När tar du dig ett vapen?

Till alla er släktforskare runt om i Sjuhärad. Vad sägs om att sätta ett märke på er forskning och skapa en gemenskap för ättlingarna till era anföräldrar. Inget kan passa bättre än ett heraldiskt vapen som är släktsymbolen framför andra.

För 800 år sedan började några förnäma män i Normandie och Flandern att måla sina sköldar i skarpa färger med tydliga motiv på ett sätt som ingen hade gjort förr. Eftersom de var militärt framgångsrika som ledare för korstågen och erövrare av såväl England som Sicilien spred sig bruket snabbt och i början av 1200-talet hade det nått Sverige.

Inte bara adel får ha vapensköld

Innan jag går vidare måste en myt avlivas. Heraldiska vapen är inte ett adligt privilegium och har aldrig varit det. De första vapnen användes visserligen av stormän men det var mer än 50 år innan Sverige fick ett frälse. Lågadeln började använda vapen på 1300-talet, samtidigt som städernas borgare och prästerskapet. Något senare finns även bondevapen belagda. Och under stormaktstiden fördes vapen av ståndspersoner oavsett ursprung. De som inte hade ett vapen sedan tidigare tog sig helt enkelt ett nytt. Det var inget konstigt med det. Frälsemännen gjorde likadant under medeltiden. De släktvapen som inte bärs av en adlig familj kallas borgerliga vapen (ordet borgerlig har här samma betydelse som det har i uttrycket borgerlig vigsel).

Du kanske redan har ett vapen

Många svenskar har redan ett vapen utan att känna till det. Den vars anfader var präst eller ämbetsman under stormaktstiden kan nog hitta ett vapensigill i riksarkivets gömmor. Inte minst i dess Eder-samling som visat sig vara en heraldisk skattkammare. Mot slutet av 1700-talet blev sigill omoderna och därmed försvann också vapenbruket. En kunglig förordning från 1762 som riktade sig mot obehörigt bruk av adliga attribut påverkade också, men egentligen var vapensigillen då redan borta.

En annan källa till vapen är de olika sällskapsordnarna som blommade ut på 1800-talet. Det förutsattes att de som invigdes i de högra graderna av Par Bricole, Frimurareorden och Timmermansorden skulle ta sig ett vapen. Detta vapen skulle användas inom orden och inte utanför, men många har med tiden blivit vanliga släktvapen. Så om din farfar var en aktiv frimurare kan du mycket väl ha ett gammalt ordensvapen liggande i deras arkiv.

Mot större jämlikhet

Även om man under medeltiden kunde ta sin moders vapen har det helt dominerande synsättet sedan 1500-talet varit att ett vapen ärvs från far till son. Döttrarna för visserligen också faderns vapen men deras barn kan inte använda sin morfars sköld.

Idag har man börjat rucka på det synsättet och det är inte längre ovanligt att ett vapen följer alla ättlingar. För släktforskaren kan det här vara på sin plats att fundera kring sin syn på traditionen. Vapen som har tillkommit före år 1900 ärvs endast agnatiskt medan vapen därefter följer en friare succession; ungefär på samma sätt som efternamn enligt dagens namnlag.

Gör vapnet känt

Att sitta med ett vapen kan visserligen vara vackert men helst bör man göra sitt vapen känt för andra. Dels för att berika vårt heraldiska arv, dels för att man genom offentliggörandet undviker att någon annan tar samma vapen.

Det går inte att registrera, och därigenom skydda, ett vapen. Däremot kan det genom publicering ges ett datum för vapnets tillkomst. Respekten för andras vapen är mycket centralt inom heraldiken.

Idag finns två sätt att publicera ett vapen. Antingen gör man det i Skandinavisk Vapenrulla till en kostnad på c:a 3000 kr (då tillfogar man en kort släktöversikt), eller så gör man det gratis i Svenska Heraldiska Föreningens tidning Vapenbilden. I den sistnämnda visas endast en liten bild och beskrivningen av vapnet plus när det är antaget. Båda institutionerna granskar vapnet innan publicering.

Att välja en annan väg går förstås också men då missar man granskningen. Det gör att det är lätt hänt att ett redan existerande vapen tas upp eller att vapnet blir felkonstruerat. Så hör först med en heraldiker innan du slutgiltigt bestämmer dig för vilket vapen du ska föra.

Läs mer på Svenska Heraldiska Föreningen hemsida

Kommentera

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia