Släktnamn och heraldik i en konservativ värld

”Svenska folkets urgamla namnskick har genomgått ett successivt förfall, som nu ser sin fullbordan”.

Så dramatiskt började Per Andersson en artikel i Vapenbilden 1982 där det svenska släktnamnsbruket skulle regleras på annat sätt än vad namnlagen från samma år föreslog. Hur detta resonemang påverkar heraldiken utvecklas i denna artikel.

Citatet i ingressen kommer från en artikel som bär rubriken ”Reglerat namnskick och släktregistrering” (Andersson VB 12:1982). Idén om en släktregistrering har Andersson hämtat från en artikel av Ebbe R:son Mark (Mark VB 2:1977).

Tillsammans med Ebbe Mark är Per Andersson en av de flitigaste företrädarna för en konservativ syn på heraldiken och på svenska en av de mest publicerade författarna i ämnet. Utan närmare hänvisning till källor slår Andersson och Mark fast vad som är brukligt i Sverige och vad som inte ska få förekomma, både inom heraldiken och inom släktnamnsbruket.
Det gör det angeläget att diskutera vad dessa män egentligen säger och i vems intresse de agerar.

Släktnamnen är grunden för släkten

Släktnamn är ett ämne som på många sätt ligger heraldiken nära. Till stor del beroende på nutida heraldikers vilja att koppla samman namnet med vapnet där vapnet förflyttas från att vara en symbol för en individ eller en grupp till att bli en illustration till ett namn.
Släktnamn är därför känslig punkt för många heraldiker. Allt ska vara som det alltid har varit och det har alltid varit som det var på pappas tid. I det här fallet såsom släktnamn har kommit att uppfattas som efter namnlagen anno 1901, även om författarna gärna antyder att de har uråldriga traditioner att luta sig emot.
I deras vilja att ge sina tankar mesta möjliga auktoritet använder de sig av många adjektiv men få källhänvisningar. Den enda som finns i dessa fem artiklar är faktiskt Anderssons hänvisning till en tidigare artikel av Mark förutom omnämnandet av de gällande namnlagarna.
Deras grundproblem är den namnlag från 1982 som klargjorde att det inte finns någon skillnad på mannens och kvinnans släktnamn och att de har rätt att välja vilket de vill vid giftermål, eller behålla sina gamla om det känns bättre.

Vi är alla dekadenta

”Utöver den namnskickets dekadans som orsakats av lagar och förordningar, har allmänhetens begränsade insikt om traditionens roll vid val av dopnamn medfört en ytterligare urholkning av det nedärvda namnskicket.” (Andersson VB 12:1982, s 103)
Det är ett underbart citat som verkligen slår fast vem som har insikt och vem som saknar den. Utan att tveka frånsäger Andersson folket rätten att forma sin egen tradition. För tradition är för Andersson inget som har med sedvana att göra utan något som är fastslaget en gång för alla i en dunkel forntid. Om den har följts eller inte har inget med saken att göra och att förändra traditionen (eller påpeka att den har förändrats) är att sjunka ner till dekadens. Det är sanning hårda ord från en rättskaffens man som bara vill oss väl.
Endast den som döper sina barn till de namn som dess far och morföräldrar bar lär väl komma undan förfallet så ve er alla saknar insikt i traditionens roll. Modenamn ska undvikas (Andersson VB 12:1982, s 104), vilket för övrigt blir första gången i historien.

Endast agnater är släkt

Från vårt förfall i bruket av släktnamn koncentreras inläggen till vår (allmänhetens och lagstiftarnas) missuppfattning av begreppet släkt. Släkt är en given institution som har en speciell betydelse för oss alla. Här kan man invända att man ska skilja på ”släkt med” och ”släkt”. Det håller jag med om, men vad är det mest relevanta för oss människor.
”Släktbegreppet icke ens förutsättes som en faktiskt existerande samhällsinstitution, trots att begreppet har flertusenårig hävd och alltjämt är levande och livskraftigt” (Mark 16:1984)
Här kan man fundera vad en släkt är. Enligt Mark är släkt de som är son, sonson sonsons son osv. plus männens döttrar men inte deras barn. Släktbegreppet är hos Mark så sammankopplat till släktnamnet att frigörandet av mannen som ensam förmedlare av släktnamnet innebär att samhället helt avskaffar släktbegreppet (Mark 16:1984).
Samma tanke återkommer hos Andersson.
”Alla agnatiska släktingar till en stamfader, utgörande en agnatisk släkt, bär gemensamt släktnamn” säger Andersson i punkt 10 i sitt förslag (Andersson VB 12:1982, s 104).
Det är en kul läsning för alla dotterbarn till farfar som plötsligt finner sig utsjasade från släkten.
Det är också ett sätt att se det som många släktforskare använder, men inte riktigt det som etnologer kallar släkt. En släkt kan i sig vara en institution men för att vara livskraftig måste den utgå från individer och här kommer problemet. Vad är individens släkt?
Något klantänkande likt det Mark anger har aldrig funnits i Sverige. Däremot har släkt räknats från individen vilket innebär att endast helsyskon har gemensam släkt. Det gäller lagstiftningen under medeltiden och det gäller än idag. Och än mer gäller det hur vi uppfattar våra nära och kära.

Släkten går först

Släkten är alltså överordnad individen. Denna släkt som vi inte på något sätt är kopplad till i lagar och som det står oss fritt att umgås med blir plötsligt en reell institution.
” .. släktnamnslagstiftningen har länge präglats av ett individualistiskt synsätt. Lagstiftaren bör emellertid även beakta de agnatiska släktintressena som här framträda och ofta väga tyngst” (Mark VB 2:1977, s 2).
Här kan man fråga sig vilka intressen den agnatiska släkten har? Svaret kommer i ett stycke längre ner. ”Ur genealogisk redovisningssynpunkt skulle en dylik nedbrytning medföra ett allmänt kaos.”
Jaha, skälet till att inte låta individer få välja vilken förälders efternamn de ska bära är att det blir jobbigt för genealoger att få snygga antavlor. Att hitta släktingarna är däremot lätt eftersom vi sedan länge har personnummer.
Andersson är än hårdare. Inte bara ska varje person bära sin faders släktnamn, han och hon ska dessutom bära patronymikon efter fadern och får inte på några villkor använda sig av dubbelnamn (men mellannamn går bra). Dessutom ska varje släkt ha ett unikt släktnamn med anknytning till bärarna eller deras svärdsanor. Inget fuffens med influenser från mödernet här inte. Bort med alla Johansson, Svensson och Bergström och fram med enbart unika namn (Andersson VB 12:1982, s 104 punkt 9, 12 och 13).
Riktigt modern i sina idéer blir Andersson när han påpekar att man efter en gift kvinnas släktnamn kan tillfoga ordet ”gift” och därefter mannens släktnamn för att riktigt betona var en kvinnas värde sitter (Andersson VB 12:1982, s 104, punkt 16).
Till fördel för Andersson får ändå sägas att han tycker att kvinnor, oavsett civilstånd, ska bära sitt fadersnamn. Ebbe Mark ser det endast som ett undantag för kvinnan ska helst ”vid äktenskapets ingående erhålla mannens släktnamn” (Mark VB 12:1982, s 105).

Rädsla för feminismen

Att det ligger något annat än bevarandet av släkten bakom Marks artiklar anar man längre ner i VB 16:1984. ”Under inflytande av helt ovidkommande feministiska tankegångar ..” och om tronföljden ”.. gjordes det hela till en ytlig feministisk fråga”.
I en tidigare artikel (Mark VB 2:1977, s 2) framgår tydligt hur Mark ser på släkt och kön. ”Självfallet kan man känna en blodskyldskap grundad på samhörighet med sina fränder åt vilket håll släktskapen än leder … Men detta är en sak. En annan är den speciella samhörighet med klanfränderna som medlemmarna i en agnatisk släkt, oavsett släktskapens närhet, brukar känna.”
Här kanske jag är lite ovanlig, men jag är skeptisk. Finns det någon som på allvar känner mer samhörighet med sin fars syssling på manssidan än sin kusin på morssidan? Finns det överhuvudtaget någon emotionell skillnad? Var har han fått sina idéer ifrån? Och varför ska dessa nödvändigtvis in i den heraldiska debatten?
Som bevis för detta nämner han ”de talrika agnatiska släktföreningarna” (som dels är väldigt få, dels mer hänger ihop med ovannämnda släktbegrepp än något annat) och hur adelssläkter gifter sig inom ätten. Här må sägas att kusinbröllop har varit hyfsat vanliga inom adelsståndet men riktat åt mors- likväl som farssidan. Namnbruket gör det däremot lättare upptäcka giftermål inom farssidan.
Att det skulle vara jämlikhetsskäl till namnlagen förkastar Mark. Det visar bara att lagstiftarna inte tänkt igenom frågan för det går inte att skapa ett mödernerättsligt kollektivt släktbegrepp. Det enda som görs är att man tar namnet från mödernet och skapar en ny släkt. Släkt är härmed synonymt med agnatisk släkt vilket gör ordet agnatisk tämligen överflödigt (Mark VB 2:1977, s 3). Men att ta namnet från mödernet om modern bär ett ovanligt namn är inte godtagbart.

Få anspelningar på släktvapen

Alla dessa artiklar till trots finns det inte mycket som antyder en djupare insikt om heraldiken. Ett litet citat från Mark kan illustrera detta. ”Ett ytterligare stöd [till släktnamnet] kan i förkommande fall ett släktvapen utgöra om det finns ett markant samband mellan vapnets innehåll och släktnamnet.” (Mark VB 12:1982, s 105)
Ett släktvapen är endast en sammanhållande symbol för släkten Bergström om vapnet visar ett berg ovan en ström men inte om det visar ett lejon bärandes ett kors. Sannerligen ett underligt sätt att se på heraldiken.

Källor

Vapenbilden 2:1977, ””, sid 2-3
Vapenbilden 12:1982, ”Reglerat namnskick och släktregistrering”, sid 103-104
Vapenbilden 12:1982, ””, sid 105
Vapenbilden 12:1982, ””, sid 105
Vapenbilden 16:1984, ””, sid 163

Kommentera

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia