Succession på lika villkor

Ett fiktivt exempel på fri succession av släktvapen. Bild: Walter Leonhard.
Ett fiktivt exempel på fri succession av släktvapen. Bild (collage): Walter Leonhard.

 

En ny tid kräver nya regler. Traditionen är viktig men inte viktigare än människorna.

Traditionen får därför inte tillåtas styra vår tillvaro. Det gäller heraldiken precis som alla andra områden i samhället.

Jag är en reformist och vill att heraldikens läroböcker anpassar sig till 2000-talet. Speciellt gäller det vapenrättens område. Den traditionella synen där heraldiska vapen endast kan föras vidare via den agnatiska blodslinjen vill jag ersätta med en kognatisk succession vilket innebär att såväl man som kvinna kan föra vidare något eller båda sina föräldrars vapen till sina barn. Ett vapen ska däremot endast kunna föras vidare genom blodslinjen och adoption.

Från far till son

Våra heraldiska handböcker lär ut att ett vapen förs vidare från far till son. En dotter som låter sina barn föra sitt eget oförändrade släktvapen gör sig skyldig till brott mot traditionen. Vissa heraldiker anser till och med att barnen är usurpatorer, människor som lägger sig till med något som inte är deras. Men vilken rätt har vi heraldiker att kalla någon tjuv för att de använder sin mors och inte sin fars vapen?

Skälet till denna hårda linje är förstås att heraldiken i sin mer stadsfästa form är nära knuten till Riddarhusets regler och eftersom adeln de senaste 100 åren inte sett så värst mycket av utveckling har också heraldikens vapenrätt blivit omsprungen av samhällsutvecklingen. Om den förr ansågs konservativ kan den idag betraktas som anakronistisk. Men så behöver det inte vara.

I mitt kommande resonemang utgår jag ifrån den svenska namnlagen som jag anser är en lyckad skapelse med några få onödiga inskränkningar. I centrum står individen. Det är inte faderns eller makens släkt, inte något byakollektiv eller någon statlig institution som bestämmer vilket efternamn jag ska bära och det är för lagen ointressant om jag är kvinna eller man. Visst vore det naturligt om heraldiken fungerade på samma sätt.

Bristande jämlikhet

Det har sagts att heraldiken är jämlik eftersom både söner och döttrar ärver sin pappas vapen och syskon för sina vapen på lika villkor. Men här brister jämlikheten åt två håll, uppåt och nedåt. Uppåt för att barnen endast kan föra sin faders vapen. Nedåt eftersom endast sonen för familjevapnet vidare. Kvinnan ställs utanför och därför för man och kvinna inte sina vapen med samma rätt. Vill man vara elak kan man säga att mannen äger sitt vapen medan kvinnan endast har sitt till låns. Läser man den lilla litteratur som finns på svenska är författarna eniga om just denna sak vapen kan aldrig ärvas från mamman. Vill man ha mammas vapen måste man göra en förändring i skölden. En förändring verkar kanske inte så mycket, men nästa generation måste göra ytterligare förändringar och så vidare. Det tar inte lång tid innan ett fullständigt nytt vapen är skapat, speciellt om man anser att två förändringar räcker för att göra ett vapen unikt mot ett redan existerande. Det är inte valfrihet och det är inte jämlikt att endast få väljapappasvapen. En modern vapenrätt måste vara fullständigt könsneutral.

Enbart via blodslinjen

Var och en som önskar har rätt att ta sig ett vapen och föra det. Den rätten bygger på sedvänja sedan medeltiden och går före alla andra regler kring heraldiken. Men rätten att föra vapen är inte oinskränkt. En individ kan endast föra ett vapen. Det betyder inte att hon endast har ett vapen; skölden kan vara en kombination av flera släktvapen. Det nya stamvapnet hämtas från ens anor.

Imittresonemangkringsläktvapenlagen är alla anor lika mycket värda. Det betyder att man kan ta vilket vapen man vill ur sin anvapensamling. Men en oinskränkt rätt som sträcker sig hundratals år tillbaka i tiden skapar ett kaos. Därför behövs någon form av inskränkning och för min del anser jag att man endast ska kunna gå två eller tre generationer bakåt för att uppta ett släktvapen. Av ens fyra eller åtta anvapen kan man uppta ett, men bara ett, vapen och föra det. Man ska däremot inte kunna ta upp ett vapen som har förts av ens förfader på 1600-talet. Det hör till historien. Av samma skäl ska man inte anta ett nytt vapen i sin farfars farfars farfars namn. Vapentagaren ska vara medveten om att han har ett vapen och ge sitt godkännande därtill. Varje människa tillhör flera släkter, inte bara den agnatiska. Återigen är det individen som är centrum. Konsekvensen är då att man äger alla de vapen som förs av ens anfäder och anmödrar. Vilken släkt man väljer att manifestera i ord (efternamn) och bild (släktvapen) är upp till var och en att bestämma. Inte något som heraldiker ska sätta sig till doms över.

Vill man kombinera två vapen bör det görasmedvapenfrånsammapar, och lämpligen då sina föräldrars vapen. Farmorsochmorfars vapen ska inte slås samman. Den typen av sammanslagningar är konstruerad historia. Vapen ärvs endast via blodslinjen. Därför tycker jag däremot inte att ingifta och styvbarn ska få föra ett släktvapen utan att göra någon form av differentiering.

Adeln är undantagen

På ett område gör jag ett avsteg från jämlikhetstanken och tillåter mig att vara inkonsekvent. Det är adeln. Det är självklart för mig att adelns rangtecken precis som adelskap endast får gå i arv via sönerna och detta för att det står så i sköldebreven. Att vapnet utan rangtecken får föras vidare av döttrarnas barn har jag inget problem med men jag kan för traditionens skull acceptera att någon form av differentiering görs.

Adelns rangtecken är lite speciella. Jagskulle vilja säga att de är en immateriell egendom som enligt givaren – Kungl Majestät – tydligt sägs ska följa manslinjen. Vi kan inte frånta någon deras egendom. Ett annat skäl till att låta adeln vara utanför det övriga regelverket är att adliga vapen faktiskt har omfattats av en officiellt erkänd vapenrätt, något som inte gäller för ofrälse vapen.

Detta avsteg från min övriga reformiver beror på att adel idag är en historisk kvarleva och ingen levande institution. Men om adelskapet ännu fanns och om vi fortfarande skulle adla framstående svenskar, hur skulle vi då göra? Ett ärftligt adelskap som endast förs vidare på manslinjen och ett adelskap som en adlig kvinna förlorar när hon gifter sig blir löjligt i dagens samhälle. Tänk er grevinnan Margot Wallström. Som kvinna läser hon i adelskalendern att hennes grevliga ätt har utgått på manssidan i samma stund som hon får grevetiteln.

Dessutom förlorar hon sin titel när hon gifter sig med sin älskling, som är en vanlig Svensson. Greve Göran Persson ses däremot som en viril företrädare för en levande grevlig ätt och kan till och med få sparken och ändå upphöja sin Anitra till grevinna.

 

En könsneutral succession kan göra en släkttavla väldigt omväxlande där det är svårt att följa arv via fäderne eller möder ne. Collage på original av Walter Leonhard
En könsneutral succession kan göra en släkttavla väldigt omväxlande där det är svårt att
följa arv via fäderne eller möder ne. Collage på original av Walter Leonhard

Negativa följder

När jag har diskuterat dessa tankar med andra har jag fått flera goda argument mot en ändring. Jag tycker inte alltid att dessa argument är starkare än kravet på enkönsneutralheraldik men jag vill ändå ta upp dem därför att jag vet att andra känner annorlunda. Och i ett ämne som heraldiken där vi bör nå konsensus kring vilka regler vi ska hålla oss till är det av yttersta vikt att vi är lyhörda.

1 Det blir kaos och förvirring. ”

Så länge man endast för sin pappas vapen begränsas antalet bärare av ett vapen till de agnatiska ättlingarna. Ett vidare arv skulle innebära att antalet potentiella bärare efter bara några generationer blir tusentals i stället för ett tiotal.

Mot detta skulle jag vilja säga att vapnet först och främst är till för bärare och inte för oss som studerar heraldiken. Jag är helt säker på att de som bär ett vapen och deras närmaste har förmåga att veta vem de är. Vi utomstående är ändå alltid hänvisade till en vapenbok och vad spelar det för roll om personen framför oss har sitt vapen från modern eller fadern, vi vet ju ändå vem stamfadern är och vi vet vem bäraren är.

 2 Släktbegreppet urholkas. ”

Man tillhör en släkt, sinpappas. Vapenbruketborde återspegla dennasläktskap. Om man får välja vapen från både mammas och pappas sida kan man inte En könsneutral succession kan göra en släkttavla väldigt omväxlande där det är svårt att följa arv via fäderne eller möder ne. Collage på original av Walter Leonhard. längre följa ett släkt genom att studera dess vapen.”

Återigen vill jag utgå från individen. Genealogen gör visserligen vackra anträd men de är inte alltid relevanta för de berörda. För mig utgår släkten från individen vilket betyder att endast biologiska syskon har gemensam släkt. Andrasläktbegrepp är metodiska grepp, inget annat.

3 Man väljer det finare. ”

Om folk får välja fritt kommer de att välja det som är det finaste. Tänk er att herr Persson gifter sig med fru Oxenstierna. Självklart kommer barnen att vilja föra mammas vapen och inte pappas.

”Det är möjligt att barnen väljer det finare av föräldrarnas vapen, men varför inte. Det är ju deras föräldrar. Varför ska endast sönerna få ståta med sitt arv medan döttrarna får hålla tillgodo med det arv som deras make för med sig?

Vem av oss har rätt att sätta sig till doms över de dotterdöttrar som väljer att föra samma vapen som sonsönerna till vapentagaren?

 

Jesper Wasling

Kommentera

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia