmars vapen. Som ung konstnär tror jag att hon kommer att tillföra nya perspektiv, inte minst när det gäller vapenkomposition och hur SVK kan hjälpa vapentagare.

Välkommen till SVK, Kim

Styrelsen utser … till medaljör 2016

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.

Ikväll kommer Svenska Heraldiska Föreningens styrelse att utse 2016 års förtjänstmedaljörer i heraldik.

Jag kommer att närvara på mötet men vet ännu inte själv vem eller vilka som kommer att utses. Många förslag finns men  inget är klart förrän vid niotiden.

De som utses kommer sedan att informeras och därefter offentliggör vi namnen i Vapenbilden redan i decembernumret. Tidigare har vi väntat till februari men  allt kan inte alltid vara detsamma.

Det kan bli extra spännande i år eftersom 2016 är föreningens 40-årsjubileum. Kommer det att betyda att det blir fler medaljörer än vanligt eller … ?

Det goda exemplet – tinkturen purpur

Arms of family Englaborn from Sweden
Arms of family Englaborn from Sweden

Den som läser min blogg har nog insett att förbud inte är min grej. Jag föredrar det goda exemplet.

Tinkturen purpur är den mest kontroversiella frågan i nutida svensk heraldik (strax före adoption, som jag återkommer till).

Purpur är en ovanlig tinktur

Jag har i tidigare artiklar visat på att 1900-talsheraldikernas åsikt att purpur endast är en kunglig tinktur är fel. Faktum är att ingen kunglighet någonsin, förutom kungariket Leon i nuvarande Spanien, har använts sig av denna tinktur i heraldiska vapen. De har däremot använt purpur i fysiska mantlar och kronor som heraldiker sedan ritat av, men det kan man endast med möda kalla heraldik. Speciellt mantlarna är per definition icke-heraldik.

Däremot förekommer purpur i omkring 1 % av alla adelsvapen från 1700-talet. Det är en mycket ringa summa. Så ringa att man utifrån 1700-talsperspektivet bör fundera på om purpur ens ska finnas i svensk heraldik eller inte. Problemet med att använda 1700.talet som exempel är att man under det århundradet fick för sig att ofrälse inte fick använda heraldiska vapen samt att den öppna hjälmen plötsligt blev ett adligt rangtecken, vilket den inte varit dessförinnan (den som tror motsatsen är välkommen att titta på det tusental sigill som visar öppna hjälmar i borgerliga vapen från 1600- och 1700-talen)

Jag manar till försiktighet

Med detta sagt, att jag anser att purpur är en korrekt heraldisk färg att använda från 1900-talet och framåt, uppmanar jag ändå till försiktighet. Att jag tycker en sak betyder inte att alla andra tycker detsamma. Det kan hända att jag blir överröstad i kommande SVK-sammanhang varpå vapen med purpur får svårare att få ett erkännande.

Så den som vill komponera ett vapen som uppnår traditionell svensk stil bör vara försiktig med tinkturen purpur. Och tinkturen grönt, för den är inte heller så vanlig i äldre vapen förutom på träd och gräs, dvs som en naturlig färg, inte en heraldisk tinktur.

På senare år har purpur dessutom nästan blivit mode i och med att ett stort antal nya vapen tillkommit med tinkturen i skölden. Två nya släktvapen (Rundström och Englaborn) har ett fält av purpur och ytterligare fyra har en detalj eller hjälmprydnad med purpur. Inte så revolutionerande mycket.  Faktiskt färre än adelsvapnen på 1700-talet eftersom SVK har närmare 350 vapen registrerade, under granskning eller inte ens kända för allmänheten.

 

Förtjänata heraldiker får medalj

Svenska Heraldiska Föreningens medalj
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.

Du vet väl att Svenska Heraldiska Föreningen varje år utser nya förtjänstmedaljörer. Från starten 2001 har det blivit 41 nordbor, mest svenskar, som fått medaljen.

Det är styrelsen i SHF som utser medaljörerna. Antalet varierar, Några gånger har det varit fem namn, andra bara en person. Det har funnits skäl för antalet, men dessa drar jag inte här. De får framtida historiker reda ut.

Nya förtjänta heraldiker

Jag vill här förklara lite hur jag, som en i juryn, tänker kring medaljörerna. Min röst är ju trots allt inte helt betydelselös i sammanhanget eftersom ja är sekreterare i föreningen och ledamot i styrelsen sedan 1994. Att förneka att det har betydelse vore att korrumpera mig själv.

För mig är det viktigt att det finns en viss logik i valet av medaljör. Till exempel är jag den förste att skriva under på att statsheraldiker Henrik Klackenberg uppfyller alla tänkbara krav på en förtjänstmedaljör inom svensk heraldik. Men. Det vore oklokt att ge medaljen till honom innan hans lika förtjänstfulla företrädare har fått samma erkännande. Om inte annat så för att de kom före honom (Jan von Konow, Lars Wikström och Clara Nevéus hör hit). Just det här lite träiga sättet att resonera vet jag ofta får kritik i andra sammanhang men bland heraldiker, som har känsla för ton och tradition, finns förståelse.

Man hedrar inte sig själv

Jag delar även den åsikten att en styrelse i mesta möjliga mån ska undvika att ge förtjänstmedaljer till sig själva. Det blir lätt jävigt. Där har vi i SHF haft en klar linje sedan starten 2001. Och därför har styrelseledamöter fått medaljen först när de lämnat styrelsen (Ingemar Apelstig, Bengt-Göran Lundqvist, Perolow Jonsson-Falck, Johanna Hellström, Rune Torstensson).

På senare år har ledamöterna Alexander Ulltjärn, Thomas Falk, Magnus Bäckmark, Marcus Karlsson, Pontus Hedberg lämnat styrelsen. Kanske blir de aktuella inom kort. Eller inte. Eftersom de berör framtiden uttalar jag mig inte om mina tankar eftersom det kan påverka andra.

Däremot kan jag ju säga att jag ser ett problem inför en relativ snar framtid. Nu har vi under femton år belönat förtjänta heraldiker i Sverige utan att belöna styrelsen eller andra på centrala positioner i Svenska Heraldiska Föreningen. Samtidigt blir vi ju alla äldre och nu inom kort (men vi är inte där än) finns alla de mest förtjänta heraldiker inom styrelsen eller dess omedelbara närhet. I det läget får vi, tycker jag, frångå den nuvarande praxisen.

Funderingar inför 2016

 

2016 fyller Svenska Heraldiska Föreningen 40 år.

Igår på styrelsemötet tillsatte vi en jubileumskommitté som ska hålla i arrangemangen under 2016. Framför allt stämman den 13 mars blir något extra, hoppas jag.

För min egen del kommer jag att ha fullt upp med Vapenbilden och skriftserien, men även här gäller det att förbereda sig. Nu undrar jag därför om det är någon som har någon idé om vad den kan innehålla som visar på föreningens fantastiska 40 år – välkomna att mejla jourhavandeheraldiker@waslingmedia.se 

Styrelsen möts om heraldik 30/8

Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk

Så är det styrelsemöte igen. Denna gång om framtiden, som vanligt.

Svenska Heraldiska Föreningens tredje styrelsemöte för året. Det kommer att vara avrapporteringar om skriftserien, utställningen och Vapenbilden (den sista kommer som planerat om några veckor).

Det är också lite förberedelser kring medaljörerna, även om det beslutet tas först på nästa styrelsemöte i månadsskiftet november/december. Du får gärna nominera någon lämplig. Vi tar gärna emot tankar om namn för det är inte givet vem som ska utses. Bara en sak vet vi och det är att vi avstår från att nominera någon i styrelsen eftersom det känns lite underligt än så länge (ett flertal i styrelsen kan nog ändå känna sig ganska övertygade om att premieras en vacker dag).

Jag hoppas kunna twittra om mötet ikväll mellan kl 20.00 och 22.00. Följ @jesperwasling

 

Vapenbilden nummer 103 på g

Nu har vi börjat jobba med Vapenbilden nummer 103.
Det blir som vanligt ett fantastiskt nummer fyllt med heraldik.

Det kommer att blir reportage från sommarens heraldiska aktiviteter, artikel om hur träsnidaren Thorleif Aiff arbetar och mer som vi inte har bestämt än (jag är redaktör för Vapenbilden, men vi är fyra i redaktionen)

Svenska vapenkollegiet (SVK)

Claus Berntsen har ersatt Jens Christian Berlin som redaktör för Svenska Vapenkollegiets 8 sidor. SVK medverkar i vartannat nummer av Vapenbilden och presenterar då de senaste vapnen som ska granskas av allmänheten samt de vapen som slutgiltigt har godkänts.

Jag är säker på att Claus kommer att göra ett lika bra jobb som Jens Christian gjorde.

Så här gör man folk skitsura

900 kronor för en middag. Det skrämmer folk. 

Inom heraldiken pågår en ständig kamp mellan de som vill göra ämnet folkligt och de som ser heraldiken som ett exklusivt ämne. Jag tillhör den första falangen.

För femton tjugo år sedan fick jag Svenska Heraldiska Föreningen att ge upp titlarna på sina medlemmar. Det fanns nämligen ingen relevans i att vara direktör alternativt diversearbetare inom skrotbranschen när det gällde kunskap i heraldik. Däremot fanns det – märkte vi ofta – en koppling mellan att framhålla sin titel och att argumentera högljutt i frågor där andra hade bättre kompetens (detta syns tydligt i föreningens korrespondensarkiv, som finns i Göteborg).

På senare år har jag märkt att den här tendensen i Sverige att vilja framhäva irrelevanta titlar har växt sig allt starkare i takt med att det nordiska samarbetet växt.

900 kr för att få vara med i umgänget

Även kostnaderna för att vara med har höjts dramatiskt utan att det kommit innehållet till del. I stället för att satsa på att locka besökare med intressanta kunniga föreläsare lockar man med dyra middagar som tidvis är sponsrade av föreningarna. Nu senast såg jag att en förening har ett seminarium för deltagandet kostar 50 kr (vilket jag tycker är en bra siffra) men middagen efter kostar 895 kr.

Att man inte ser vad detta gör med intresset för heraldik är mig obegripligt. Hur ska man kunna locka nya medlemmar när alla vet att det kostar en förmögenhet att få vara med i den innersta kretsen?

Jag hoppas verkligen att den heraldiska societeten tar sig samman. Annars blir den snart irrelevant för alla.

Skitsura, det blir de personer som arrangerar detta och nu ser mig som en svikare när allt de vill är att ha det trevligt tillsammans. Och till er säger jag: Ha det gärna trevligt, men ha det på er fritid, inte när ni representerar Svenska Heraldiska Föreningen.

tack Marko, Pontus och ni andra

Marko Arosilta på medeltidsdagarna i Varberg 2015.
Marko Arosilta på medeltidsdagarna i Varberg 2015.

I helgen var det medeltidsdagar i Varberg och Svenska Heraldiska Föreningen var där. 

Det är tredje gången föreningen är på plats och denna gång utan min assistans. Jag vill därför passa på att framföra mina tack till samordnaren Marko Arosilta och till Pontus Rosenqvist, Helena Brage och Henric Åsklund som också hjälpte till.

Pontus Rosenqvist och Helena på medeltidsdagarna i Varberg 2015
Pontus Rosenqvist och Helena på medeltidsdagarna i Varberg 2015