Så blir ett adligt vapen borgerligt släktvapen

Det svenska ståndssamhället är borta. Kvar finns visserligen små rester av fördomar men i stort är det fritt fram för alla att gifta sig med sin kärlek, oavsett anor och börd. Allt fler borgerliga släkter kan numera räkna in en eller flera adliga anor bland sina förfäder och mödrar. Inte sällan finns där adliga släkter som har dött ut.

Vad passar då bättre för en borgerlig släkt som önskar sig ett heraldiskt vapen än att ta inspiration från sina adliga förfäder. Ligger släktbanden inte för långt borta finns det inget omoraliskt i att ta delar av deras vapen. Så gjordes det under medeltiden, och vi kan knappast ha striktare heraldiska regler idag än då. Fast att gå mer än tre generationer tillbaka är att överdriva släktskapet. På den tiden kan man i regel säga att vapnet har förverkats av tidens tand. Men undantag finns alltid och det är absolut ingen regel. För trots allt uppmuntras borgerliga vapentagare att återta sigillbilder, bortglömda sedan århundraden, från farssidan. Att låta sig inspireras av morssidan kan inte vara alltigenom fel.

Hur nära ett ursprungsvapen man kan lägga sig är inte så lätt att säga. Vissa förespråkar att likheten bör avta med avståndet. Men det skulle innebära att alla släktingar inte är lika mycket värda. Mormors mormor är ju lika nära i släkt som farfars farfar. Även om heraldiken liksom namnet normalt går på farssidan. Då är det bättre att utgå från hur nära man känner sin vapenbärande släkt. Tumregeln borde vara att ju närmare bekantskap, desto mer likt vapen. Men aldrig så likt att det blir förväxlingsbart.

Några exempel på hur ett vapen kan nyskapas ges här under. Det är frågan om fyra sätt att skapa ett nytt vapen; bevaring, inspiration, sammanslagning och utbyggnad.

  1. Vid bevarandet har i princip inga ändringar gjorts med vapnet när den borgerliga släkten tog över vapnet.
  2. Inspirationen innebär att förändringar är så stora att ett helt nytt vapen har skapats.
  3. Sammanslagning blir ett borgerligt vapen när det slår ihop ett eller flera äldre vapen som kan var antingen adliga eller borgerliga till ett nytt. För att inga vapenlagar ska överträdas krävs att vapnet genomgår vissa mindre förändringar.
  4. Utbyggt blir ett borgerligt vapen när det behåller det adliga vapnets grundstomme men tillför helt nya element i form av bitecken. Tinkturförändringar behöver inte ske.
    Siffrorna efter det borgerliga vapnet hänvisar till nummer och årgång i Skandinavisk Vapenrulla.

1. Bevarandet

Ryde 515/96 Rosentwist, A nr 1330
Vapnet förs av ättlingar till Johan Adolf Ryde och Emma Rosentwist med namnet Ryde. Släkten har ärvt namnet från farssidan och vapnet från morssidan. Rosentwist-ätten slocknade på svärdssidan 1938 och släktföreningen Ryde-Rosentwist bildades 1981. Vapnet har i princip inte briserats alla. Bara hjälmprydnaden har skiftat tinkturer.

2 Inspiration

Atterbom 148/70 Kafle, Adel nr 70
Endast den smala balken, kavlen, i blått fält förenar de två vapnen. I övriga delar har Atterbom gjort stora briseringar och vapnet är mer nyskapat än likt originalet.

Ohlsson 493/95 Ribbing, Adel nr 15 och Strömfelt, Adel nr 224
Ohlssons strömmar har placerats bjälkvis (och sänkta) istället för Strömfelts ginbalksvis. Det nya vapnet har dessutom tillfört en prästkrage mellan vesselhornen på hjälmprydnaden. Två av Ribbings sjöblad har placerats bjälkvis ovan strängarna. Vapnet har därmed endast låtit sig inspireras av de adliga föregångarna och skiljer sig markant från ursprunget.

Stridh 144/70 Strålenheim, Adel nr 1761
Ätten Strålenheim utslocknade 1877. Stridhs släktskap är på morssidan från 1700-talet, och därmed långt borta. Men inte så långt borta att inspiration inte är möjlig. För det är just vad som har skett här. Stridhs hjälmprydnad är i stort sett identisk med Strålenhielms. Skölden har briserats på ett föredömligt sätt med den nya kompositionen. Det unika pilmönstret har fått en mer framträdande plats och det passar bra med namnet Stridh. Granaterna har flyttats upp från en balk till en ginstam och berget har helt uteslutits. Därmed har ett helt nytt vapen skapats med endast avlägsen släktskap till Strålenheims. Och det sammanfaller väl med släktskapen mellan de två släkterna.

Burman 290/83 Bure, Adel nr 126
Släkterna Burman och Bure har samma anfader i socknen Bure utanför Skellefteå. Skölden har briserats när ett mantelsnitt ersatte en delningen, och antalet stjärnor reducerades från fem till tre. I övriga delar är vapnen lika. Hjälmprydnaden har bytt tinktur.

3 Sammanslagning

Sandell 492/95 Eisengarten 491/95 (tysk adel)
Ätten Eisengarten härstammar från Tyskland och kom till Sverige under 1800-talet. Sannolikt är det adliga vapnet sammansatt av två äldre släktvapen, men ursprunget har fallit i glömska. Sandells brisering har sammanfört de två delarna till en enhet. Klyvningslinjen har tagits bort och hela fältet har samma tinktur. Också de allmänna bilderna har samma tinktur. Sammantaget ger det nya vapnet en tydlig bild av släktskapet samtidigt som det har en individualitet.

4 Utbyggnad

Lindhe 298/83 Sparre av Rossvik, A nr 7
Lindhe-vapnet är en utbyggnad av Sparre av Rossvik. Den enkla häroldsbilden, nu belagd med sjöblad och akroterion, har kompletterats med en ginstam, belagd med ordenssymboler. Också hjälmprydnaden har genomgått stora förändringar. Fanorna har tagits bort och fjädrarna är fästade på örnens huvud istället för att vara huvudbilden.

Theutenberg 494/95 Forstena-ätten
I grunden är de två släkternas vapen identiska, men tillägget av ett sparrsnitt skapar en brisering som tydligt skiljer de två vapnen åt. Också tinkturerna har ändrats. I hjälmprydnaden har fanorna avlägsnats och ulven fått en extra vikt att bära; ett sjöblad. Sammantaget har Theutenbergs vapen ett nära släktskap med Forstena-ätten, men är helt självständigt till sitt innehåll.

Jmf också med släkten Brunsson (100/67), som har en motsvarande släktskap med Forstena-ätten. Trots släktskapen har denna släkt inget i vapnet som förenar dem med Forstena-ätten.

Lämna ett svar

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia